Tag Archives: perspektiv

Perspektiv

Rom är vackert.

 

Det är inte jag.

1 Comment

Filed under Allmänt

always the bridesmaid…

Det har alltid varit så här. Åtminstone sen tonårstiden och fram till nu. Jag har så gott som alltid umgåtts med människor som är äldre, människor som redan har en massa erfarenhet av allt det där jag själv aldrig upplevt. Erfarenheter jag fått återberättade, tagit till mig och sedan baserat egna beslut utefter. Många gånger innebär det att jag inte själv upplevt, vilket i sig är en sorg att bära med sig när man sen ser tillbaka på tiden som gått.

Så när jag för en gång skull funderade på att bryta mönstret och uppleva blev det klart läskigare än jag kunnat tänka mig. Mycket tankar fram och tillbaka, många rädslor att bita i och funderingar kring för- och nackdelar. Ett läge när man ofta vänder sig till sina vänner, de som känner en bäst, vilket också var vad jag gjorde. Resultatet av det?

Jag blev klart och direkt avrådd från att uppleva. Fick en rad nackdelar uppstolpade, någon annans upplevelse kort och snabbt återgiven och därmed också resonemanget att samtliga borde vara klara med den upplevelsen för gott då hon nu var det. Min första reaktion var givetvis att hålla  med, konstatera att hon nog därmed visste bäst och helt enkelt bestämma mig för att inte uppleva den här gången heller.

Visst låter det här spännande?

Kanske inte så väldigt men ibland behöver ord sättas på saker som gnager.

Efter ett par dygn av gnagande ångest, oro i själen och ett gäng lustiga drömmar kunde inte det beslutet kännas mycket annat än fel. Varför är det andras sak att bestämma om jag ska få uppleva, upptäcka vad jag tycker om något i livet som de redan har tröttnat på och är nöjda med att den tiden är förbi. Det är ungefär samma sak som när väninnan (som har två barn själv) ihärdigt avråder alla i sin omgivning att fortsätta med överbefolkningen av planeten. Hon har ju slutat, å andra sidan slutade hon inte förrän efter hon bidragit till det så huruvida det är rätt person att förespråka barnlöshet lämnar jag åt andra att ta ställning till.

Samtidigt var det just den biten som jag insåg var hornet i sidan den här gången.

Varför ska jag inte få upptäcka och uppleva i mitt liv bara för att alla andra redan har gjort och har bestämda åsikter om huruvida något är bra och värt tiden och energin eller inte? När var det sagt att jag inte behöver fylla mitt liv med upplevelser för att andra har fyllt sina så till den grad att det räcker åt mig också?

Snart börjar jag till och med undra varför jag ska ha människor i mitt liv som anser sig så pass mycket bättre vetande att de avråder mig (eller vilken annan människa som helst) från att uppleva, för att de själva redan har gjort det och vet hur jobbigt det var. Varför pratar de just i de här stunderna aldrig om det som är bra, oförglömligt och kanske rent utav underbart med upplevelsen också? Vore det så farligt om någon annan fick uppleva något liknande? Är de så rädda för att någon annan kanske rent utav skulle råka ha en bättre upplevelse? Är det inte rätt så korkat till att börja med att ens tänka på det viset!

Så nästa som kommer avråda mig från att uppleva, för att de själva redan gjort och anser att hela världen klarar sig med deras upplevelse, kommer jag vänligt och bestämt be att fara och flyga!

Leave a Comment

Filed under Newyn

Våga se hela bilden och inte bara nuet

När jag var 12 år började jag sjunde klass (fyller sent på hösten). I samband med det förhandlade jag till mig en högre månadspeng. Jag var benhård! Mot att jag fick hela barnbidraget att disponera själv fick mina föräldrar absolut inte köpa några kläder eller annat jag behövde åt mig. De fick snällt hålla sig till mat och tak över huvudet. Det var mina förhandlingskrav. Jag fick som jag ville. Jag var 12 år och levde på 750 kronor/månad utöver mat och husrum.

När jag började gymnasiet fortsatte jag få samma pengar. Inget annat. Möjligen kan det ha varit så att familjen betalade terminskortet för att åka buss fram och tillbaka (om det nu inte var så att det helt enkelt bekostades av skolan), minns inte. Andra året på gymnasiet ville jag slippa åka buss. Jag sökte inackorderingsbidrag, vi bodde precis så långt bort för att det skulle godkännas. Jag fick ytterligare en summa att leva på. Totalt hade jag då 1920 kronor/månad. Med den summan betalade jag själv rummet jag hyrde i stan, maten jag åt och allt vad andra utgifter jag hade.

