personlig #fail, oreklam och storebror

Även idag misslyckas jag med att göra det jag borde. Orsakerna ligger på ett plan jag i dagsläget inte känner att jag kan skriva om även om det nog vore enda sättet att ta sig framåt. Istället har jag slösat tid på att hitta ett wp-tema jag trivs med här men utan att egentligen lyckas. De som känns mest rätt är ändå tillräckligt mycket fel för att jag ska undvika att avända. Alternativet att pussla ihop ett eget finns inte riktigt heller, så duktig är jag inte.

Oavsett allt det verkar livet gå vidare ändå. Många noterar att vi från idag bor i ett övervakat land, andra sätter upp strategier för att jaga olydiga brevbärare med blåslampa. Min egen reklam verkar ha sinat så här lagom till julstressen tar vid och jag ser nu mest fram emot att de som har hand om reklamfritt breddar sina idéer och slutligen börjar jaga irriterande telefonförsäljare med ärtbössa också.

lite reklam för mindre reklam

“Att göra reklam för reklamfritt måste vara ungefär detsamma som att vattna gräsmattan när det regnar.”

Ungefär så uttryckte jag mig på twitter i morse som svar på Morris tweet om Reklamfritt.se. Så som twitter trots allt är och fungerar ledde det ena till det fjärde och jag fick även kontakt med Jonathan Sulo som propsade på att jag åtminstone tog en titt på sidan.


Titt utfördes och tankarna sparkade igång här. Jag minns när jag flyttade in i den här lägenheten 2003. Direktreklamsfloden var obarmhärtig och samtidigt obegriplig. Utan att överdriva bar jag varje månad ut en flyttkartong med reklam till det lilla huset på bakgården där vi har vår sopsortering. Det tog ungefär tre månader innan jag tröttnade. För så enkelt är det. På 37 kvadratmeter vill man inte bli matad med en flyttkartong onödig bråte varje månad. På min dåvarande arbetsplats trollade jag fram en enkel “Ingen reklam, tack!”-lapp med klistrig baksida och satte på dörren.


Efter det har jag inte behövt bära ut mer än en pappkasse eller två varje månad, vilket då också inkluderar stadsdelens gratistidningar. Men fortfarande finns en hel del onödigt som forsar in i brevinkastet. Adresserad reklam. Jag handlar garanterat inte mer för att ett företag jag handlat av överöser mitt hallgolv med papper jag kan halka på. Den sortens aktivt bidragande till risk för akut ohälsa gör mig inte till en bättre kund, jag lovar.

Reklamfritt.se fick just en ny medlem och jag hoppas på att även i framtiden slippa rapportera om benbrott, skallskador eller liknande (p.g.a. reklam) från en sjukhussäng nära dig .Så endera är jag ytterst lättpåverkad eller så handlar det här om att det är en bra idé. Lättpåverkad är jag inte, hade jag varit det hade jag sett ut som något plastigt passande i en Lóreal-reklam ätandes Viktväktarmåltider och ständigt flåsande på SATS. Snarare är det så att jag tycker idéen är bra. Fungerar den inte kommer ni få veta det, men fungerar den kommer mitt liv bli ytterligare ett snäpp sådär bekvämt som jag vill att det ska vara. Säkerligen får ni veta det då också. Nästa steg blir att se till att fler av de räkningar (som efter det här borde vara det enda som ramlar in) blir i formatet e-faktura. Efter det kan jag skruva igen brevinkastet.

Hur mycket lockas du av vuxenpoäng egentligen..

Nu när jag röjer runt i röran på köksbordet (typiskt att det ska vara så viktigt just nu när jag behöver sätta mig med kurslitteraturen och verkligen förbereda mig för morgondagen) stöter jag på högen med reklam och bra erbjudanden som kom med studentkortet. Däribland ligger DN:s klämkäcka anmodan om en prenumeration och fler vuxenpoäng!


Jaha? När får jag utdelning för mina dyra och surt förvärvade poäng då? I vilket sammanhang behöver jag känna att det är mer vuxenpoäng som gör mig till en bättre människa. Det kanske hade fungerat när jag var 19, men allvarligt talat. Jag är för helvete redan 30! Vuxenlivet är ytterst påtagligt och flåsar mig i nacken tillräckligt mycket som det är.

Några futtiga extrapoäng i form av ytterligare utgifter behövs inte. Att inte ge efter för och skaffa sig totalt onödiga kostnader är väl vuxet om något. Jag kan läsa på www.dn.se där det inte kostar något extra! Mer vuxet än så blir det inte, i alla fall inte idag och knappast senare heller!


Mer pengar till Childhood

Uppdrag barn 2.0 är ute och man kan läsa sig till att upp till 200’000:- kommer Vattenfall att skänka till World Childhood Foundation. Vaddå upp till? Snålänningsmentaliteten känns uppenbar.

Att de sedan bakat in det i ett skal av fluffig kampanjmentalitet där vi som rör oss runt på nätet påverkar exakt hur mycket det blir är väl något jag egentligen rynkar på näsan åt. Det verkar vara ett milt sätt att lägga ifrån sig ansvaret och möjligen slippa donera så mycket som man sagt sig vara beredd att göra.

Jag tycker inte vi ska låta det bli så, att de donerar mindre än det. Visst måste vi göra något aktivt av det och visst innebär det, som Kjellberg säger här, lite reklam för vattenfall. Men för egen del tänker jag ändå inte byta till Vattenfall i samband med det här, samtidigt som jag verkligen tycker det är viktigt att WCF får så mycket stöd det bara går.

Så jag säger bara; Häng på!

Med många små medel kan vi se till att donationen inte blir mindre än 200’000:-

lite annonsgalenskaper

Självklart är det ingen som läser Googleannonserna, åtminstone är det självklart att ingen skulle erkänna det. Själv finner jag ett nöje i att se vad Google skramlar fram för obegripliga annonser som inte har någon relevans vare sig till mitt surfande eller det som skrivs. En liten tradition från ett forum som tidigare var mer välbesökt där annonserna många gånger var helt uppåt väggarna.

Så finns det tillfällen när jag finner humor i själva annonsen. Inte tillräckligt för att följa länken och ta reda på sanningen, men så pass att jag hinner fundera och fantisera vidare om hur annonserad tjänst fungerar rent praktiskt.

Som den här stackars annonsen.
Hur är det med det praktiska upplägget för “tjänsten” egentligen. Är det en välsminkad prostituion som ligger bakom, ellerär det kanske en dejtingsida där desperata singlar som verkligen gör vad som helst för att slippa ensamhet en stund tar en chans att eventuellt lyckas förgifta ett redan trasigt förhållande ytterligare? Felstavningen av ett så enkelt ord som kan ger också skenet av att det här nog inte är så värst seriöst, kan(n)ske bara någon som försöker hitta en enkel lösning för att få sig ett “nyp” någon gång ibland. Snart finns det säkert en annons för en tjänst där man kan hyra ut eller byta bort sin partner mot någon som bättre motsvarar ens förväntningar.

Kanske finns det en koppling till kontaktannonsen jag hittade för ett par veckor sedan och direkt fann ett behov av att scanna till och dela med resten av omvärlden? Eller så gör det inte det, men jag finner ändå något roande i båda.

Edit: Jag ändrade rubriken på det här inlägget då den tidigare verkade alstra extremt mycket SPAM. Vi får se om det här gör någon skillnad. Ett litet experiment alltså…