Att även kvinnor kan vet de flesta vid det här laget. Jämställdhet är på tapeten och har varit ganska länge nu. Regeringen lägger näsan i blöt för att tvinga fram jämställdhet vilket i sig är irriterande.

Samtidigt är det nog inte nära nog så irriterande som det är när ett fruntimmer som sägs stå bakom en förening där jämställdhet ligger i fokus yttrar sig i en riktning som är raka motsatsen. KvinnorKan skriver själva på sin sida;

KvinnorKan vill medverka till ett samhälle och ett näringsliv, nationellt och internationellt som tillvaratar allas möjligheter och intressen. Detta oberoende av kön, klass etnisk bakgrund och nationalitet.

Men vad vet jag. Det är säkert som hon säger. Kvinnor ska inte göra karriär och män ska inte ha något med sina barn att göra (åtminstone inte förrän barnen fyllt 21 och anses vuxna i de flesta länder i världen) och det är det som är jämställdhet, det som är kvinnor och män på lika villkor.

Det är väl ändå det här som är ett riktigt bottennapp ifråga om trovärdighet, eller hur? Personligen tycker jag inte Eva Sternberg verkar ha alla hästar hemma. Milt sagt skulle jag kunna uttrycka det som att hjulet snurrar, men hamstern är uppenbarligen död.

Edit: Det finns, vilket är skönt, också pappor med svar på tal.

Det var ungefär då jag informerade henne om att det är det som gör att Facebook är precis som resten av internet. Har man någon gång publicerat något där så finns det kvar, om inte på ens egen dator eller på servern där man valt att lägga upp det (för att senare radera det) så på någon okänd människas dator, en server någonstans i världen – var som helst.

Att detta i praktiken innebär att de bilder jag visade en del av världen 2003-04 säkerligen finns kvar lite här och var och troligen fortfarande kan tänkas användas som runkobjekt är helt enkelt en av internets alla baksidor som jag får leva med. Jag minns varför jag valde att visa det jag gjorde när jag gjorde det och under vilka förutsättningar. Ingen av bilderna är något jag skäms över och när jag fann att de uppfyllt sitt syfte för mig personligen var det läge att sluta med den sortens galenskaper.

Vet att det finns en hel del skrämselartiklar där ute om hur det på nätet saknas ångerknapp men tänker man efter lite så är det egentligen inget som skiljer sig från livet i övrigt. Har man väl sagt något får man stå för det. För man kan alltid räkna med att det finns någon, bland alla de som hört vad man sa, som kommer komma ihåg det i en evighet.

Men åter till syrran, Facebook och tanken om att det som finns på internet inte försvinner ens när man eldar upp datorn. En fördel med formatet Facebook är att man åtminstone kan låsa om sig. Så vitt jag vet och har förstått av mina inställningar är jag så låst att jag blir svår att hitta, något jag även kommer hjälpa syrran med över jul om det är det hon nu vill.