förstå

“Om din partner påverkas negativt och mår dåligt av att du behåller kontakten med någon som på visst sätt haft den plats som din existerande partner har i ditt liv nu, så tycker jag att det är anledning nog att avsluta kontakten med sin ex-partner.”

Jag läste det här hos en prinsessa och känner mig åtminstone lite förstådd av någon. Någon jag inte känner. Någon jag inte vet vem det är. Någon som inte vet något om mig. Men trots det ändå förstådd av NÅGON.

Nu önskar jag bara att de nära mig, de med makten att påverka situationen, också kunde tänka sig att åtminstone försöka förstå.

Det händer att jag inte förstår

Jag har fått se några av dem. Ju mer tid som går, desto fler får jag se. Ju fler jag får se, desto mindre förstår jag nuet.

Alla är uppenbarligen vackra, inga skönhetsfel någonstans. Ingen av dem har ett enda onödigt kilo på sin kropp. Alla följer skönhetsidealen vi ser i medierna så gott som varenda dag. Var och en av dem skulle kunna varit urklippt ur vilken kampanj för skönhetsprodukter som helst.

Tydligen räcker de inte där. En del av dem har verkliga karriärer. Hög utbildningen och bevisligen oerhört intelligenta. De jag inte vet hur det ligger till med är säkert också där, även om det än så länge varit osagt.

Alla är glada, sociala och attraktiva. Alla är snygga. Ingen har något som helst fel överhuvudtaget. Alla är så perfekta.

Just därför förstår jag inte.

Just därför är jag inte helt säker på varför nuet ser ut som det gör.

Valde han mig som inte är något av allt det där för att det skulle innebära mer rimliga förväntningar på honom själv? Är tanken att jag inte borde ha några höga förväntningar på någon annan i min närhet eftersom jag uppenbarligen inte är kapabel eller har de fysiska förutsättningarna som krävs för att leva upp till dem själv.

 

Ju fler som introduceras för mig, på ett eller annat sätt, desto mindre förstår jag av nuet.

Är jag tröstpriset?

Varför är det inte så enkelt?

Kärlek borde vara så oerhört enkelt.

Att vilja varandra väl.

Att stötta sin älskade och dennes individuella processer, på de sätt man kan. Att glädjas med honom eller henne när mål uppnås och den personliga utvecklingen går framåt.

Att vilja spendera tid tillsammans.

Att vilja skapa ett liv tillsammans. Att vilja uppleva tillsammans. Att dela erfarenheter och bygga gemensamma minnen för framtiden. Minnen som ger den där härliga grunden att luta sig mot senare i livet när förmågan att skapa nya upplevelser så sakteliga begränsas.

Så varför verkar det senare så väldigt svårt? Är det något i det som anses vara annat än kärlek, något som gör att det istället skapar motvilja?

Jag önskar att det vore lika självklart som kärleken borde vara enkel.

Kanske önskar jag fel?

 

människor, djur och en helig ko

Jag vill egentligen skriva något om heliga kor men jag inser redan nu att oavsett hur jag formulerar mig kommer det misstolkas, suras, anklagas och vad mer man nu kan tänka sig.

Något som inte är det minsta konstigt egentligen. Det är nämligen det som gör en helig ko identifierbar. Det där som är någon så kärt och så höjt i skyarna att alla som inte stämmer in i lovsångerna måste tillrättavisas, anklagas för svartsjuk, hat och kanske helt enkelt pryglas så länge som det nu behövs för att de ska stämma in i lovsångerna.

Problematiken som uppstår kring den här sortens heligheter är ganska solklar. Det kommer aldrig gå att ha en neutral, saklig dialog om ämnet. För den som har den heliga kon finns det överhuvudtaget ingen väg till dialog utan en massa känslor inblandade. Så vad gör man? Hur tar man sig runt det? Går det ens att leva med någon vars ko man inte själv har för avsikt att glorifiera och ta till sig som sin heligaste?