Året efter bodde jag kvar i stan, levde på samma pengar. Betalade en högre summa för mitt boende men fick å andra sidan maten inkluderad. Oavsett vilket så var det ingen annan som betalade för det här.

Min första vistelse utomlands betalade min familj flygbiljetten hem över jul. Jag såg det som min julklapp och önskade mig inget utöver det. I övrigt var jag så självförsörjande jag bara kunde på £80 (irländska pund) i veckan.

Från den här resan till nästa skapade jag förvisso lite extra utgifter hemma i form av den tidens dyra internetuppkopplingar. Men å andra sidan, utan den hade jag aldrig kommit vidare.

Min andra utlandsvistelse, också Irland, bekostades av mig. Sommarjobbet hade varit tillräckligt för att samla ihop till flygbiljetten, det nödvändiga där omkring och några veckors uppehälle i Dublin. Under den tiden letade jag jobb. Tog ett jobb. Tog ett jobb till. Letade upp ett annat boende än vandrarhem. Betalade själv, alltid. Även flyg, tågresor och bussresan hem i januari året efter då jag bara var över och hämtade hem mina saker. Jag och en 30 kilo tung resväska har åkt buss från Dublin till Göteborg. Det höll på att sluta illa men är i sig ett helt annat äventyr att berätta om.

Efter den resan flyttade jag till Stockholm. Mötte någon som ville bo och leva med mig. Letade jobb fort som attan för att hjälpa till med utgifterna. Adressändrade från föräldrahemmet för gott. Satte gränsen och såg till att kunna själv. Fastnade till slut vid ett arbete och började hamna i bra löneförhandlingspositioner. Trivsamt liv och framför allt ekonomiskt självständigt.

Hamnade till slut i en egen bostad, en del kärlek rostar annan lockar till livsförändring. Fortsatt samma mönster. Kan själv, ingen förväntan att någon annan ska lösa mitt liv, vare sig ekonomiskt eller i övrigt.

For en tredje gång till Irland. Löste det ekonomiska kring min svenska bostad. Löste  situationen så att den fanns kvar att flytta hem till efter ett par år. Hade en ekonomiskt dräglig tillvaro i Irland. Tillräckligt dräglig för att kunna stå för en del kostnader när familjen kom och hälsade på (t.ex. hyrbil och en del mat). Förväntade mig aldrig att bli betalad för där. Kunde gott och väl göra det själv utan att det gjorde ont. Försökte istället ge tillbaka för tidigare små lån vid enstaka tillfällen.

Återvände till Sverige. Höll mig ekonomiskt flytande efter bästa förmåga. Konstaterade att arbetsmarknaden förändrats, att jag själv förändrats. Tog efter många svårigheter att hitta ett beständigt jobb beslutet att hitta en utbildning. Även det ett sätt att hålla sig ekonomiskt flytande. Något som höll och fungerade bra fram till för ett år sedan.

Det höll ett tag, men inte hela vägen.

Då, när allt rasade, fanns en familj där som själv valde att stötta och hjälpa så mycket det gick och så mycket det behövdes. Inte så att jag aldrig mer behövde göra något. Men så att jag åtminstone kunde andas och hitta vägar tillbaka till ekonomisk stabilitet och att klara mig själv. Har ännu inte nått hela vägen, men kämpar. Kämpar och slåss med allt jag har. Försöker hela tiden göra det som krävs och lite till för att fortsätta vara på rätt väg. En ständig kamp. En inte alltid så lätt kamp.

 

En kamp där det nu gör extra ont att mötas av missunnsamhet från någon som har alla förutsättningar i världen att göra så mycket mer – än ingenting.

Leave a Comment

Filed under Newyn

den gränslösa girigheten

“Det blev femtio tusen!”

