Jag tänker främst på små saker, som för vem och hur ofta man uttrycker kärleken när den finns. För mig är det givna svaret, för den jag älskar i första hand och inte bara en gång. När det kommer till det allra käraste i livet kan man inte benhårt hålla sig till principen att det som sagts en gång borde uppfattas och vara klart och tydligt för den som fått kärleksförklaringen.

Det är förvisso sött och till viss del smickrande att få höra av andra vad ens älskade tycker och tänker om en, men bara till en viss gräns. Funderar man lite närmare på det är det osäkert om den sortens andrahandsinformation verkligen bekräftar den kärlek man hoppas finns där, eller om den egentligen bara smickrar ens partner samtidigt som den talar om andra intentioner. Så när de vackra orden kommer oftare från omgivningen än direkt från sin kärastes läppar är gränsen sedan länge passerad och obalansen ett faktum.

För mig är det därför självklart att den jag älskar främst och framför allt är den som jag visar och delger det för. Att informera omgivningen är förvisso inget jag helt utesluter, men det är å andra sidan inte heller där jag vill ödsla det mesta av mitt krut när det gäller just den här. Kärleken är inget konstant man har i en liten låda, i tryggt förvar hemma, och sedan går runt och skryter om för sin omgivning.

Kärleken är något dynamiskt, rörligt och abstrakt som man måste vårda, vattna och ansa om man vill att den ska överleva. Varje dag – så länge den finns. Det viktigaste för mig är därför inte att omgivningen vet vem kärleken i mitt liv är. Det viktigaste för mig är att nå fram till kärleken – direkt.

Men det kanske är få som fungerar så?

Dagens utvärdering känns som den gått över förväntan, men samtidigt är det i sig aldrig så himla lätt att veta. Vi får helt enkelt se om ett par veckor när helheten är examinerad och klar.

Det skulle vara skönt med lite ledighet och aningens färre tentor just nu. Men vad är det som säger att man får som man vill när man vill det, med något här i livet. Ytterst lite som talar för det om du frågar mig.

Mycket för att jag ständigt arbetar med min egen självbild. Försöker se och uppmärksamma det där som inte känns helt i sin ordning och analysera orsaker. Funderar på förändringsmöjligheter och reflekterar över mig själv och mitt agerande i olika situationer.

På internet stöter man på en hel del människor som endera är ruskigt goda skådespelare eller i stort sett saknar självinsikt. Oftast dras de till forum och communities, sidor där man behöver logga in och där samma klick (mer eller mindre) trasiga människor möts och försöker hävda sin plats. Emellanåt hinner jag tänka att det vore spännande att forska på, materialet är ju så lättillgängligt. Bara att logga in på vilket ställe som helst, leta upp deras chattrum och börja läsa (och logga).

Tänkte nu passa på att lyfta ett lite exempel i den här smörjan. Bara plocka en person jag testat att föra dialog med, mött en enda gång för en fika, och tittat lite närmare på (något jag gärna gör, tittar lite närmare på människor och försöker få en bild av vilka de är).

En kvinna ungefär mitt i livet (skulle gissa någonstans runt 35) med ett trasigt förflutet som hon har extremt svårt att bearbeta för en väldig massa oväsen på en chatt. Oväsen i bemärkelsen att det mesta hon skriver handlar om att tillrättavisa alla andra, tala om för dem hur fel de har, hur korkade de är och vilka dåliga människor de är när de inte delar hennes syn på vad det än må vara. Oväsen så pass att de flesta som är där tycker det är oerhört jobbigt och jublar när någon vågar bita ifrån.

Samtidigt sitter hon och säger att alla har rätt att tycka vad de själva vill även om det innebär att flera tycker olika. Dock gäller det alltså bara så länge man tycker som henne, inte har åsikter hennes sätt att racka ner på andra eller tycker något om henne som inte är positivt, smultrondoftande och inlindat i rosa.

Ungefär här börjar jag fundera över hennes självinsikt. Hon sitter nämligen väldigt ofta och berättar för människor på chatten vad de ska tycka om henne. De ska absolut tycka att hon är en snäll, trevlig och helt underbar tjej som alltid är glad och har ett sinne för humor. Samtidigt har hon i ett läge då jag stillsamt påtalat att det snarare är hur man för sig än vad man säger som ger människor grunden till den bild de bygger av en, slängt följande kommentar efter mig;

“Du har träffat mig i verkligheten! Du VET att jag är jävligt trevlig! Säger du nått annat är det ljug!!”

