Hon och han – kopior av varann

Jag tar ett snabbt varv runt Södermalm idag. Några få stopp på vägen, biblioteket, systembolaget, tobaksaffären och postutlämningen. Ingen lång tur, ingen svår tur heller bara en del transportsträcka mellan varje. På en del håll så löjligt lite avstånd att det vore pinsamt att ta bussen – alltså går jag.

Under de här korta små promenaderna hinner jag ändå snegla på min omgivning. Våren är på väg nu. Märks det inte på annat sätt så märks det på alla par som är ute och smålunkar i det grådassiga vädret. Är de verkligen par? Pja, många går och håller varandra i handen så det skulle mycket väl kunna vara så. I flera fall tänker jag nog att de är par för att de är så väldigt lika varandra.

De skulle antagligen kunna vara syskon, men syskon går väl knappast och håller varandra i hand i vuxen ålder. Så dyker ytterligare två små tankar upp. Två tankar som rör just det här med de fysiska likheterna som trots allt går att se bland så många par. Ansiktsdrag, lika näsor, lika munnar, likheter. Varför är det egentligen så?

Den första tanken får mig att skratta inombords. Jag tänker nämligen att par som är så till det yttre lika varandra är egentligen två väldigt, väldigt egenkära individer som lever tillsammans. För näst efter en vanlig spegel måste det här ändå vara den bästa spegel man kan ha, en partner som ser ut som en själv i alldeles för stor utsträckning.

Min andra tanke menar att det samtidigt är direkt korkat att välja någon så lik sig själv, sett ur ett mer biologiskt perspektiv. Vet att jag för ett tag sedan hörde att urvalet däggdjur gör via doft är ett sätt att hitta någon med genpol så långt ifrån den egna som det bara är möjligt, allt för att avkomman ska få så många anlag och ett så bra immunförsvar som möjligt. Att välja någon som är lik sig själv utifrån det vore i det här stenålderstänkandet ett sätt att halvera sina egna förutsättningar att föra en bra stark arvsmassa vidare. Samtidigt är det väl där mänskligheten fick något om bakfoten där runt 1940-talet när det skulle rensas och renodlas i arvsanlagen.

Kanske är det inte riktigt så enkelt som jag försöker få det till, men en sak vet jag helt säkert. Jag är inte tillräckligt egenkär för att välja en partner som till synes är en kopia av mig själv.

 

Jag blev antagen!

Nu ska jag behöva ta en massa beslut också. Redan där kommer paniken. Beslutsfattande är något alldeles extra skrämmande tydligen. Förvisso är det inte några svåra beslut att ta egentligen, inte om jag följer flodhästen, lyssnar på nioåringen och känner efter vad det är jag verkligen vill.

Samtidigt innebär det att jag måste acceptera tidigare felbeslut jag tagit som just FELbeslut. Något som alltid är lite extra motigt att behöva göra, acceptera att jag kan ha gjort/valt något fel. Att andra gör fel, väljer fel och agerar fel ibland är helt i sin ordning, men trots det är det långt ifrån acceptabelt att jag själv gör det.

Undrar varför. Undrar vem av de förebilder jag haft under min uppväxt jag har lärt mig det av. Så det är där det som gnisslar och tjärvar helt enkelt, accepterandet av att jag har gjort tidigare felaktiga val. Men nu när jag är medveten om det så borde det inte vara så svårt att ta besluten. Det är trots allt mitt liv och jag i första hand som ska stå ut med att leva det. Vågar jag med den bakgrunden verkligen ta nya beslut? Vad säger att inte de också är fel?

Såå var vi där igen! Den där kritikern som jag fått med mig sedan barndomen som inte riktigt kan gå med på att även felaktiga beslut kan leda till lärande och ökad självkännedom om inte annat! Det är trots allt så jag måste se det. Se vad jag lärt mig om mig själv, vem jag är, vilka mina grundläggande intressen, värderingar och inspirationer är. Ta till mig den ökade kunskapen om hur jag fungerar, vilka typer av uppgifter som fungerar för mig att ta mig an och vilka som absolut inte gör det och inte heller kommer göra det i längden. Det är dags för den här flodhästen att sluta med hjärnkirurgi helt enkelt.

Så, nu när jag blivit antagen är det bara ett par beslut som måste genomföras för att jag ska vara på väg i en riktning som ligger närmare målet. Men innan jag tar de där besluten så ska jag bara…

att göra sig olycklig, eller kär

Just nu ryms så många tankar som vill ut att det vore vansinne att klämma in dem i en och samma post. I bästa fall blir det rörigt och det går inte att få klarhet i någon tanke.

