med att föra en människa mot ett bestämt mål,

måste jag först finna henne där hon är och börja just där.

Den som inte kan det lurar sig själv

när hon tror att hon kan hjälpa andra

För att hjälpa någon

måste jag visserligen förstå mer än vad hon gör,

men först och främst förstå det hon förstår

Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mera.

Vill jag ändå visa hur mycket jag kan

så beror det på att jag är fåfäng och högmodig

och egentligen vill bli beundrad av den andra

istället för att hjälpa henne.

All äkta hjälpsamhet

börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa

och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa

inte är att vilja härska utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa.

av Sören Kierkegaard.

Detta är något jag bär med mig så gott som dagligen i min pågående utbildning. Samtidigt kan jag känna nu att det i många delar är något jag behöver bära med mig även i andra sammanhang i min vardag. Särskilt de närmsta fyra åren. Särskilt när jag möter andra människor. Särskilt om jag vill nå fram till en enda av de trehundratrettiotusen etthundrafemtiosju människor jag skrev en tweet om i måndags. Ni känner säkert igen orden och vet vilken jag menar; 330157 personer kan ha fel. Men hur får vi dem att lyssna om vi inte respekterar dem i det val de har gjort?

Vad jag tycker om det här spelar för stunden mindre roll. Nu ser det ut som det gör. Nu måste vi och våra valda politiker vara vuxna nog att agera på ett sätt som inte gör situationen värre. Marika Lindgren Åsbrink har redan satt ord på det som gör att i alla fall jag inte ens är förvånad över resultatet.

“Att rösta på SD gör man bland annat om man upplever någon form av diffust hot i sin vardag – arbetslöshet, ohälsa, risk att falla – men att man inte tror att de etablerade partierna kan göra något åt det. Det är en allvarlig läxa för alla partier.”

Utifrån mina egna rötter, utifrån surt förvärvad kunskap i hur omvärlden ser ut och har sett ut i delar av landet som ligger långt ifrån maktens boningar i Stockholm ter det sig uppenbart. Besluten i Stockholm rör så sällan dem och de som ändå märks är oftast de som har negativ effekt vilket matar missnöjet än mer. Utifrån de resonemang jag hört, ibland i släkten och oftare i de trakterna av vårt avlånga land där jag vuxit upp, ser jag hur hon slagit huvudet på spiken. Uppgivenheten och missnöjet hos de här människorna över att varken Alliansen eller den regering som föregått dem har gjort något som märkbart påverkat deras liv positivt, har nu slagit tillbaka. Varför ska de ens bry sig om att rösta på något som de redan inte vet hjälper dem i deras välbefinnande och vardag? Det är trots allt inte bara skåningar som röstas på SD. Det här är inte något vi kan packa ihop i en skuldkartong och skicka längst ner till landets sydligaste region och ryta; “Se nu vad ni har ställt till med! Nu får ni städa upp den här oredan!”

Det funkar inte så. Demokratin funkar inte så. Det vore inte mycket till demokrati om det fungerade så. Man måste inte vara högutbildad och ha etiskt och moraliskt höga förankrade åsikter för att få rösta. Man måste inte heller acceptera att rasismen i Sverige anses vara enkelriktad (när verkligheten många gånger visar att den inte är det) vilket jag är övertygad om också har bidragit till att det nu ser ut som det gör.

Så vad gör vi nu?

Det verkar vara den frågan som större delen av landets befolkning ställer sig. Ska vi börja titta snett på grannen för att han eller hon KAN ha röstat på SD i det här valet? Ska vi mata det redan existerande martyrskap som än så länge räckt hela vägen till riksdagsmandat genom att utesluta, exkludera och spela på människor rädslor? Ska vi kanske rent ut sagt förvänta oss att vi, som aldrig behövt fly till det här landet, kommer bli hatade, hotade och nedslagna av de som sökt sig hit? Som ni ser går det att bygga upp hur mycket skräck och rädslor i människor som helst. Sånt där som i många lägen är en grund för irrationellt tänkande och agerande. Det är dessutom löjligt enkelt.

Jag ser hellre att vi lyfter ut trollen i solen så att de spricker. Jag tror nämligen inte att man kan omvända missnöjesröstare genom att inte respektera deras val.