Jag kan bara försöka, men har just nu inte den blekaste aning om hur.

Hon och han – kopior av varann

Jag tar ett snabbt varv runt Södermalm idag. Några få stopp på vägen, biblioteket, systembolaget, tobaksaffären och postutlämningen. Ingen lång tur, ingen svår tur heller bara en del transportsträcka mellan varje. På en del håll så löjligt lite avstånd att det vore pinsamt att ta bussen – alltså går jag.

Under de här korta små promenaderna hinner jag ändå snegla på min omgivning. Våren är på väg nu. Märks det inte på annat sätt så märks det på alla par som är ute och smålunkar i det grådassiga vädret. Är de verkligen par? Pja, många går och håller varandra i handen så det skulle mycket väl kunna vara så. I flera fall tänker jag nog att de är par för att de är så väldigt lika varandra.

De skulle antagligen kunna vara syskon, men syskon går väl knappast och håller varandra i hand i vuxen ålder. Så dyker ytterligare två små tankar upp. Två tankar som rör just det här med de fysiska likheterna som trots allt går att se bland så många par. Ansiktsdrag, lika näsor, lika munnar, likheter. Varför är det egentligen så?

Den första tanken får mig att skratta inombords. Jag tänker nämligen att par som är så till det yttre lika varandra är egentligen två väldigt, väldigt egenkära individer som lever tillsammans. För näst efter en vanlig spegel måste det här ändå vara den bästa spegel man kan ha, en partner som ser ut som en själv i alldeles för stor utsträckning.

Min andra tanke menar att det samtidigt är direkt korkat att välja någon så lik sig själv, sett ur ett mer biologiskt perspektiv. Vet att jag för ett tag sedan hörde att urvalet däggdjur gör via doft är ett sätt att hitta någon med genpol så långt ifrån den egna som det bara är möjligt, allt för att avkomman ska få så många anlag och ett så bra immunförsvar som möjligt. Att välja någon som är lik sig själv utifrån det vore i det här stenålderstänkandet ett sätt att halvera sina egna förutsättningar att föra en bra stark arvsmassa vidare. Samtidigt är det väl där mänskligheten fick något om bakfoten där runt 1940-talet när det skulle rensas och renodlas i arvsanlagen.

Kanske är det inte riktigt så enkelt som jag försöker få det till, men en sak vet jag helt säkert. Jag är inte tillräckligt egenkär för att välja en partner som till synes är en kopia av mig själv.

 

Måste va jobbigt att vara snygg alltså

Igår, eller möjligen i förrgår, smygläste jag en twitterdiskussion där det framgick att (självutnämnda) snygga människor ansåg sig bli över när deras av annat kön motsvarande snyggheter uppenbarligen valde någon mindre fysiskt attraktiv varelse. Kanske är det så enkelt att en del av de förstått att enbart utseende blir tråkigt i längden då de uppenbarligen inte har så många begränsningar att hålla sig till (har ju rört vid ämnet tidigare). Eller är det helt enkelt så att en självupptagen människa aldrig kommer kunna stå ut med någon annan som är precis lika självupptagen, oftast behöver de bekräftelse av sin partner trots sin självupptagenhet.

Samtidigt får det mig att vilja ställa knepiga frågor i min egen relation, men jag har bestämt mig för att låta bli.

så enkelt

Det händer att jag sätter ner foten. Det händer att jag får nog, att jag inte längre känner att det är min sak att ta ansvar för andras oförmåga att ta ansvar för sina egna liv och de beslut de valt att ta. Det händer faktiskt. I samband med det händer det också att jag drar gränsen och frigör mig (och de) från kontakter som bara är destruktiva och tar energi. Jag vill gärna använda min energi till något konstruktivt, något som får mig och min omgivning att må bra. Något där jag inte behöver göra våld på mig själv och vem jag är för att tillgodose andra människors behov.