Många av tankarna föds ur små diskussioner på twitter, yvigt uppblandade av tidigare minnen och erfarenheter i det lilla liv jag levt fram till idag. Något som återkommer lite då och då på twitter är yttranden om olycklig kärlek. Ett begrepp jag funderar en del ibland.

När är kärlek olycklig?

Vad gör kärleken som sådan till något olyckligt? För att ens kunna göra den definitionen måste man någonstans bestämma sig för vad kärlek är. Något människor försökt sig på i alla tider och med mer eller mindre lyckade resultat. För mig är kärleken som sådan något osjälviskt, något ömsint och i väldigt många avseenden att vilja en annan människa väl. Då har jag samtidigt skalat ner begreppet väldigt hårt, mycket av det där kan man säkert klara av utan att definiera det som kärlek. Oavsett det har nog de flesta en idé om att kärlek är allt det där på ett djupare plan, att älska någon är att vilja allt det där för den andre på alla sätt det är möjligt.

Samtidigt verkar kärlek ha en besynnerlig och egoistisk baksida. Skulle jag ställa frågan om vad människor anser är olycklig kärlek skulle nog de flesta snabbt svara att den är obesvarad. Alltså min kärlek till någon skulle göra mig olycklig för att den inte bemöts av en liknande nivå av känslor, omtanke och välvilja? Tja, kanske kan man se det så. Inte så att det på något vis behöver vara fel sätt att se på saken, men det behöver inte heller alltid vara rätt. Jag ser det inte så.

Min kärlek till någon är inte beroende av ett gensvar, den finns och lever ändå. Den dör inte enkom av att inte besvaras. Den ges förvisso inte möjlighet till alla de uttryck som kan ta plats när jag får möjlighet att ha den jag älskar nära, men den dör inte av det. Försöker jag då säga att det inte existerar olycklig kärlek? Verkligen inte!

Det skulle jag aldrig få för mig att hävda eller ens tänka, då den uppenbarligen finns och är påtaglig på alldeles för många håll. Däremot ser jag inte den obesvarade kärleken som automatiskt olycklig. Det finns något som känns betydligt värre än så. Något jag skulle definiera som den missbrukade, utnyttjade kärleken. Framför allt för den som inhyser den och får ta smällarna från den som drar fördel av och utnyttjar sin ställning i det här.

För visst är det så, om min kärlek till någon bygger på välvilja och omtanke om den personens välbefinnande är jag inte rätt person att ifrågasätta vad som får den människan att må bra. Det i sin tur leder till en utsatthet, där han/hon som har tillgång till kärleken och själv vet vad som skapar hans/hennes välbefinnande också har makten att kräva, be om, begära allt möjligt och ibland omöjligt för att uppnå sitt välbefinnande. Något som i det läget oftast innebär att kärleken som sådan inte är besvarad med samma villkorslösa handling utan snarare är villkorsbaserad.

I den situationen blir kärleken som sådan på något plan osund och riskerar att bli olycklig, just för att den gör en människas behov av behaga till något som samtidigt gör honom eller henne olycklig. Samtidigt försöker jag någonstans säga att en obesvarad kärlek (om det nu är där man landar) inte behöver vara självutplånande. Vilket inte heller en besvarad kärlek borde vara. Å andra sidan skulle man i det läget också kunna påstå att all besvarad kärlek (som inte är millimeterjämn i hela tiden) är ohälsosam och gör en olycklig, vilket också är konstaterat att så inte alltid är fallet.

Jag känner istället att jag nått en punkt där jag i resonemanget slagit knut på mig själv. Så var hittar jag svaret? Kanske är det så enkelt att jag inte borde grubbla så hårt och bara finna mig i det som får mig att må bra. Att göra sig själv olycklig med hjälp av kärlek är inget jag tänkte anstränga mig för att uppnå i dagsläget ändå.

Hur i helvete tänkte du nu?

Jag har tidigare nämnt att jag är nyfiken på hur andra människor tänker och resonerar om saker och ting oavsett vad det är och hur banalt det må vara. Ibland när jag får fragment av andras tankar och resonemang får det mig å andra sidan att bara undra än mer hur de överhuvudtaget kan tänka så samtidigt som jag förfäras och lutar mer och mer åt att vara mer än mörkrädd.