Programledaren försöker med sitt käcka tonfall och sin påklistrade glädje släta över den tryckande besvikelsen som expanderar i studion. Hulda, 83 år, ler stramt och kläcker ur sig något om att det inte alls är illa och är pengar det med och allt vad floskler hon kan hitta i just det ögonblicket. Besvikelsen går inte att ta fel på. Den tränger fram ur porerna på henne och laddningarna i atmosfären är så påtagliga att det känns även på min sida om TV-rutan. Jag finner det påtagligt fastän jag inte ens är i studion. Det krävs verkliga skådespelartalanger för att dölja den besvikelsen, något hon inte har. Besvikelsen över att det BARA blev femtio tusen kronor när det kunde ha blivit flera miljoner.

~~~~

“Hade du svarat Jonathan Swift hade du haft 500’000 kronor.”

Rickard Sjöberg har än en gång gjort sitt. Han har lyckats trissa ännu en människa till girighetens brant och sett till att densamme “förlorat” 250’000:- genom att ta chansen på en fråga han egentligen inte kunde svaret på. Livlinorna var slut sen länge. Det enda som fanns kvar var alternativen att chansa eller att känna sig helt nöjd med 350’000 kronor. Men inte kunde man väl vara nöjd när det var så nära till en halv miljon? Klart det blev en chansning! Besvikelsen går inte att ljuga bort. Det är en förlust. Tanken på att faktiskt vara 100’000 kronor rikare än för en halv dag sedan når inte riktigt fram till mottagaren. Allt grumlas av tanken på den där ytterligare kvarts miljonen som han hade alldeles nyss, eller de fyrahundra tusen han kunde ha fått men aldrig egentligen hade en chans på. Men nog har han glömt att han kom dit tomhänt. Det är där famlandet för att döva besvikelse börjar. Återigen hör vi samma ramsa av floskler som Hulda, 83, använt vid beskedet att hon bara fick med sig 50’000 kronor hem.

~~~~

För visst är det så egentligen. De där fem miljonerna på triss, eller den där miljonen på postkodlotteriet var inte dina än, även om du tyckte det. Du har verkligen inget av det förrän spelet är slut, om du dessutom haft tur (eller i det senare fallet också en smula skicklighet). Däremot ska du gärna känna att du har minst det, och kanske rent utav orimligt mycket mer, redan innan spelet börjat. Onekligen är det vad många som får chansen redan gör, ser hur de har den där maxvinsten långt innan de ens fått chansen att spela om den. Det är det som ger oss de där obetalbara, dåligt överslätade, besvikelserna i direktsändning. Det är det som ger oss alla lärdomen att vi inte ska vara nöjda med det vi faktiskt får, oavsett hur lite vi hade från början.

Fan ta den som faktiskt skulle vara överlycklig för något så futtigt som 50’000 kronor. Fan ta den som inte vill visa upp sin girighet i TV i jakten på miljonerna! Fan ta mig helt enkelt!

Jag skulle nämligen bli smått euforisk över femtio tusen kronor på ett bräde. Den summan har jag inte sett och haft möjlighet att spendera sen strax innan jag flyttade hem från Irland, vilket var 2005.

Jag vet att jag en gång i tiden sa att det enda jag skulle ställa upp på som innebär att synas i TV-rutan skulle vara att skrapa en sån där gigantisk Trisslott. Nu vet i tusan om ens det gäller längre. Jag skulle gladeligen ta 50’000 kronor ute i kulisserna, helt enkelt för att slippa bli uppschasad i ett tillstånd av förväntningar som sen inte kan leda till annat än en väldigt illa dold besvikelse. För inte ens jag är en bra skådespelare.

Men så är det kanske också som @BabyLarva säger; “Girigheten är en ful jävel, och människan blir aldrig nöjd.”

1 Comment

Filed under Omvärlden

Vågar du göra fel?

Vi pratade lite häromdagen om att kanske sakna den man en gång varit. Åtminstone egenskaper, eller om det kanske var brist på egenskaper, man en gång hade. Sånt som att vara orädd, mer framåt och drivande.

Jag vet inte hur det är för andra men jag kan själv konstatera att ju fler år som går, desto färre risker tar jag. Desto mindre chansar jag, helt enkelt för att jag blivit mer rädd för att det kommer gå fel. Istället för att fortfarande se hur det kan bli rätt har jag lyckats vända det till att främst se allt som kan gå fel och därmed avstå för att inte riskera det.

Tanken vaknade idag när någon hittat en av alla mina tweets i en presentation Brit Stakston höll som visades på kunskapskanalen. Först förvånades jag och undrade hur den hamnat där. Sen när jag tänkte på det ett tag till konstaterade jag att någonstans bland drygt 30’000 tweets vore det inte helt orimligt att jag faktiskt lyckats säga något vettigt, något användbart, något som kanske kan ha varit lite klokt.

Det i sin tur påminde mig om det jag skrev 2009, det är först när jag tänker fel som jag har en möjlighet att tänka rätt. För om jag överhuvudtaget inte tänker, för att inte riskera att tänka fel, har jag också skalat bort möjligheten att tänka rätt.

Än så länge har jag inte blivit rädd nog för att helt sluta tänka, men visst är det samma princip som håller mig tillbaka ifråga om att agera, utvecklas och leva. Om jag inte gör det där som mycket väl kan gå fel, om jag överhuvudtaget inte gör, så kan det inte heller bli rätt.