Genom att inte ge SD det utrymme svenska folket (faktiskt är de fortfarande en del av det svenska folket oavsett hur illa resten av er tycker om dem för deras åsikter) valt att ge dem, är vi uppenbarligen beredda att strunta i demokratin och pinka på dess invånare. Det är här det börjar bli jobbigt. Att inte respektera väljare, oavsett vad de valt, ger knappast något framtida stöd för den som väljer att gå den vägen. Jag hoppas därför att övriga partier är vuxna nog att inse det och gör det bästa av situationen. Att använda sig av metoder många skulle dra till en ytterlighet och komma att kalla omvänd rasism (fastän rasism bara är just rasism oavsett i vilken riktning den utövas) gör ingenting bättre. Det visar bara att de som beter sig så och ändå röstade på något annat parti är lika ruttna som SD. Om du sparkar på mig för att jag är dum i huvudet som sparkar på andra är du faktiskt lika dum i huvudet själv i samma stund du sparkat på mig. Så komplext och så enkelt.

Så, för den som tvivlar på var jag står i och med det här. Jag röstade på ett annat parti, vars grundläggande människosyn låg närmare min egen. Jag hade gärna sett att trångsyntheten i Sverige inte var så vida spridd att den gavs plats i riksdagen, men med tanke på hur det sett ut är jag inte heller förvånad. Det som känns viktigt nu är att låta demokratin få fortsätta vara demokratisk.

Andra bloggar som relaterar till det här;

Sverigedemokraterna ut ur riksdagen 2014

Så var det den där lilla detaljen med demokrati igen

Ett ödesval och en sorglig början

Använd frustrationen över Sverigedemokraterna på rätt sätt

Let’s  talk about politik!

Så att läsa om lagstiftande hit och lagstiftande dit som då är tänkt att ska leda till jämställdhet i samhället gör mig mest trött i fötterna, hårrötterna och allt där emellan. När vi lagstiftat om att män ska föda barn minst lika ofta som kvinnor kan vi gott börja lagstifta om resten också – men börja där!

Något jag själv inte tycker vare sig berör, eller ens gör något för den politiska debatten är raden av grupper och stödsidor på facebook med titlar som; Kan den här lykstolpen få fler fans än Mona Sahlin? Kan den här soptunnan få fler fans än Fredrik Reinfeldt? Kan den här bajamajan få fler fans än Sverigedemokraterna? Det finns givetvis fler, men de här verkar vara de största än så länge.

Dock har jag svårt att se syftet med dessa eller varför någon lucid människa väljer att ställa sig bakom det här. Inte så att jag orkar bli upprörd, men det skapar tvivel och gör att jag stundom överväger att lämna landet. Om det är den här sortens mognad och mentalitetet som i framtiden ska styra Sverige vet i tusan om jag har någon lust att bo kvar här.

Kanske är det tänkt att vara humor? I så fall är jag antagligen humorlös.

Är det menat att visa missnöje med den politiker/det parti som sidan uppger? I så fall finner jag det barnsligt och taktlöst. Visst finns det väl bättre sätt att visa sitt missnöje på?

Visst måste det väl finnas bättre metoder än att förnedra sig själv genom att sälla sig till en grupp som attackerar en person eller ett parti på sandlådenivå? Jag hoppas det, och jag hoppas verkligen att majoriteten av de som är med i de här grupperna inte är gamla nog att få rösta i år.

Barnen är till för förskolan, inte tvärtom. Hur tänkte sossarna där?

Detta visade sig dra igång inte bara en utan flertalet engagerade personer i flödet och senaste kommentaren/uppdateringen jag läste i frågan var så sent som för några minuter sedan (alltså närmare halv fem). Jag fascineras av det, kanske inte så mycket just för den specifika frågan som fenomenet i sig, samtidigt som jag envist hävdar att det inte är ett fenomen utan bara ytterligare en kommunikationskanal. En ofta mycket väl fungerande sådan dessutom. Inte konstigt. Jag gillar kommunikation. Jag gillar kommunikationsformen. Kalla det sociala media den som vill och behöver kategorisera det. Än bättre vore att använda det mer konstruktivt (som den här diskussionen som tagit form idag) än att ägna sig åt att kalla det saker.

För ett tag sedan gjorde jag ett försök att komma åt pudelns kärna här. Men då jag är betydligt bättre på att prata runt saker än att sätta fingret rakt på och trycka till där det skaver som mest är jag inte säker på att jag lyckades, eller ens kom i närheten. Samtidigt ser jag bloggare omkring mig som jag upplever lyckas bättre än jag ifråga om att nå fram.

