Tag Archives: rädsla

Dags att ta sig en jamare?

Svår fråga. Nog för att de små liven är ruskigt söta, sociala, vilda och allt det där andra. Men har man aldrig haft ett husdjur som barn eller någonstans i livet efter det ter det sig inte riktigt lika självklart.

Lite för många frågor just nu. Lite för få svar.

Katt. Inte katt.

Vem är det egentligen som vill?

Är jag ens redo att hantera den förändringen?

Någon menade att det var ungefär som att skaffa barn. Samtidigt är det inte alls samma sak. Inte ens i närheten. Snarare är det som att köpa sig en moped när man önskar sig en Ferrari.

Men men..

Får fundera vidare, sova på saken.

1 Comment

Filed under Allmänt

en akut emotionell översvämning

som inte går att ignorera bort.

Det finns egentligen ingen anledning att känna så. Det kan inte finnas någon anledning att känna så här. Det får verkligen inte finnas någon anledning att känna så här. För om det nu gör det, så vet jag inte hur jag ska ta vägen eller ens hur jag ska kunna se mig själv i ögonen någonsin igen.  Bara tanken på det får paniken att klättra uppför öronen på mig. Jag får inte ens tänka “om”, inte nu!

Den handlar om det där yttersta, det där allra viktigaste för att något överhuvudtaget ska fungera. Att det verkligen är sådär som en och annan vän har sagt om mig tidigare. Jag behöver våga lita på att det är så den här gången, jag behöver verkligen våga. För om jag inte gör det fungerar inte ens den sanningen så som den är menad. Om inte vet jag inte ens om det räcker att ha ytterligare ett allvarligt samtal med mig själv, det kanske rent utav redan är försent.

Så jag måste våga lita på att det inte är det!

Leave a Comment

Filed under Anfäktelser

inte ett enda litet ord till någon

I söndagskväll klev jag ur en bil vid Brommaplan och tåg tunnelbanan hem till mig. Det var sista gången jag öppnade munnen och pratade med något fram till idag. Prata har jag givetvis gjort sedan dess, via tangentbord, textfunktioner i mobilen och framför allt datorn. Men allt det pratande har varit tysta uttryck i min fysiska närvaro. Lite tangentbordssmatter gör inte så mycket väsen av sig.

Än så länge har inte ett ord passerat mina läppar sen i söndagskväll. Jag fixar inte riktigt det där med att prata högt med mig själv i brist på andras öron. Det har sina rutiga skäl och randiga orsaker, det går helt enkelt inte. Så hur mår man efter en veckas tystnad? Frågar du mig blir svaret: Inte så bra.

Att någon enda gång inte ha pratat med någon på närmare en vecka är säkert inget att haka upp sig på enligt de flesta. Jag kan å ena sidan hålla med om det. Å andra sidan vet jag redan att det här inte är ett undantagsfall. Det handlar inte om att någon enda gång inte ha pratat med någon på så länge. Det är helt enkelt ett återkommande inslag i tillvaron, lite för återkommande för att det ska vara ok. För varje dag av tystnad blir det dessutom svårare att finna modet att närma sig någon för något så enkelt som ett vardagligt samtal. Ensligheten växer så enormt snabbt och bygger en skyddande mur i form av folkskygghet.

Någon sa tidigare idag på twitter att det är bra att prata med någon åtminstone varannan dag. Det låter som ett himmelrike tillhörande en värld jag inte känner igen, inte riktigt känner till.

Det verkar vara en av livets alla självklarheter, som jag trots det ändå missar. Det kanske är så som jag är mest rädd för att någonsin behöva upptäcka, att jag inte är värd det.

1 Comment

Filed under Anfäktelser

även missnöje har en demokratisk plats

Idag är en underlig dag på många sätt. Stämningen känns ungefär som första vardagen efter att Olof Palme blivit skjuten. Skillnaden är att de nya medierna tillåter andras reaktion att bli än mer tydlig än på 1980-talet. Det som trycker landet nu är valresultaten. Ett parti som ingen vill ta i ens med tång har fått mandat och plats i riksdagen. Inget av de övriga partierna (och de block de valt att bilda) har majoritet och det hela gör att våra nästkommande fyra år kommer bli, om inte annat så i alla fall spännande. Många skulle nog använda betydligt fler negativa uttryck än så. Jag ids inte.