Så varför är jag (nu äldre och klokare än då?) plötsligt mer rädd att göra fel? Vems förväntningar om att jag borde veta bättre, borde kunna bättre, inte borde göra fel längre är det jag försöker leva upp till?

Vad är det som egentligen gör det så farligt att göra fel helt plötsligt?

Leave a Comment

Filed under Allmänt

Såpan som aldrig kommer få liv

“Tror ni att vi kommer få se dokusåpan “Twitterfruar” någon gång under 2011?”

Jag slängde ut frågan på twitter utan att ha lagt någon större tanke bakom det men efter att ha satt ord på det började kugghjulen så smått att snurra. Det var inte direkt så att poletten ramlade ner, eller ens fråga om någon blixt från klar himmel. Snarare var det Sparbanken Finn i Veberöd som sögs upp i atmosfären för att sedan skoningslöst rasa ner i skallen på mig. Min twittrande väns fru hade lagt till mig på Facebook och jag undrade någonstans hur det är att vara tillsammans med någon som har den här typen av nätverk utan att man själv skulle vara direkt aktiv i det. Kan det vara så att det läget är tillräckligt för ännu en tragisk TV-underhållning som kan förgylla våra vardagkvällar en höst i väntan på julen, eller möjligen en vår i väntan på midsommar och semestern.

För visst är det så att när du nu finns fotbollsfruar, hollywoodfruar, damer på östermalm, dansbandsbrudar, skånefruar och allehanda andra damer på TV så borde nästa (och ganska självklara) steg i det här ändå vara Twitterfruar.

Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att se @nikkelin‘s fru, @powerlapp‘s hustru, och @farsanmitti‘s maka i det här och givetvis också för att inte helt dränka TVn i östrogen vore det ett underbart tillskott att även kunna plocka in @ulrikagood‘s man i sammanhanget.

Konceptet i övrigt?

Givetvis stulet och snarare ett arv från de tidigare nämnda versionerna av verklighetsförankrad lyteskomik än något nyskapande och intellektuellt. Det senare går uppenbarligen inte hem hos vanligt folk med tanke på hur den här sortens skräp-TV verkar återskapas med enbart nya etiketter till samma gamla innehåll. Samtidigt är det också där jag inser varför idéen aldrig skulle kunna fungera, eller ens nå tittarna. Inte så mycket för att Twitter är ett för okänt koncept, utan snarare för att jag inte tror att någon av dessa (eller någon annan sund människa som har rätt premisser att kvala in till en plats) skulle ställa upp på den här sortens verklighetsparodi.

En tanke som jag upptäcker ändå ger glädje trots att den raserar en galen idé, åtminstone hos mig. Det känns bra att tänka att de här underbara människorna är kloka individer med gott omdöme.

Leave a Comment

Filed under Omvärlden

Hör upp män! Vi hör det ni INTE säger.

Jag skrev egentligen texten nedan för ett annat forumsformat än just den här bloggen, men det känns ändå som en text som hör hemma här.

Ibland är det bra att faktiskt säga rätt saker. För även om man menar rätt saker så kommer inte budskapet fram om man säger det på fel sätt. I relationer är det något som är oerhört viktigt och kanske ibland t.o.m. avgörande för hur bra/dålig en relation ska komma att vara.

Då kvinnor har en förmåga att inte bara höra det som sägs utan också höra det som inte sägs ord för ord kan detta illustreras med ett exempel där mannen säger betydligt mer än vad orden han använde just sa.

Kvinnan; “Om nu du och YYY har så mycket gemensamt och enormt mycket att prata om är det kanske bättre att ni har en relation?”

Mannen; “Nej, det går inte. Hon är redan upptagen med XXXX.”

Dumt svar! Mycket dumt svar. Det som sägs mer än att YYY redan har en relation med XXXX är också att mannen ifråga hellre hade haft en relation med YYY än kvinnan han just blev konfronterad av (och i situationen också har relationen med). Alltså talar han också om att hans nuvarande kvinna som bäst är ett andrahandsval som han inte hade gjort om YYY varit tillgänglig.

Kanske var det inte så han menade? Kan det vara så att män använder det argumentet och på fullaste allvar tror att deras respektiven tycker det är ett sakligt och bra argument i den givna situationen. Kan det vara så att det är dags för dessa män att tänka om och möjligen tänka ett steg längre.

Om kvinnan i en relation uttrycker något så plumpt som det ovan är det antagligen för att hon inte är säker på att hennes man ser henne som den enda/underbaraste kvinnan i hans liv. Mest troligt är att det är just det hon vill höra honom säga (utan att behöva förnedra sig med att tala om det för honom). Att i det läget då få höra att hon som bäst möjligen var ett godtyckligt andrahandsval… Tja, vad kan man jämföra det med?

