att kalla saker vid sitt rätta namn

När saker och ting ser ut att vara något det egentligen inte är handlar det i 11 fall av 10 om kommunikativa missförstånd. För att överhuvudtaget komma någonstans i fråga om att lösa den sortens issues måste man först och främst kunna se det. När det väl är uppenbart, pja då behövs egentligen inget mer än öppen kommunikation i alla riktningar (beroende på hur många som är involverade) för att nå fram till och bryta ner missförståndet.

Svårare än så ska det inte behöva vara.

Med det sagt är det också så enkelt att jag inte har något som helst problem att konstatera och erkänna när misstolkanden har skett och försöka arbeta därifrån.

DÄREMOT innebär inte det att man kan slänga ur sig anklagelser (få SITT sagt) och sedan skära av kommunikationskanalerna och därmed anse sig ha RÄTT i ALLT vad det än är för skit man kommit dragandes med! Att överhuvudtaget inte ge andra möjlighet att kommunicera tillbaka. Den sortens beteende är inget annat än respektlöshet, från första början. När jag möter den sortens beteende har jag ingen som helst lust att vare sig reda ut misstag eller ens ödsla grundläggande mänsklig respekt på vederbörande. Spelar ingen roll vem det är och hur situationen ser ut, klarar man inte av att bli bemött efter att man bemöter andra (vilket då oftast är ett dåligt bemötande) så borde man inte yttrat sig till att börja med.

Svårare än så är det inte.

Trampa på någon annans integritet är du snäll.

Vart går gränsen för hur mycket människor du inte känner särskilt väl får lägga sig i delar av ditt liv som de inte direkt berörs av? Jag märker själv hur irriterad jag blir när det händer. När mina “Nej” och “Jag är redan upptagen den tiden” ifrågasätts och dissekeras av människor som inte har med de delarna av mitt liv att göra. Det känns verkligen som någon kritiserar att man överhuvudtaget har ett liv som de inte har godkänt fullt ut. Inte för att det är upp till någon annan att godkänna vad jag gör i mitt liv. Möjligen kan någon som delar större delen av det, som ens livspartner, ha rätt till reflektioner, synpunkter och funderingar men i övrigt har jag ibland lust att be övriga dra åt fanders.

Säkert extra känslig just nu, men jag behöver fan inte någon som ens försöker polisa över mitt liv och tror sig ha rätt att göra det för att vi ses några timmar i veckan. Att ens antyda att jag skulle ha den sortens rapporteringsskyldighet får mig bara att explodera. Kanske inte så konstigt med tanke på hur livet har varit senaste 1-2 åren. När det äntligen börjar vända, men behovet trots allt fortfarande finns att få ha full kontroll på sin egen tillvaro, är det definitivt inte rätt tidpunkt för ifrågasättande och kritik från någon som varken har insikt, visar tecken på samförstånd eller ens verkar kunna se verkligheten bortom sin egen snäva horisont. Effekten av det? Ihållande irritation som påverkar ens egna insatser negativt. De där insatserna som är för stunden och för mig livsavgörande, överlevnadsknutna och har ett större värde än “whatever”.

Jag ska inte behöva försvara, förklara eller ens förhandla om min övriga livssituation för någon som inte har med den att göra. Inte konstigt man blir irriterad och förbannad!

jag blundar, faller och känner mig trygg

Senaste tiden har många tankar kretsat kring tillit, av mer eller mindre uppenbara orsaker. Vid återkommande tillfällen fastnar jag i tanken på hur svårt det är att tillåta sig själv att känna tillit till någon annan. Inte för att personen ifråga skulle vara opålitlig eller på något annat sätt inte förtjäna det, utan för att det i så stor utsträckning handlar om att själv inte ha full kontroll. Gräver jag tillräckligt djupt i fråga om varför det är så svårt så är det där jag landar, med omgivningen i ett stadigt grepp där jag fortfarande har kontroll över allt som rör mig. Kan man förklara för någon att det inte handlar om att du inte litar på honom eller henne för att du tror att han/hon är opålitlig utan för att du får panik av tanken på att inte ha kontroll? En del kanske förstår det, andra gör det nog inte.

Så hur kommer man ur det? Hur tar man sig bort från behovet att ha total kontroll över allt i sin närhet, så till den grad att det går ut över något så värdefullt som tillit?

Det är säkert olika för alla och en var, men senaste veckorna har jag behövt gräva i det. Jag har trots allt en vilja att kunna lita på min omgivning, på de människor jag släpper nära inpå mig. Jag började därför med att gräva i vad som orsakat kontrollbehovet. Ett enkelt svar bland många är insamlad data, någon form av empirisk kunskap, utifrån tidigare dåliga relationer. Förmågan från början av året är ett lysande exempel i sig. Att börja en relation med en lögn och sedan inte göra den minsta ansträngning för att försäkra mig om att det verkligen var en engångsföreteelse utan snarare bara ge ytterligare anledning att misstänka flera lögner under resans gång är inget som bygger grunder för tillit.Istället fastnar man i ett mönster där rädsla styr och inget blir bra enbart därför.