Säger verkligen en underbart förtjusande, snäll, trevlig och glad människa så?

Får någon verkligen uppfattningen av att det finns en TREVLIG person bakom det uttalandet?

Har någon verkligen rätt att bestämma vad andra ska tycka?

Jag har svårt att se det. Dessutom har jag extremt svårt för att andra talar om för mig vad jag ska tycka om dem. Jag skulle själv aldrig ens drömma om att uttrycka mig så om jag ville framstå som ens lite trevlig och sympatisk. Men vad vet väl jag, har säkert fel i vanlig ordning.

Så nog är det skönt att människor har god självinsikt.

Hur ska man egentligen definiera tillit? Vad är viktigt i resonemanget? Varifrån kommer tillit? Vad hör hemma i begreppet? Hur resonerar jag själv kring det egentligen. Hur resonerar du kring just tillit? Berätta gärna.

Jag förmodar att det känns så.

Personligen har jag ingen erfarenhet av det.

Jag har aldrig varit med om att det bara blivit en gång utan att det har tjatats om mer. Att jag själv sen valt att inte ge en del mer än en enda yttepytteliten chans till att visa sina (bristande) förmågor är en annan sak. Det känns bra att självkänslan håller, i synnerhet när det gäller det egna sexlivet.

Så.. Någon mer som vill leka “Jag har aldrig… ” ?

Jag är inte särdeles stolt över att det är så här, men det finns tillfällen när jag känner hur det skaver i pannan, hornen växer fram och vad ond tanke jag än kommer på riskerar att ta form i verkligheten.

Givetvis är det inte så att det här händer spontant och helt utan anledning. Det finns alltid något som hänt och i många fall någon vars mönster jag fångat upp, vars illvilja, missunnsamhet och direkt nedriga tankar och planer jag känt vibbarna av. Det handlar också om att jag de gångerna är mer än mindre säker på hur det föreligger. Det är sällan fråga om en slump att personens plötsliga infall råkar vara just då. Snarare är det så att jag sett avsaknaden av reaktioner innan, när han eller hon varit ovetande om hur verkligheten ser ut. Sedan efter nyförvärvad kunskap i frågan har densamme gjort ett lappkast och slängt fram en ny agenda. En som i huvudsak går ut på att förstöra för någon annan, nu när personen börjat ana att det finns något att förstöra.

Det är framför allt när jag ser sånt där som hornen växer, blodet kokar, svansen blir längre, mer eldfängd än tidigare och de lite mer kreativt smärtsamma idéerna poppar upp.

För visst kan man inte bli annat än heligt förbannad när en kärring som tidigare lagt sig i ens liv och försökt förstöra en relation som då var på väg att ta form och nu än en gång försöker göra detsamma. Den tror sig tydligen ha ett trumfkort för att hon anonymt skickade en blomma på alla-flosklers-dag i februari (en grönsak som han trodde JAG hade fixat fram). Senaste påbudet var att den bestämt sig för att berätta om de intima saker de gjort tillsammans (som enligt honom överhuvudtaget inte har hänt) och även hur hon nu tänkt se till att det händer mer.

Det kokar över, eldgaffeln bränner nästan hål i handflatan på mig och jag vet redan nu att det är bäst för hennes hälsa att hon aldrig någonsin träffar mig. Att skinnflå, rulla i ett salttråg och sedan hänga upp i en kran någonstans där vädret är mindre gynnsamt är en tanke som återkommer och ger en form av inre ro när jag visualiserat den tillräckligt detaljrikt.

Men visst, jag är inte stolt över att jag ens tänker så…

Jag trodde nog någonstans att jag höll ganska hårt på mitt privat även om jag tagit mig för att vara personlig i det mesta jag skriver, uttrycker och gör. Lite lätt börjar jag misstänka att det inte riktigt är sant ändå. På vilka sätt är jag privat, egentligen?

- Jag går inte att hitta i telefonkatalogen, på eniro eller på hitta.se

- Ytterst få människor vet vad jag har för färg på trosorna idag. (Än så länge vet bara jag)

- Det är sällan och ytterst få som fått vistas i mitt hem i verkligheten.

- Jag undviker att uppge namn på orten där jag vuxit upp, jag ritar inga kartor över exakt var jag bor och jag talar sällan om vad medlemmarna i min familj och släkt heter.