Ett exempel taget ur min verkligheten är ett samtal jag hade för inte så länge sen med en relativt ny bekantskap där vi kom in på stalkers. Var och en som råkat ut för en stalker vet hur fruktansvärt obehagligt det är. Han berättade om någon av sina stalkers och som samtal ofta gör ledde även detta till vidare förtroenden och jag berättade om ett par av mina stalkers. Det som fick mig att i efterhand undra och ifrågasätta än mer var hans reaktion på det jag berättade.

En av de jag berättade om var en afrikansk man jag råkade ut för då jag levde i Dublin. Vilket land han kom ifrån har jag nu glömt men som återkommande kund i butiken där jag jobbade tog han till slut mod till sig att fråga om en dejt. Jag avböjde artigt, förklarade att jag var upptagen och där borde saker och ting ha tagit slut. Det gjorde det inte. Istället krävde han att få träffa min partner så att de kunde slåss om mig och jag sedan skulle tillhöra honom om han vann den striden (vilket han räknade med). Redan där fann jag det hela obehagligt och förklarade väldigt rakt att det inte fungerar så i Europa och han faktiskt fick acceptera att bli nekad. Det visade sig senare att det inte ens räckte där. Vid flertalet tillfällen stod han sen utanför butiken och väntade på mig när jag jobbade kvällar och stängde butiken ensam. Det enda som gjorde att jag lyckades undgå honom var tack och lov den väktare företaget hyrt in för att finnas där vid stängning. Utan en väktare att lämna butiken med, promenera ett par kvarter och sedan skynda vidare genom ett par pubar och vidare förbi min nästa arbetsplats kunde vilka hemska saker som helst ha hänt. Det känns fortfarande obehagligt att tänka på det.

Så vad var det för reaktion på den här berättelsen som fått mig att undra, ifrågasätta och förfäras tror ni? Kanske hör det till vanligheterna att man reagerar så här, även om det är för mig helt främmande.

Mannen jag berättade det här för var i sina tankar mest upptagen med att denna afrikan säkerligen hade stor kuk och hade idéer om hur mycket jag säkert hade uppskattat att ha sex med honom enkom av den orsaken. Något han gav uttryck för både i ord (om än lite färre än de jag skrev nyss) och ansiktsuttryck. Så om någon kan förklara vore det trevligt, för jag begriper verkligen inte alls.

Hur fan är man funtad om man tänker så i det läget?

Edit: Trots att jag inte har så stor förståelse för just det här (än) är jag fortfarande nyfiken, intresserad och mest fascinerad i frågan om hur människor tänker och resonerar.

var går din gräns för otrohet?

Ibland undrar jag var gränsen för otrohet går. Har bara haft någon enstaka diskussion om det senaste halvåret men en del svar därifrån kontra andra beteenden får mig ändå att undra. Endera om olika regler gäller olika spelare, eller om gränsdragningarna har ändrats.

Om det finns en grunduppfattning som säger att det är att vara otrogen att ens tänka sig själv i intima situationer med någon annan, borde det rimligtvis också vara så att man är otrogen när man för samtal (skrivna eller talade) med tydliga sexuella anspelningar med någon annan än sin partner?

Eller har jag missförstått det hela då?

Att det ses som mindre mått av otrohet om fantasin, eller samtalet visas öppet för ens livspartner känns också en smula vridet. Förvisso kan det vara ett tecken på att ens respektive faktiskt inte har några avsikter, utan bara tramsar i samtalet. Men samtidigt är det också “the oldest trick in the book” ifråga om täckmantel. Åtminstone när det gäller det senare. Så hur ska man resonera när det gäller verbal intimitet med andra som aviseras öppet. Det borde väl i så fall vara lika ok att hångla upp vem som helst, bara man berättar om det i efterhand?

Hur resonerar du kring otrohet? Jag är långt ifrån säker på hur jag borde resonera just nu.

ventilationsprincipen

Jag förstår mycket väl att jag får frågor som “Men varför är du kvar då?” eller “Varför gör du inget åt det om det är så illa?” utifrån mina små ventilpys på 140 tecken som kommer lite titt som tätt.

Men just därför.

För att de bara är ventilpys.