Samtidigt vet jag att jag skulle bli uppriktigt förbannad på mig själv om jag använde allt det här som ursäkt för att inte ge andra människor en chans. En och annan skulle säkert läsa in sig på min bakgrund, skaka på huvudet och tänka “Att hon aldrig lär sig..” men det är faktiskt just det jag gör – hela tiden.

Det jag insett senaste veckorna  är framför allt varför jag inte kan välja att gömma mig bakom “rädslan för att bli bränd igen” eller någon annan klassisk floskel som mycket väl skulle kunna agera acceptabel ursäkt för att inte tillåta mig att lita på någon mer igen, någonsin.

Visst, det gör ont att bli bränd. Orkar man inte med det, vet man att man inte klarar av det, så ska man absolut inte öppna sig för den möjligheten. Jag vet att jag orkar. Jag vet att jag överlever ändå.

Jag vet också att jag vore grym och på gränsen till omänsklig om jag på förhand dömde ut de människor jag ännu inte haft förmånen att lära känna. Även om världen är full av idioter, vilket kan vara mer eller mindre sant, är det inte säkert att alla är det. Nästa människa jag möter har en helt annan historia med sig och säkert många delar i den som bidraget till hennes sätt att vara, resonera och agera. Jag vill inte heller att andra dömer mig på förhand, utifrån vad andra människor gjort mot dem tidigare. Alltså har jag inget annat val än att tillåta mig det där som är så svårt (det mesta i livet är lättare att bara låta bli, som t.ex.  springa en mil – inte springa en mil. Du fattar!) men samtidigt också är så ljuvligt när man gör det.

Det finns så mycket mer att vinna på att ge alla åtminstone varsin chans att visa vilka gränser de är beredda att kliva över. Det är aldrig förrän du visat mig att jag inte kan lita på dig som jag möjligen ska börja ifrågasätta vår kontakt, vårt samspel, var jag har dig. Aldrig innan det. Det är så enkelt, hos mig får alla åtminstone en möjlighet att göra bort sig. Sen beror det alltid på vem som gjort bort sig på vilket sätt och vad för relation man hoppas på att ha i fortsättningen som avgör konsekvenserna. Det låter kanske luddigt. Det verkar kanske naivt för en del. Det ses kanske som ett självplågeri bland de som funnits med mig ett tag och sett vad resultatet har blivit tidigare. Jag kan inte se det så, inte ens när det gör som mest ont att vara mitt uppe i svek och annat otrevligt. Jag hade aldrig fått se, aldrig fått veta hur illa det var om jag inte lämnat tillräckligt mycket utrymme och tillit för att möjliggöra det som hände.

Trots allt är det där tilliten prövas och man ser om den var befogad. När möjligheterna finns, när den som fått tilliten har val att göra. Val som jag inte kan och inte heller ska göra åt någon annan. Men ändå val som endera bryter ner eller bygger upp tilliten ytterligare.

Just nu ler jag varje gång jag känner att det svajar, när jag märker att något ligger bortom min kontroll och mitt enda val är att lita på människan jag valt att släppa in i mitt liv. Det är hisnande för en sekund eller två, men sen känns det bara bra – så tryggt att fjärilarna jag har i magen slår volter.

pantade principer på produktnivå

Jag är högst medveten om att det i sig är en struntsak och inte handlar om miljonbelopp men det gör mig ändå irriterade som om det vore en årslön som försvunnit. Kanske för att jag studerar och inte har så stora medel att röra mig med.

Tog ett varv förbi Vi-handlaren borta på hörnet, köpte tre saker, en pryl för 16:- och 2 Liter mellanmjök. I min värld och då jag räknade på det medan jag plockade (vilket är något  jag alltid gör när jag handlar) skulle notan landa på strax över 30:-. Kassörskan meddelade dock när hon gjort sitt att hon vill ha 41 spänn av mig! Suckade, orkade inte bråka, tog med mig varorna hem. Idag, lagom till morgonkaffet kan jag konstatera felet. Mjölkhelvetet är ekologiskt och kostar några kronor extra per liter.

Varför det irriterar mig (även om det förvisso anses bra för det kollektiva samvetet att handla ekologiskt) är att jag inte räknat in ekologiskt i min budget igår, jag gjorde ett AKTIVT val när jag gick förbi hyllan med ekologisk mjölk och plockade mina två liter bland den som Arla valt att bara kalla Mellanmjölk. (Alltså den som kostar runt 3 kr mindre /Liter.) Det irriterar mig mest för att det inte är första gången det hänt i den butiken, alltså kan jag inte anta att det är slarv utan mer lurendrejerier för att få människor att köpa dyrare produkter än de faktiskt avsett att göra.

För mig som student innebär det i det här fallet att något annat i näringsväg nu måste sorteras bort. Något som jag hade behövt och räknat med men som nu inte finns marginal för då den åts upp av ett par liter jävla mjölk. Samtidigt har detta nu lett till ett något mer drastiskt beslut. Vi-handlaren vid Södra station kommer i fortsättningen enbart få hantera mina ärenden gällande returflaskor som jag samlat på mig från allehanda andra matbutiker runt om i stan. Åtminstone till det att jag känner att jag fått tillbaka det de lurat av mig i mjölkhyllan de senaste fem åren.