Vad jag tycker om det här spelar för stunden mindre roll. Nu ser det ut som det gör. Nu måste vi och våra valda politiker vara vuxna nog att agera på ett sätt som inte gör situationen värre. Marika Lindgren Åsbrink har redan satt ord på det som gör att i alla fall jag inte ens är förvånad över resultatet.

“Att rösta på SD gör man bland annat om man upplever någon form av diffust hot i sin vardag – arbetslöshet, ohälsa, risk att falla – men att man inte tror att de etablerade partierna kan göra något åt det. Det är en allvarlig läxa för alla partier.”

Utifrån mina egna rötter, utifrån surt förvärvad kunskap i hur omvärlden ser ut och har sett ut i delar av landet som ligger långt ifrån maktens boningar i Stockholm ter det sig uppenbart. Besluten i Stockholm rör så sällan dem och de som ändå märks är oftast de som har negativ effekt vilket matar missnöjet än mer. Utifrån de resonemang jag hört, ibland i släkten och oftare i de trakterna av vårt avlånga land där jag vuxit upp, ser jag hur hon slagit huvudet på spiken. Uppgivenheten och missnöjet hos de här människorna över att varken Alliansen eller den regering som föregått dem har gjort något som märkbart påverkat deras liv positivt, har nu slagit tillbaka. Varför ska de ens bry sig om att rösta på något som de redan inte vet hjälper dem i deras välbefinnande och vardag? Det är trots allt inte bara skåningar som röstas på SD. Det här är inte något vi kan packa ihop i en skuldkartong och skicka längst ner till landets sydligaste region och ryta; “Se nu vad ni har ställt till med! Nu får ni städa upp den här oredan!”

Det funkar inte så. Demokratin funkar inte så. Det vore inte mycket till demokrati om det fungerade så. Man måste inte vara högutbildad och ha etiskt och moraliskt höga förankrade åsikter för att få rösta. Man måste inte heller acceptera att rasismen i Sverige anses vara enkelriktad (när verkligheten många gånger visar att den inte är det) vilket jag är övertygad om också har bidragit till att det nu ser ut som det gör.

Så vad gör vi nu?

Det verkar vara den frågan som större delen av landets befolkning ställer sig. Ska vi börja titta snett på grannen för att han eller hon KAN ha röstat på SD i det här valet? Ska vi mata det redan existerande martyrskap som än så länge räckt hela vägen till riksdagsmandat genom att utesluta, exkludera och spela på människor rädslor? Ska vi kanske rent ut sagt förvänta oss att vi, som aldrig behövt fly till det här landet, kommer bli hatade, hotade och nedslagna av de som sökt sig hit? Som ni ser går det att bygga upp hur mycket skräck och rädslor i människor som helst. Sånt där som i många lägen är en grund för irrationellt tänkande och agerande. Det är dessutom löjligt enkelt.

Jag ser hellre att vi lyfter ut trollen i solen så att de spricker. Jag tror nämligen inte att man kan omvända missnöjesröstare genom att inte respektera deras val.

Genom att inte ge SD det utrymme svenska folket (faktiskt är de fortfarande en del av det svenska folket oavsett hur illa resten av er tycker om dem för deras åsikter) valt att ge dem, är vi uppenbarligen beredda att strunta i demokratin och pinka på dess invånare. Det är här det börjar bli jobbigt. Att inte respektera väljare, oavsett vad de valt, ger knappast något framtida stöd för den som väljer att gå den vägen. Jag hoppas därför att övriga partier är vuxna nog att inse det och gör det bästa av situationen. Att använda sig av metoder många skulle dra till en ytterlighet och komma att kalla omvänd rasism (fastän rasism bara är just rasism oavsett i vilken riktning den utövas) gör ingenting bättre. Det visar bara att de som beter sig så och ändå röstade på något annat parti är lika ruttna som SD. Om du sparkar på mig för att jag är dum i huvudet som sparkar på andra är du faktiskt lika dum i huvudet själv i samma stund du sparkat på mig. Så komplext och så enkelt.