Jag kommer inte på något lämpligt just nu. Kanske gör du det. Kom gärna med förslag i så fall. Men om du som man efter att ha läst det här inte kopplar vad som är FEL i ordvalet “Nej det går inte, hon är redan upptagen med XXXX.” bör du kanske oroa dig en hel del mer för din relation än du tidigare gjort nästa gång du väljer att uttrycka dig så.

5 Comments

Filed under Allmänt

Jag gråter av glädje – och av sorg.

Min själ är sprucken och håller på att slitas itu. Känslorna drar åt så olika håll och det är svårt att begränsa sig till tidpunkter när det ena eller andra får ta plats och istället slåss de om utrymmet hela tiden.

Å ena sidan den ljuvliga känslan. Kärleken spirar och gror sig starkare. Det går inte att undgå pirret i magen av förälskelsens fnittrande fjärilar. Den värmande och grundande tryggheten lägger sig som isolerande, skyddande bomull omkring mig, omkring oss, och det som håller på att växa fram.

Bitarna faller på plats och det känns bra på alla plan jag än så länge hunnit utforska. I det finns inte ens en oro över de nivåer och dimensioner vars dörrar ännu bara står på glänt. Det är med iver, nyfikenhet och spänning jag vill möta framtiden, med hans hand i min.

Å andra sidan sorgen. Mörkret som förtär. Styggelsen av att människor går ur tiden, människor som är knutna till min omgivning på ett eller annat sätt försvinner, avlider, lämnar stora sår efter sig. En del sår så fruktansvärda att det är svårt att inte rivas upp själv – även om det inte är min sorg. Det skördas lite för många liv på för kort tid för att det ska vara hanterbart, åtminstone i kontrast till det andra.

Det sliter och drar åt varsitt håll. Det är svårt att vara egoistisk och gå helt och hållet upp i kärleken och den ljuvliga känslan med all smärta som vibrerar omkring en. Samtidigt är det minst lika svårt att låta bli just därför. När sorgen kommer så nära och smärtan blir så påtaglig att man nästan kan ta den i handen och ledsaga den till ett annat rum kommer också insikten.

Det är då man än en gång ser, blir påmind om, hur skört livet är. Hur snabbt allt kan förändras. Hur maktlös man en dag kan vara, och att den dagen kan vara imorgon likväl som om femtio år. Hur viktigt det är att inte vänta med att visa kärleken till imorgon, eller en annan dag.

Det gör mig så kluven i själen – och samtidigt så hel som människa.

2 Comments

Filed under Sinnelag

i brist på bollplank

Jag har stängt ner.

Jag har slutat kommunicera.

Någonting matar en rädsla hos mig som jag ännu inte riktigt identifierat, inte kunnat sätta ord på. Jag behöver bolla tankar, prata sönder den, lyfta fram den i ljuset så att den spricker. Men det går inte.

När jag trevande försöker kasta tankebollen och försöker få en studs tillbaka för att se det andra perspektivet, de ytterligare dimensionerna, som är så oerhört viktiga för att sätta ord på, förklara och nysta ut.. Då faller den platt. Bollen kommer inte tillbaka. Han klev åt sidan med orden “det där kan inte JAG göra något åt” och fångade inte ens upp. Istället rasar bollen i marken och bara ligger där.

Ligger där och ser så oerhört dum ut. Det är min boll. Den får mig att känna mig så oerhört dum. Samtidigt blir det inte bättre av att jag plockar upp den. Det vet jag redan. Det löser ingenting, inte ens känslan av att vara så oerhört dum. Samma perspektiv igen. Jag kommer ingenstans. Men än värre, jag slutar kommunicera.

3 Comments

Filed under Sinnelag

Jämt ska det va, annars får det va!

Ibland blir jag lite trött på världen. Jag är för jämlikhet, absolut! Men än mer är jag för att låta individer leva sina liv som de trivs och mår bra av utifrån de villkor och förutsättningar de har. I praktiken innebär det att jag som studerande inte köper iPhone eller iPad, inte springer på vaxningar och andra skönhetsbehandlingar var och varannan vecka och inte äter på dyra lyxrestauranger var och varannan dag. Jag lever utifrån mina förutsättningar som de är just nu.

Så att läsa om lagstiftande hit och lagstiftande dit som då är tänkt att ska leda till jämställdhet i samhället gör mig mest trött i fötterna, hårrötterna och allt där emellan. När vi lagstiftat om att män ska föda barn minst lika ofta som kvinnor kan vi gott börja lagstifta om resten också – men börja där!

Leave a Comment

Filed under Omvärlden