Inget annat än små fragment av min osäkerhet som letar mark där det inte borde finnas någon. Som letar signaler som man kan tolka till det värsta om man vill eller bara har bestämt sig för att det nog är så illa. Det är just precis vad det handlar om. Osäkerheten tolkar för att den kan, inte för att det nödvändigtvis är genomgående sanningar. Ventilpyset är en vinkel, från en av osäkerheten tolkad (och därmed också extremt subjektiv och vriden) version. Just därför är svaren inte så enkla som man kan tycka när man bara ser frågorna.

Det som inte pyser ut genom ventilen finns fortfarande där, även om det inte är utlagt i solen för allmän beskådan. Som värmande, kärleksfulla svar på frågor (gårdagens diskussion om utökat sex för att bevara världsfreden gav upphov till den sortens svar t.ex.). Ibland i form av pussar, på vägen till/från kylskåpet eller passerandes diskbänken eller var jag nu har gömt mig för stunden. Andra gånger i form av smeknamn, endera riktade direkt till mig eller som beskrivningar av mig under samtal med andra. Jag har en plats bakom honom, nära intill, iklädd alla de skydd som anses lämpliga, på en tvåhjuling som ibland går så snabbt att jag inte ens vågar fråga om hastigheten.

Det finns fler saker att ta upp, men inget av det har något i ventilens filter att göra. Just för att poängen med att ventilera är att få ur sig, lägga ifrån sig, det som stör så att det inte en dag exploderar i ansiktet på en. Rensa undan det som inte hör till för att på ett bättre sätt ta tillvara på och uppskatta det där som är bra, som gör det hela värt någonting.

Verkar det någonstans logiskt för någon mer än mig själv?

Hör upp män! Vi hör det ni INTE säger.

Jag skrev egentligen texten nedan för ett annat forumsformat än just den här bloggen, men det känns ändå som en text som hör hemma här.

Ibland är det bra att faktiskt säga rätt saker. För även om man menar rätt saker så kommer inte budskapet fram om man säger det på fel sätt. I relationer är det något som är oerhört viktigt och kanske ibland t.o.m. avgörande för hur bra/dålig en relation ska komma att vara.

Då kvinnor har en förmåga att inte bara höra det som sägs utan också höra det som inte sägs ord för ord kan detta illustreras med ett exempel där mannen säger betydligt mer än vad orden han använde just sa.

Kvinnan; “Om nu du och YYY har så mycket gemensamt och enormt mycket att prata om är det kanske bättre att ni har en relation?”

Mannen; “Nej, det går inte. Hon är redan upptagen med XXXX.”

Dumt svar! Mycket dumt svar. Det som sägs mer än att YYY redan har en relation med XXXX är också att mannen ifråga hellre hade haft en relation med YYY än kvinnan han just blev konfronterad av (och i situationen också har relationen med). Alltså talar han också om att hans nuvarande kvinna som bäst är ett andrahandsval som han inte hade gjort om YYY varit tillgänglig.

Kanske var det inte så han menade? Kan det vara så att män använder det argumentet och på fullaste allvar tror att deras respektiven tycker det är ett sakligt och bra argument i den givna situationen. Kan det vara så att det är dags för dessa män att tänka om och möjligen tänka ett steg längre.

Om kvinnan i en relation uttrycker något så plumpt som det ovan är det antagligen för att hon inte är säker på att hennes man ser henne som den enda/underbaraste kvinnan i hans liv. Mest troligt är att det är just det hon vill höra honom säga (utan att behöva förnedra sig med att tala om det för honom). Att i det läget då få höra att hon som bäst möjligen var ett godtyckligt andrahandsval… Tja, vad kan man jämföra det med?

Jag kommer inte på något lämpligt just nu. Kanske gör du det. Kom gärna med förslag i så fall. Men om du som man efter att ha läst det här inte kopplar vad som är FEL i ordvalet “Nej det går inte, hon är redan upptagen med XXXX.” bör du kanske oroa dig en hel del mer för din relation än du tidigare gjort nästa gång du väljer att uttrycka dig så.

med tiden kommer kunskapen

En konversation under gårdagen spårade ur en smula…

Jag: – Nä nä, men då åker jag väl hem istället då, så hörs vi!

Han: – Hahahaha, du kommer tillbaka.

Jag: – Jasså?

Han: – Mmm, datorn står kvar än.

Jag: – Ah! Just ja, den också. Så när den är borta är du inte lika säker?

Han: – Mmm, när datorn är borta vet jag att det är slut.

—–

När jag skulle iväg idag visade det sig att överlåset i säkerhetsdörren var låst, utifrån. Var det effekten och resultatet av gårdagens logik må hända?