Så, för den som tvivlar på var jag står i och med det här. Jag röstade på ett annat parti, vars grundläggande människosyn låg närmare min egen. Jag hade gärna sett att trångsyntheten i Sverige inte var så vida spridd att den gavs plats i riksdagen, men med tanke på hur det sett ut är jag inte heller förvånad. Det som känns viktigt nu är att låta demokratin få fortsätta vara demokratisk.

(edit)

Andra bloggar som relaterar till det här;

Sverigedemokraterna ut ur riksdagen 2014

Så var det den där lilla detaljen med demokrati igen

Ett ödesval och en sorglig början

Använd frustrationen över Sverigedemokraterna på rätt sätt

Let’s  talk about politik!

10 Comments

Filed under Omvärlden

ta bort, gör om, gör fel igen..

Jag vet redan att det jag gör är fel. Jag vet redan att det jag gör bara förstör för mig själv och vad som kanske skulle kunna bli något bra. Jag vet redan. Ändå kan jag inte låta bli, även om jag vet, och inte vill göra sådär fel, så gör jag det ändå. Endera av rädsla eller gammal ohejdad vana, men mest av rädsla.

Hur kan man vara så rädd för att något verkligen ska bli bra? Hur kan man vara så grym mot sig själv att man inte ens tillåter sig en chans, en ynka liten chans, när möjligheterna ser ut att finnas. Jag förstår det inte, men jag lyckas inte heller knäppa med fingrarna och ändra på det. Jag vågar inte.

———————————————————-

I saw your face in a crowded place,
And I don’t know what to do,
‘Cause I’ll never be with you.

Ibland springer jag på energier, gjutna i mänsklig form, som skickar iväg mig i en omloppsbana runt Neptunus. Det är energier vars skepnader jag vill se mer av, omfamna, fläta samman med mina egna – åter igen. För någonstans vet jag att vi redan varit sammanfogade, i en annan tid.. Kanske i en annan värld.

2 Comments

Filed under Anfäktelser

Jag har ingen lust

Inte med något alls. Inte så länge det är som det är. Men jag hoppas ändå att nyckeln till mitt hjärta fortfarande är i tryggt förvar där jag sist lämnade den. Jag hoppas verkligen…

Leave a Comment

Filed under Allmänt

om det ändå gick att köpa

Om jag för ett ögonblick hade trott att det går att köpa sig bättre självkänsla för 250 spänn hade jag gjort det för länge sen. Om det överhuvudtaget hade gått att köpa bestående självkänsla, oavsett pris, hade jag maxat ut samtliga mina krediter för länge sen för att göra just det.

Samtidigt som jag ser att det pågår en massiv kamp där ute i verkligheten för att se till att barn och ungdomar har den självkänsla de och varje levande människa förtjänar att ha kan jag inte låta bli att samtidigt bli ledsen, vilket jag skäms över något oerhört. Inte för att jag missunnar någon självkänslan, utan för att jag inte ens kvalificerar mig in de grupperna som allt riktas mot. Samtidigt tycker jag det är helt fantiskt med alla forum, all samverkan och allt som på så många sätt det är möjligt verkar för att skapa bra självkänsla tidigt i livet, så att fler slipper hamna där jag är. När man passerat 30 ska man tydligen per automatik ha förvärvat en bra självkänsla. Tyvärr missade kosmos mig när det var dags att anmäla sig till den kursen. Jag visste inte ens att den fanns att fråga efter förrän det var försent.

Nu förstör jag istället allt som kommer i min väg, allt som skulle kunna vara bra. Allt, och enbart p.g.a. självkänslan som inte finns hos mig. Enbart för att jag inte har en inre röst som säger att jag faktiskt duger som jag är, att jag förtjänar att må bra och att jag har rätt till allt det underbara som kommer i min väg.

