Trampa på någon annans integritet är du snäll.

Vart går gränsen för hur mycket människor du inte känner särskilt väl får lägga sig i delar av ditt liv som de inte direkt berörs av? Jag märker själv hur irriterad jag blir när det händer. När mina “Nej” och “Jag är redan upptagen den tiden” ifrågasätts och dissekeras av människor som inte har med de delarna av mitt liv att göra. Det känns verkligen som någon kritiserar att man överhuvudtaget har ett liv som de inte har godkänt fullt ut. Inte för att det är upp till någon annan att godkänna vad jag gör i mitt liv. Möjligen kan någon som delar större delen av det, som ens livspartner, ha rätt till reflektioner, synpunkter och funderingar men i övrigt har jag ibland lust att be övriga dra åt fanders.

Säkert extra känslig just nu, men jag behöver fan inte någon som ens försöker polisa över mitt liv och tror sig ha rätt att göra det för att vi ses några timmar i veckan. Att ens antyda att jag skulle ha den sortens rapporteringsskyldighet får mig bara att explodera. Kanske inte så konstigt med tanke på hur livet har varit senaste 1-2 åren. När det äntligen börjar vända, men behovet trots allt fortfarande finns att få ha full kontroll på sin egen tillvaro, är det definitivt inte rätt tidpunkt för ifrågasättande och kritik från någon som varken har insikt, visar tecken på samförstånd eller ens verkar kunna se verkligheten bortom sin egen snäva horisont. Effekten av det? Ihållande irritation som påverkar ens egna insatser negativt. De där insatserna som är för stunden och för mig livsavgörande, överlevnadsknutna och har ett större värde än “whatever”.

Jag ska inte behöva försvara, förklara eller ens förhandla om min övriga livssituation för någon som inte har med den att göra. Inte konstigt man blir irriterad och förbannad!

är jag för privat?

Det är först när någon ställer frågor som “varför gör du det du gör?” som jag börjar reflektera över det. Ibland lyckas jag ställa frågan själv, men oftast händer det så mycket annat att jag inte ens tänker på en fråga bara sådär. Dagens samtal gav lite nya funderingar på just personligt/privat. Vad är vilket och var drar man gränsen?

Jag trodde nog någonstans att jag höll ganska hårt på mitt privat även om jag tagit mig för att vara personlig i det mesta jag skriver, uttrycker och gör. Lite lätt börjar jag misstänka att det inte riktigt är sant ändå. På vilka sätt är jag privat, egentligen?

- Jag går inte att hitta i telefonkatalogen, på eniro eller på hitta.se

- Ytterst få människor vet vad jag har för färg på trosorna idag. (Än så länge vet bara jag)

- Det är sällan och ytterst få som fått vistas i mitt hem i verkligheten.

- Jag undviker att uppge namn på orten där jag vuxit upp, jag ritar inga kartor över exakt var jag bor och jag talar sällan om vad medlemmarna i min familj och släkt heter.

- När jag berättar om händelser är det oftast svårt att identifera medaktörerna i berättelsen där ute i verkligheten.

Jag inser så smått att det enda jag egentligen är privat med nog är telefonnummer. Resten handlar snarare om min omgivning. Mina privata inslag handlar sällan om att skydda mig (jag har ju redan serverat mina nakna tankar och funderingar på silverfat så vad skillnad skulle en naken kropp göra?) utan snarare om att skydda andra. De som inte valt att blivit nämnda här, de som inte valt att blivit utlämnade men ändå i viss mån blir det utifrån att vara en del av min verklighet. Att jag valt att inte maskera mig särdeles hårt innebär trots allt inte att jag har någon rätt att visa upp andras nakna sanningar hur som helst.

Jag kanske borde satsa på en mer opersonlig nisch istället?