Tag Archives: reflektioner

Får jag låna ditt liv, bara för en dag…

”Skulle jag berätta om allt jag varit med om skulle någon tro att jag ljög.” säger han och lutar sig tillbaka i fåtöljen. Han sluter ögonen och tar ett djupt andetag innan han fortsätter.  ”Det är helt enkelt för mycket för de flesta att ta in. Som om ingen tror att man kan göra så många saker under sitt liv.”

Jag sitter på en rund fluffig läderpall vid hans sida och lyssnar till hans ord. De är lågmälda, rogivande och samtidigt lite sorgsna. Jag säger inget, men mina tankar smiter iväg på ett eget spår.

Å ena sidan förstår jag vad han säger. Jag har redan råkat ut för någon som inte kunnat presentera bevis för någon enda av sina storslagna bravader livet igenom, någon vars ord jag inte längre tar för sanning då allt han berättat i bästa fall låter som en dålig roman. Samtidigt förundras jag över att vi som människor begränsar oss och andra så hårt, förutbestämmer vad som är möjligt att ha upplevt utan att ens ha försökt det själva. Det är lite som om vi bestämt att en enda människa inte får uppleva hur mycket som helst, enbart för att majoriteten inte tar sig för några större kraftansträngningar för att göra just det.

Å andra sidan önskar jag inget hellre än att han berättar om alla sina upplevelser. Jag vill så gärna ta del av den där världen som jag redan insett att jag aldrig själv kommer kunna eller ens hinna uppleva under min livstid. Om jag åtminstone får återuppleva en annan människas historia genom minnen har jag åtminstone fått ett fragment av ett liv som inte är mitt. Jag samlar på dem. Delar av andra människors liv. Minnen och berättelser som genom att berättas ger andra människor en ytterligare dimension.

Leave a Comment

Filed under Omvärlden

Kan otryggheten vara en trygghet i sig?

Orden “jag vill inte såra dig” har jag någon gång för vad som känns som en evighet sen bemött med; “Det kommer du att göra, någon gång, flera gånger, förr eller senare.. Men jag dör inte av det. Det kommer inte att kunna knäcka mig så hårt att jag dör av.”

Ibland undrar jag om jag med det också sa: “Kör på! Ta i allt vad du orkar, slå så hårt du kan. Vrid om kniven så mycket du mäktar med. Det kommer ändå bara göra dödligt ont, inte mer än så.”

Jag får helt enkelt skylla mig själv när jag i min iver att visa att jag inte går sönder för minsta lilla, att det går att luta sig mot mig när det blåser, också visade alla de sätt på vilka man bryter ner mig till intet.

För ingen, inte ens jag, vill väl bli mörbultad, själsligt sönderslagen, sparkad på, knivstucken, hånad och i det stora hela behandlad som en betydelselös trasa. Finns kanske en och annan udda varelse som vill, ska inte försöka svära bort undantagen här inte, men jag är inte en av dem. Jag har inte den styrkan. Att jag ändå överlever är inte ens synonymt med att jag lever.

Så jag, precis som alla andra, måste hitta en trygg punkt i tillvaron. De flesta (finns t.o.m. forskning som styrker eländet) har sin trygghet i att de inte står helt ensamma när det blåser som hårdast, inte ens om de lever ensamma. Fint att det är så.

För mig finns inte tryggheten i det formatet, minns inte när den gjorde det senast. Några få mindre olyckor har visat att den sociala tryggheten för det mesta bara varit ett skämt. Hur finner man trygghet i det?

Så den enda grundtrygghet jag har? Pja, det är väl att oavsett hur mycket det blåser, oavsett vad skit omvärlden slänger åt mitt håll och anklagar mig för när de själva inte vill ta ansvar, oavsett hur mycket någon sätter i system att göra mig illa eller bara råkar göra mig rejält illa – så överlever jag. Nu kan jag tänka mig flera som vill skrika bitterhet! Må så vara, de som skriker det högst har aldrig varit i närheten av att uppleva det jag talar om.

Så det är väl Det som är min trygghet antar jag. Att även när ingen bryr sig det minsta, så överlever jag. Åtminstone till den dagen jag lägger mig ner och ger upp, väljer att självdö.

Leave a Comment

Filed under Anfäktelser

Slutspurt!

Inte många dagar kvar här nu. Har börjat räkna ner. Känns mest skönt att komma hem igen snart. Inte så att erfarenheterna här har varit direkt eller enbart dåliga men hemma är trots allt hemma oavsett hur rolig resten av världen är.

Skulle kunna skriva en hel del elakt om det mörkaste molnet i Siena, kvinnan som gör allt hon kan för att ingen annan ska ta någon uppmärksamhet ifrån henne, (vi som inte dyrkar henne utesluts ur gemenskapen på alla möjliga och omöjliga sätt) men eftersom jag nu har en klasskamrat (sedan två veckor tillbaka) som dokumenterar det så fint, finns ingen större anledning för mig att upprepa det.