Den rösten finns inte. Istället viskar någon att det måste ha blivit fel någonstans. För inte kan det vara så att jag duger, förtjänar eller har rätt till. Inte någonsin.

Men som jag också sa tidigare idag;

“Att förklara avsaknaden av självkänsla för någon som aldrig upplevt det är som att förklara törst för någon som aldrig varit utan vatten.”

Leave a Comment

Filed under Anfäktelser

vad är väl en bal på slottet

Jag känner mig som Askungen.

Även om sagan inte ser riktigt likadan ut och rollbesättningen inte riktigt är densamma så är känslan där. Känslan av att hinna klart alla sysslor och samtidigt få färdig klänningen i tid till balen. Jag vet bara inte om det finns möss som hjälper mig. Det är svårt att identifiera vem som är styvmor i det här dramat och det kan mycket väl vara så att prinsen, som jag önskar få dansa med och som givetvis är den främsta orsaken till att jag vill lyckas med det här, redan har en annan plan – eller kanske rent utav också har styvmorsrollen. Låter det snurrigt?

Det kanske det är, och samtidigt är det inte alls snurrigt. Prinsen i sagan är pojkvännen med motorcykeln som representerar dansen. Klänningen som riskerar att inte bli klar i tid är utrustningen som behövs för att åka säkert och balen i fråga är en händelse som är om två dagar. Vem som då representerar de hjälpande mössen i sagan vet jag inte, men om det inte blir någon dans för min del verkar det vara fritt fram att dansa med andra vilket skulle kännas – hemskt.

I synnerhet som det varit tal om någon som faktiskt känns hotfull, inte att lita på och som jag helst skulle sätta förbud på att komma närmare än 100 meter från prinsen, åtminstone så länge hon fortsätter visar mig de sidor hon gjort så här långt. Hon känns som en elak styvsyster sett ur sagovinkeln.

Samtidigt undrar jag om min prins ibland har på sig styvmorskappan eller om det finns andra roller jag glömt, då jag inte är säker på vilka planer som görs. Vad som sätts upp med övriga inbjudna gäster är också utom mitt synfält. Det skulle mycket väl kunna vara alternativa lösningar, underliga överenskommelser i det dunkla som senare ska verka oskyldiga och som den enda möjliga lösningen just då. Känslan är att de i så stor utsträckning som möjligt byggs i hopp om att klänningen aldrig ska bli klar, åtminstone inte i tid till den här balen.

Så var är min goda fe? Kommer hon dyka upp när balen har börjat och jag sitter ensam kvar i mörkret och gråter?

1 Comment

Filed under Sinnelag

motgångar i tystnaden

Jag vet inte om det är rädslor som bygger avstånd, som tar död på konversationer och som kväver allt med tryckande tystnad. Kan vara så. Kan också vara ett egentligt ointresse men en direkt ovana att hantera den sortens situation och hoppas att det kommer lösa sig själv om det bara tigs ihjäl tillräckligt länge.

Jag har inte en aning just nu om vilket det är, men jag vet en sak. Det gör det inte lättare att kämpa, eller att ens vilja försöka. Fortsätter det tillräckligt länge finns det inget kvar och det enda som hänt är att tid har slösats bort. Om jag bara visste vilket som var orsaken.Om jag bara visste och kunde agera i någon riktning. Nu känner jag mig mest bakbunden och fråntagen förmågan att handla, göra något åt situationen. Om jag ändå bara visste om det är rädsla eller ointresse.

Rädslor går åtminstone att bearbeta – om man vill förstås.

Leave a Comment

Filed under Anfäktelser

‘allå ‘allå! Någon där?

När det redan är svårt att kommunicera, att nå fram och känslan ändå säger att det vore lättare att få något att sjunka in och tas emot av ett vaxat papper.

Är det dags att ge upp då?

Leave a Comment

Filed under Anfäktelser