Demokrati verkar vara en utopi som inte ens Sveriges styrande element egentligen är så sugen på att leva upp till. Åtminstone inte de som styrt längst och mest men för stunden (genom den demokratiska maskinen) blivit tvingade att lämna ifrån sig makten.

Kan vi inte bara sluta ljuga för varandra (och oss själva) och komma överens om att den sortens demokrati (som faktiskt skulle innebära en fullständig demokrati) inte existerar, åtminstone inte här i Sverige.

Vem kan vara emot en förändring?

Svaret är superenkelt! Alla och en var såklart! Vilket gör det extra viktigt att tuta i alla att en förändring innebär en förbättring, i synnerhet när det gäller samhällsfrågor. För visst är det så att när det garanterat blir bättre applåderar alla, nickar instämmande och jublar fram förändringen. (Ja, alla utom surmularna borta i hörnet som skulle kvävas av att tänka en enda positiv tanke.)

Samtidigt tycker jag det är farligt att insistera på att en förändring per automatik är en förbättring. Det är det inte! Å andra sidan är det inte heller per automatik en försämring. En förändring är något som är annorlunda det som varit fram till att den inträffar. Huruvida resultatet kan anses vara en förbättring eller inte går inte att fastslå utan att ha sett hur de som berörs av förändringen reagerar på och anpassar sig till den.

Visst kan man spekulera och mena att fördelarna är si och så, nackdelarna är förvisso ditt och datt, men fördelarna är större härifrån sett och alltså är det en förbättring. Men mer än spekulationer kan det inte bli. Så för all del, gör gärna förändringar. Människor är i väldigt hög grad anpassningsbara. Vi har sett det flera gånger om. Oavsett om det gällt övergången till högertrafik, dyrare mjölkpriser, mer byråkrati kring VAB, nya äckliga chipssmaker eller svartpeppar i choklad. Det gnisslas, muttras och suras ett tag, ibland ett längre tag, men trots det så sker ändå en anpassning och de flesta har ganska snart näst intill glömt hur saker och ting var innan förändringen. Men jag skulle i alla fall uppskatta om de som bestämmer åt oss visade en tydligare medvetenhet om följande:

En förändring är inte garanterat en förbättring eller en försämring. En förändring är däremot definitivt alltid något som skiljer sig från det som var.

Testa gärna att se skillnader men utan att värdera dem. Det är inte alltid så enkelt som det låter, men inte heller omöjligt.

Så när Mona står och talar om att det är fel på moderater oavsett vad de kallar sig och har kallat sig just för att de är moderater går jag i taket. Får man vara så trångsynt när man aspirerar på statsministerjobbet? Jag gillar egentligen inte moderater rent generellt. Jag gillar nog inte politiker rent generellt. Men att höra sånt skit från någon som förespråkar en rörelse som säger sig verka för ALLA människors lika rättigheter utifrån ALLA människors lika värde (jag kan iofs ha fått för mig att det är så och det visar sig att de inte alls verkar för det), gör mig bara förbannat irriterad och plötsligt vänligare inställd till Moderaterna. Kanske är det så att Monas uttalande i den form det var kan klassas som hets mot folkgrupp om vi vrider och vänder på lagtexterna tillräckligt mycket. Pajkastning bland politiker hör hemma på samma skolgård och i samma sandlåda som jag skrev om häromdan.

När Mona dessutom uttalar sig just om alla människors lika rättigheter, lika värden och i samma mening (tror inte ens hon tog ett extra andetag däremellan) aktivt exkluderar, utesluter och skjuter ifrån sig SD och alla de som står bakom SD (just för att de med sin åsikt tycker fel) förlorar hon all trovärdighet inför mig. Med det säger jag inte att jag ställer mig bakom SD och deras idéer. De har bara mitt stöd i sin rätt att få uttrycka sig, precis som alla andra. Dessutom anser jag att de har precis samma människovärde som alla andra. De har precis samma rättigheter, skyldigheter och värde som alla andra människor. Även med de åsikter och den människosyn de nu har, som jag inte begriper mig på för fem öre.

Däremot begriper jag att genom att anse dem ha ett lägre människovärde pga. sina åsikter, att inte anse de ha samma rätt att få synas och väsnas som alla andra pga sin människosyn så ställer jag mig på samma sida av barrikaderna – bland de som inte ser alla människors lika värde, ungefär som Mona.

Är det inte lite roligt hur demokrati inte är så värst demokratiskt egentligen. Utan bara är det när det går enligt vad de största skrävlarna anser att folket ska tycka, för nåde den som inte passar in men bygger sin idé på demokratins villkor.