Idag var visst en sån dag. Jag konstaterade att han ville leka martyr. Konstaterade att han fortfarande inte fixar att säga som det är, att han inte har något intresse, aldrig haft och egentligen inte bryr sig – för så ska man enligt alla konstens regler inte vara om man är en snäll människa. Han får fortsätta leka martyr om han vill, i sina kretsar. I mina kretsar är det färdiglekt. Jag tänker inte hålla kvar en människa som för drygt två månader sedan gjorde klart att han inte vill ha mig i sitt liv. Jag tänker inte tvinga på någon min närvaro när den är oönskad, vare sig honom eller någon annan.

Så enkelt är det.

Så enkelt kommer det alltid att vara.

Tar du någon för givet?

Varje gång jag möts av en väns förtvivlade ansikte och orden “Underbara du, förstår han inte vad det är han har framför sig?” biter jag mig i underläppen och kämpar för att inte gråta, samtidigt som mitt hjärta brister ännu en gång.

Jag har tänkt samma tanke – ofta. Jag har minst lika ofta undrat varför han inte uppskattar, vad det kostar honom att visa att han uppskattar – om han nu gör det. Då priset inte ens är oskäligt högt blir jag bara mer och mer övertygad om att han inte gör det.

Så hur kommer det sig att resten av världen ser?

Hur kommer det sig att Han väljer att blunda?

en liten tanke om kärlek

Det kanske är en utopi. Det kanske är en vaneföreställning, något jag inbillat mig. Tanken på att så här borde det nog ändå vara, detta vore mest logiskt. Åtminstone förefaller sig ett kapitel under uttryckandet av kärleken och hur det tar form något som förefaller sig enkelt, självklart och logiskt för mig.

Jag tänker främst på små saker, som för vem och hur ofta man uttrycker kärleken när den finns. För mig är det givna svaret, för den jag älskar i första hand och inte bara en gång. När det kommer till det allra käraste i livet kan man inte benhårt hålla sig till principen att det som sagts en gång borde uppfattas och vara klart och tydligt för den som fått kärleksförklaringen.

Det är förvisso sött och till viss del smickrande att få höra av andra vad ens älskade tycker och tänker om en, men bara till en viss gräns. Funderar man lite närmare på det är det osäkert om den sortens andrahandsinformation verkligen bekräftar den kärlek man hoppas finns där, eller om den egentligen bara smickrar ens partner samtidigt som den talar om andra intentioner. Så när de vackra orden kommer oftare från omgivningen än direkt från sin kärastes läppar är gränsen sedan länge passerad och obalansen ett faktum.

För mig är det därför självklart att den jag älskar främst och framför allt är den som jag visar och delger det för. Att informera omgivningen är förvisso inget jag helt utesluter, men det är å andra sidan inte heller där jag vill ödsla det mesta av mitt krut när det gäller just den här. Kärleken är inget konstant man har i en liten låda, i tryggt förvar hemma, och sedan går runt och skryter om för sin omgivning.

Kärleken är något dynamiskt, rörligt och abstrakt som man måste vårda, vattna och ansa om man vill att den ska överleva. Varje dag – så länge den finns. Det viktigaste för mig är därför inte att omgivningen vet vem kärleken i mitt liv är. Det viktigaste för mig är att nå fram till kärleken – direkt.

Men det kanske är få som fungerar så?

med tiden kommer kunskapen

En konversation under gårdagen spårade ur en smula…

Jag: – Nä nä, men då åker jag väl hem istället då, så hörs vi!

Han: – Hahahaha, du kommer tillbaka.

Jag: – Jasså?

Han: – Mmm, datorn står kvar än.

Jag: – Ah! Just ja, den också. Så när den är borta är du inte lika säker?

Han: – Mmm, när datorn är borta vet jag att det är slut.

—–

När jag skulle iväg idag visade det sig att överlåset i säkerhetsdörren var låst, utifrån. Var det effekten och resultatet av gårdagens logik må hända?