Det känns konstigt att säga men jag är äntligen på väg åt rätt håll. Min nuvarande situation är rent ut sagt för jävlig, jag har ingen ekonomisk trygghet, allt håller på att haverera och det finns inget som ens motiverar mig att fortsätta studierna eftersom jag helt behöver fokusera på att generera inkomster. CSN har bestämt sig för att inte vara det minsta hjälpsamma och inte ens ge utrymme att överklaga beslutet, helt enkelt för att högskolan jag går på inte rapporterat in det som borde ha rapporterats in för länge sen baserat på en miljard dåliga ursäkter och strukturer som de aldrig ens meddelat att de grundar sina beslut på. Alltså borde jag fokusera på att generera inkomster och inget annat. Inte lätt just nu.
Men det var inte dit jag skulle komma. Istället var jag på väg att konstatera att trots det, trots den ekonomiska rävsaxen och trots att min framtidsplan strimlades och slängdes i Mälaren eftersom jag inte var värd att älska (eller nått åt det hållet) så är livet inte så hemskt ändå.
Jag lever. Jag känner mig mer vaken och sann mot mig själv än jag gjort på väldigt länge. Distansen till relationen som jag slogs så hårt och offrade så oerhört mycket av mig själv för att få att fungera har gjort nytta. Jag kan se hur mycket av mitt sanna jag som strimlades sönder. Hur mycket jag gav upp och anpassade mig för att mötas halvvägs. Jag kan t.o.m. se hur långt ifrån halvvägs det var fråga om, vi möttes alltid på hans villkor – det var alltid jag som offrade något.
För varje dag som går efter det så läker såren lite till. För varje dag som går fogas strimlorna samman igen och jag börjar mer och mer känna igen det som är jag. Inte alls det som någon annan bestämde att jag var utan det som faktiskt ÄR jag, precis som jag vill vara. Känslan är skön. Även med feber, ont i halsen och retsamt jobbig hosta är känslan av att vara sann mot sig själv ändå skön.
När jag är sann mot mig själv är det inte jag som måste offra allt och anpassa mig för att blidka någon annan. När jag är sann mot mig själv är det inte svårt att älska mig som jag är, inte ens för mig.
Jaha, det gick ju fort att komma över honom, kan tyckas. Kanske det, kanske inte. Kanske handlade det här om något annat. Sveket har jag fortfarande inte kommit över, är inte säker på om jag kan heller. Däremot finns det ingen anledning att straffa mig själv över det mer än nödvändigt. Det var inte jag som svek mig genom att inte kommunicera. Det finns givetvis saker jag ångrar, men inget som går att ändra på nu och inget jag tänker fortsätta plåga mig med resten av livet. Det är det inte värt. Än mer är jag värd att slippa det.
Så trots att inget är som det borde vara, känner jag mig mer vaken och i fas med mig själv nu än jag gjort på länge. För varje dag som går nu kommer jag komma närmare mitt sanna jag och ingen har rätt att ta det ifrån mig.
Eller blev det där rätt egentligen?