Bussbiljetten till Rom är fixad. Nu hoppas jag även att stationen där hinner komma i ordning igen och fungera relativt normalt efter branden i söndags, om inte har jag ca 3 timmar på mig att ta mig till flygplatsen på annat sätt. Det känns ändå som läget är under kontroll. Skönt!

Att det är först nu italienarna börjar vakna till liv är både roande, tråkigt och lite typiskt. Säkert så att det minskade umgänget med ovan nämnd donna haft effekt, men kanske är det också så att jag är mer tillgänglig nu när jag vågar försöka prata en del..

Slut på rasten!

Leave a Comment

Filed under Allmänt

Hon och han – kopior av varann

Jag tar ett snabbt varv runt Södermalm idag. Några få stopp på vägen, biblioteket, systembolaget, tobaksaffären och postutlämningen. Ingen lång tur, ingen svår tur heller bara en del transportsträcka mellan varje. På en del håll så löjligt lite avstånd att det vore pinsamt att ta bussen – alltså går jag.

Under de här korta små promenaderna hinner jag ändå snegla på min omgivning. Våren är på väg nu. Märks det inte på annat sätt så märks det på alla par som är ute och smålunkar i det grådassiga vädret. Är de verkligen par? Pja, många går och håller varandra i handen så det skulle mycket väl kunna vara så. I flera fall tänker jag nog att de är par för att de är så väldigt lika varandra.

De skulle antagligen kunna vara syskon, men syskon går väl knappast och håller varandra i hand i vuxen ålder. Så dyker ytterligare två små tankar upp. Två tankar som rör just det här med de fysiska likheterna som trots allt går att se bland så många par. Ansiktsdrag, lika näsor, lika munnar, likheter. Varför är det egentligen så?

Den första tanken får mig att skratta inombords. Jag tänker nämligen att par som är så till det yttre lika varandra är egentligen två väldigt, väldigt egenkära individer som lever tillsammans. För näst efter en vanlig spegel måste det här ändå vara den bästa spegel man kan ha, en partner som ser ut som en själv i alldeles för stor utsträckning.

Min andra tanke menar att det samtidigt är direkt korkat att välja någon så lik sig själv, sett ur ett mer biologiskt perspektiv. Vet att jag för ett tag sedan hörde att urvalet däggdjur gör via doft är ett sätt att hitta någon med genpol så långt ifrån den egna som det bara är möjligt, allt för att avkomman ska få så många anlag och ett så bra immunförsvar som möjligt. Att välja någon som är lik sig själv utifrån det vore i det här stenålderstänkandet ett sätt att halvera sina egna förutsättningar att föra en bra stark arvsmassa vidare. Samtidigt är det väl där mänskligheten fick något om bakfoten där runt 1940-talet när det skulle rensas och renodlas i arvsanlagen.

Kanske är det inte riktigt så enkelt som jag försöker få det till, men en sak vet jag helt säkert. Jag är inte tillräckligt egenkär för att välja en partner som till synes är en kopia av mig själv.

 

1 Comment

Filed under Omvärlden

Tiden går fort när man har roligt.

Jag vet inte riktigt hur det gick till men det är redan mars. Brukar inte nya år börja med januari? Senast jag kollade var det början av året och jag skulle hinna med en väldig massa saker innan våren. Nu vet jag inte riktigt hur jag ska hinna. Våren borde komma när som helst. Jag lär knappast ha sån tur att den dröjer ända till maj.

Så vad har egentligen hänt?

Det första spontana svaret är Ingenting. Mitt liv är ganska tråkigt i grunden.

Men funderar jag lite längre så har jag givetvis en massa orsaker och undanflykter även den här gången. Det är lite så jag är. Så jag har inte fått ordning på alla de där planerna för att…

.. jag har börjat på en ny utbildning och fokuserat mer på den än jag någonsin lyckades med under föregående utbildning.

.. jag har blivit med ett jobb som förtjänar ett visst antal timmar varje vecka. Minst!

.. jag försöker lära mig italienska

.. jag försöker komma ikapp med resttentor och annat för att CSN ska börja uppskatta mina insatser igen.

.. mina helger är inte ensamma längre. Vi är två om dem och det händer att det ryms krogkvällar, middagar med vänner och t.o.m. dans under de där få timmarna som helger ändå är.

Så vad var det jag egentligen hade tänkt jag skulle hinna med innan våren?

Komma i form? Gå ner fem kilo? Äta ordentligt varje dag? Skriva en klok bloggpost varje dag? Få bra rutiner i tillvaron? Städa i köksskåpen?Rensa garderoben? Bli en bättre människa och därmed också bli en sån där människa som andra vill umgås med?