- När jag berättar om händelser är det oftast svårt att identifera medaktörerna i berättelsen där ute i verkligheten.

Jag inser så smått att det enda jag egentligen är privat med nog är telefonnummer. Resten handlar snarare om min omgivning. Mina privata inslag handlar sällan om att skydda mig (jag har ju redan serverat mina nakna tankar och funderingar på silverfat så vad skillnad skulle en naken kropp göra?) utan snarare om att skydda andra. De som inte valt att blivit nämnda här, de som inte valt att blivit utlämnade men ändå i viss mån blir det utifrån att vara en del av min verklighet. Att jag valt att inte maskera mig särdeles hårt innebär trots allt inte att jag har någon rätt att visa upp andras nakna sanningar hur som helst.

Jag kanske borde satsa på en mer opersonlig nisch istället?

Ska man förenkla det hela än mer behöver jag helt enkelt sluta vara rädd för att ta fel beslut. För visst är det så att en hel del beslut är oåterkalleliga. Å andra sidan är det faktiskt lika oåterkalleligt att inte ta ett visst beslut. Och vem vet, kanske blir konsekvenserna av det betydligt värre än att konstatera att beslutet man ville ta, och tog, förvisso blev fel – samtidigt som man kan konstatera att världen gick inte under av det.

Idag tog jag t.ex. fel beslut. Hade jag ramlat in på närmsta frisersalong och vägrat gå därifrån förrän de åtgärdat problemet hade jag sluppit komma hem med mitt skatbo ännu en dag. Det där oförklarligt, konstant närvarande trasslet som kommer få mig att gråta innan kvällen är slut.

När det där fruktansvärda som absolut inte fick hända ändå händer. Tillvaron går sönder, faller i bitar och inget längre känns verkligt. När du inte har någon makt att göra det ogjort utan istället måste söka stöd hos någon annan för att överhuvudtaget kunna andas eller ens orka ta dig framåt. Vem ringer du då?

Med den tanken bläddrar jag igenom kontakterna i min mobiltelefon. Stannar till på varje nummer och funderar på scenariot, den där situationen när man omöjligt kan orka hantera allt själv. Skakar på huvudet, biter mig i läppen och bläddrar vidare till nästa. Gör om samma procedur igen och igen och igen… Till slut är jag tillbaka där jag började. Alla poster, alla namn, alla nummer har passerats. Jag hinner tänka att det kanske är därför ingenting så omtöcknande händer, åtminstone inte här. Kosmos vet och förstår, drabbar de som har ett enormt stöd att landa i hårdast av oss alla.

Det måste vara så det är.

Det har trots allt varit en bra månad. Även om det är så att ingen av alla människor jag rört vid under de många tillfällen jag varit ute och umgåtts med människor har varit Han så är det helt i sin ordning. Det har hela tiden varit underbara människor som fått mig att må bra, som får mig att slå demonen på käften. Människor som räknas in i vänkretsen som om det vore självklart. Jag gillar när känslan av självklarhet infinner sig. När man utan att behöva säga något vet med sig att “det är så här det ska vara”.

Reservplats 53 lär innebära att det inte blir någon italienska i vår. Lite synd, men också en klar markering att jag nog ska ta det lite lugnare ändå. Jag vill förvisso ha tusen järn i elden men om det innebär att allt brinner upp är det inte så stor mening med det. Aska och förkolnade drömmar har ingen nytta av, inte ens jag.

Februari kommer få bli en tålamodsprövning. Jag behöver vara lite mindre otålig, vill behålla min harmoni fram till snön smälter och gärna resten av året också. Men det blir så lätt att jag är otålig. Helst vill jag ha gjort allt redan innan det ens har börjat hända. Februari kommer innebära fokus på att släppa taget.

Det finns en del saker som gör mig otålig. Saker som jag gärna vill ska hända, men som ligger utanför min kontroll. Det som innebär att andra aktivt måste agera, andra har kontrollen över beslutet. Jag har ingen möjlighet eller ens rätt att bestämma, hur mycket jag än vill. Men då jag med en del saker ändå innerst inne vet sedan länge att det aldrig kommer ske så finns det bara en enda sak jag egentligen kan göra. Jag kan släppa taget. Jag kan sluta hoppas, rensa bort det från min vision, rycka på axlarna och fokusera på något annat. Något som jag har möjlighet att påverka.