Det verkar inte fullt så enkelt att få ordning på allt det där som jag först trott, nu har jag dessutom inte hunnit. Så endera har jag fokuserat på fel saker eller så har jag missat något viktigt. Men det gör inte så mycket. Jag trivs i processen jag befinner mig i. Kanske är det bara så enkelt att det jag gör och har gjort senaste tiden är den sortens pusselbitar jag behöver för att få ordning på de mål jag har satt upp. Jag ser ingen anledning att klaga eller ens spekulera djupare i det. Det är en trivsam tillvaro jag har även om några få saker fortfarande behöver justeras. Det är nog bara så att jag får ge mig själv en generösare deadline den här gången.

3 Comments

Filed under Allmänt

i rätt riktning

Alldeles snart är det dags för en ny månad. Det märks att jag inte haft samma utrymme senaste veckorna att samla mina tankar, men samtidigt är det nödvändigtvis inte något negativt. Dagar fulla av aktiviteter är trots allt något jag trivs med, även om det många gånger sitter långt inne att komma till skott. För trots allt är det ändå så enkelt. De dagarna när saker händer, när jag kan bocka av utförda saker på en lista (om så bara en mental version) är de dagar jag känner mig en aning mer nöjd med livet och tillvaron framåt kvällen.

Givetvis finns det mycket mer som behöver göras, mycket mer som behöver förändras och förbättras och som är tänkt ska ske under det här året. Även om inte fullt så mycket som jag till en början önskat skulle ha hunnits med under januari har skett så kan jag ändå konstatera mig vara en god bit på väg.

Månaden känns allt annat än bortslösad, något som i sig är en bra känsla. Februari får helt enkelt se till att bli en förbaskat bra fortsättning på januari och mitt i allt annat som börjar falla in i rutiner och fungerande tidsenheter är nästa önskvärda steg en inkomst, eller egentligen två. Å ena sidan önskar jag att allt trassel med CSN kommer att kunna redas ut inom kort. Å andra sidan önskar jag faktiskt finna ett extrajobb som för stunden håller en rimlig nivå för att inte gå ut över studierna men som ändå har en kontinuitet som sträcker sig tills vidare.

Trots allt är arbete och inkomst något som önskas och eftersträvas, både nu och senare, och studierna snarare är ett mer kortsiktigt projekt för att om möjligt öppna upp fler sektioner av arbetsmarknaden. Så nog är det snöpet när idealiska lösningar slinker mellan fingrarna på en. Får helt enkelt hoppas på fler av den sorten inom kort.

I övrigt efterlyses mer fysisk aktivitet. Klätterutrustningen har hittat ur garderoben och skriker om att få användas. Kroppen blir mer och mer inställd på att jag borde förbättra utgångsläget så snart som möjligt och jag är klart benägen att hålla med, så nog vore februari en bra månad för en initial satsning.

Så, fortsätta att se framåt och ta sig an spåret som nu börjar synas.

Leave a Comment

Filed under Allmänt

ut med det gamla och in med… Fast inte riktigt än!

Det börjar kännas att jag är på väg in i sista andningen för det här året. På senare tid har det blivit så. Dagarna från jul och fram till det nya året har blivit en tid när jag tar en paus från omvärlden i den mån det är möjligt, i år kommer den störas en del av studierelaterad huvudvärk, summerar, sammanfattar, analyserar, sorterar bort och bestämmer mig för vad som får följa med mig in i det nya året. Uttrycksformen för det här har varit lite olika under åren, bl.a. som jag beskrev förra året men det som känns nytt i alla de här momenten den här gången är perspektivet.

Det kanske helt enkelt är så att jag behöver se längre framåt än ett år i taget. Att allt det som ligger och väntar på att få blomma upp och hända behöver lite mer tid och tålamod än just ett år. Kan det kanske också vara det som är nyckeln till att inte bli besviken över de förhoppningar som inte vuxit till sig under året och blivit del av verkligheten. Det börjar mer och mer kännas så. Med det inte sagt att jag inte vill ha ramar för hur långt fram i tillvaron en del saker får vara, men en del kanske behöver tre år på sig för att åtminstone komma igång, annat fem och något ytterligare närmare tio år för att nå den nivå av tillfredsställelse jag önskar. Det i sig är något som tål att tänkas på under dagarna som kommer.

Men hela 2011 kan inte få gå ut på att ge saker tid. Det kommer också behövas beslut om att få tummen ur och komma till skott. Så att ha modet att be om en spark i arslet när den behövs kan vara något att aktivt arbeta med under 2011. Den där välbehövliga sparken för att göra de förändringar som behövs i tillvaron för att skapa utrymme för det egna välbefinnandet och lyckan. Jag var inne på de här tankarna redan tidigare idag och Eesroth skrev ett inlägg där hon fick med en del av de exempel jag uppgav för att nå dit, nå välbefinnandet och lyckan.

  • i alla fall ett mål lagad mat/dag
  • bra kondition/fysisk hälsa
  • mod att veta att jag duger och vara trygg i det

Så lätt att skriva, så svårt att genomföra och samtidigt finns det ingen enda människa i världen som säger att jag måste vänta med något av det där till nästa år, mer än jag själv. Så varför väntar jag? Uhm, jo just det! Jag skulle rensa ut och reflektera över det som varit och bestämma mig för vad som inte får vara kvar. Så var det! Ursäkterna finns fortfarande. Kanske måste de också rensas ut lagom till nyår…

Leave a Comment

Filed under Allmänt

Dan före dan före vad-det-nu-var-för-dag…

Då Binero låg nere hamnade dagens post om Y-kromosomers varande och icke varande på min andra sida. Vid sidan om det försöker jag finna en yttepytteliten gnutta av julkänsla hos mig själv, vilket går sådär.

Mer bestämt går det inte alls, åtminstone inte ännu. Kanske är det så att jag borde ha ansträngt mig och julpyntat lite mer trots allt. Lustigt nog infinner sig inte känslan alls, inte ens när man ger sig in i den stressiga smeten av hysteriska julklappsjägare som för stunden överbefolkar staden. Det hjälper inte särdeles mycket, snarare framkallar det bara än mer stress och ångest. Jag fick ett julkort hemifrån idag och passade på att skämmas lite över att jag inte skickat ett enda julkort i år.

Kanske är det den sortens agerande som ändå lockar fram lite julkänslor? Julkort till nära och kära. Utöver det kom också ett brev hemifrån, några rader om hur livet är, några små förhoppningar kring mitt liv och några ord om var resurserna för min julklapp fanns att hämta. Det gav ett litet sting i hjärtat, men det var svårt att utröna om det var julkänsla eller dåligt samvete. Jag hoppas givetvis att det inte var någon större dos av det senare.

Övriga reflektioner kring julstress, människors sätt att lindra sitt samvete i jueltid och vad som möjligen skapar julkänsla skrev jag förra året och känner för stunden inget behov av att upprepa. Kanske kan det bli någon annan reflektion framöver. Kanske blir det bara en sammanfattning av året och några tankar om vilka förhoppningar och möjligheter jag ser fram emot nästa år. Just nu är väldigt mycket kanske, men inte så mycket för att jag har för lite att skriva om.

Att jag låter bli, åtminstone för stunden, är snarare av hänsyn till kärleken, kraftkällan och motivationen. Samtidigt finns rädslan att om jag berättar för mycket om allt det som är bra kanske förtrollningen bryts och han försvinner.

Skrockfull? Jag? Pja, kanske det…

Leave a Comment

Filed under Allmänt

Måste va jobbigt att vara snygg alltså

Igår, eller möjligen i förrgår, smygläste jag en twitterdiskussion där det framgick att (självutnämnda) snygga människor ansåg sig bli över när deras av annat kön motsvarande snyggheter uppenbarligen valde någon mindre fysiskt attraktiv varelse. Kanske är det så enkelt att en del av de förstått att enbart utseende blir tråkigt i längden då de uppenbarligen inte har så många begränsningar att hålla sig till (har ju rört vid ämnet tidigare). Eller är det helt enkelt så att en självupptagen människa aldrig kommer kunna stå ut med någon annan som är precis lika självupptagen, oftast behöver de bekräftelse av sin partner trots sin självupptagenhet.

Samtidigt får det mig att vilja ställa knepiga frågor i min egen relation, men jag har bestämt mig för att låta bli.

1 Comment

Filed under Omvärlden

lockande att vara någon annan än jag

Tankarna är som ett trassligt garnnystan just nu och jag inser att mycket av det jag försöker nysta upp, det som vill ut, har jag redan skrivit om och nystat i tidigare.

Det ter sig uppenbart att jag fortfarande inte har mött Honom även om jag samtidigt vägrar att aktivt leta. På samma sätt är det bristen på trygghet som dämpar mig och som också påminner mig att jag inte är tillräckligt bra.

Jag ser hur mina mönster återupprepas gång på gång och frustrerad lutar jag mer och mer åt att ge upp delar av det som är jag och foga mig i vad som enligt den allmäna formeln borde göra mig lycklig. Gör jag det kanske jag till sist (och förhoppningsvis innan det är försent) blir sådär lagom samhällsanpassad för att andra ska våga närma sig. Kanske skulle det leda till att det plötsligt börjar hända saker och jag kan strycka mycket av det jag nu är ledsen över att aldrig ha upplevt.

Eller så kanske jag bara borde acceptera läget och ge upp?

Leave a Comment

Filed under Newyn