den gränslösa girigheten

“Det blev femtio tusen!”

Programledaren försöker med sitt käcka tonfall och sin påklistrade glädje släta över den tryckande besvikelsen som expanderar i studion. Hulda, 83 år, ler stramt och kläcker ur sig något om att det inte alls är illa och är pengar det med och allt vad floskler hon kan hitta i just det ögonblicket. Besvikelsen går inte att ta fel på. Den tränger fram ur porerna på henne och laddningarna i atmosfären är så påtagliga att det känns även på min sida om TV-rutan. Jag finner det påtagligt fastän jag inte ens är i studion. Det krävs verkliga skådespelartalanger för att dölja den besvikelsen, något hon inte har. Besvikelsen över att det BARA blev femtio tusen kronor när det kunde ha blivit flera miljoner.

~~~~

“Hade du svarat Jonathan Swift hade du haft 500’000 kronor.”

Rickard Sjöberg har än en gång gjort sitt. Han har lyckats trissa ännu en människa till girighetens brant och sett till att densamme “förlorat” 250’000:- genom att ta chansen på en fråga han egentligen inte kunde svaret på. Livlinorna var slut sen länge. Det enda som fanns kvar var alternativen att chansa eller att känna sig helt nöjd med 350’000 kronor. Men inte kunde man väl vara nöjd när det var så nära till en halv miljon? Klart det blev en chansning! Besvikelsen går inte att ljuga bort. Det är en förlust. Tanken på att faktiskt vara 100’000 kronor rikare än för en halv dag sedan når inte riktigt fram till mottagaren. Allt grumlas av tanken på den där ytterligare kvarts miljonen som han hade alldeles nyss, eller de fyrahundra tusen han kunde ha fått men aldrig egentligen hade en chans på. Men nog har han glömt att han kom dit tomhänt. Det är där famlandet för att döva besvikelse börjar. Återigen hör vi samma ramsa av floskler som Hulda, 83, använt vid beskedet att hon bara fick med sig 50’000 kronor hem.

~~~~

För visst är det så egentligen. De där fem miljonerna på triss, eller den där miljonen på postkodlotteriet var inte dina än, även om du tyckte det. Du har verkligen inget av det förrän spelet är slut, om du dessutom haft tur (eller i det senare fallet också en smula skicklighet). Däremot ska du gärna känna att du har minst det, och kanske rent utav orimligt mycket mer, redan innan spelet börjat. Onekligen är det vad många som får chansen redan gör, ser hur de har den där maxvinsten långt innan de ens fått chansen att spela om den. Det är det som ger oss de där obetalbara, dåligt överslätade, besvikelserna i direktsändning. Det är det som ger oss alla lärdomen att vi inte ska vara nöjda med det vi faktiskt får, oavsett hur lite vi hade från början.

Fan ta den som faktiskt skulle vara överlycklig för något så futtigt som 50’000 kronor. Fan ta den som inte vill visa upp sin girighet i TV i jakten på miljonerna! Fan ta mig helt enkelt!

Jag skulle nämligen bli smått euforisk över femtio tusen kronor på ett bräde. Den summan har jag inte sett och haft möjlighet att spendera sen strax innan jag flyttade hem från Irland, vilket var 2005.

Jag vet att jag en gång i tiden sa att det enda jag skulle ställa upp på som innebär att synas i TV-rutan skulle vara att skrapa en sån där gigantisk Trisslott. Nu vet i tusan om ens det gäller längre. Jag skulle gladeligen ta 50’000 kronor ute i kulisserna, helt enkelt för att slippa bli uppschasad i ett tillstånd av förväntningar som sen inte kan leda till annat än en väldigt illa dold besvikelse. För inte ens jag är en bra skådespelare.

Men så är det kanske också som @BabyLarva säger; “Girigheten är en ful jävel, och människan blir aldrig nöjd.”

att lära sig mata duvor

För ett år sedan hade jag ett och annat att säga om utbudet av kostsamma  “singelkurser” som finns, för den som inte har nog att göra på sin fritid, att ägna sig åt . Även i år har det ramlat in en rad kataloger med kostsamma kursutbud att botanisera i och frottera sig med. Dock är det inte så mycket singelkurserna som gör att jag reagerar den här gången, som annan skit (rent ut sagt) som människor förväntas betala en massa pengar för att lära sig, om det ens är något att lära sig.

Ta till exempel “Duvmatning”, under hela tre tillfällen och för en ringa kostnad av 795 kronor kan man få lära sig mata duvor. Det som är mest skrämmande är att det säkert finns människor som tycker sig ha pengar att lägga på något så galet. Bara att läsa kursbeskrivningen lockar fram skratt, tårar och rädsla över hur många som eventuellt anmäler sig. Vad sägs om;

“Vi lär oss bryta bröd i lämplig storlek och kasta utan att träffa duvorna i huvudet. Vi tränar in duvornas läten, huvudrörelser och stirrande blick för att smälta in och våga oss närmare. Öva gärna hemma framför spegeln. Du lär dig locka duvan att äta direkt ur handen. Eget bröd medtages.”

Bara att föreställa sig ett tiotal människor sitta på offentlig plats med tom, stirrande blick, röra lustigt på huvudet och härma duvors läten med handen full av brödsmulor är på så många vis skrämmande, skrattretande och samtidigt lite sorgligt. Finns det verkligen människor som är villiga att betala för det här?!

Kanske så att man borde rekommendera de som söker den här kursen att istället välja en singelkurs i matlagning, skotillverkning, dans, akvarellmålning, iPhone-användning, virkning eller vad tusan som helst. Träffa lite folk och umgås med människor istället för skadedjur.

Kanske borde jag också starta små kvällskurser i rent idiotiska saker. Vad sägs om 10 tillfällen för endast 2350:- kronor och du får lära dig hur man håller tyst?

Ska vi byta grannar?

Visst har du också ord som du associerar till något speciellt. T.ex. om någon nämner smultron kanske du tänker på varma sommardagar, säger någon vinter kanske du tänker på snö, kyla, mörker och skidåkning.

När jag hör och framför allt upplever småaktighet, avundsjuka, girighet, missunnsamhet som leder till skvaller och smutskastning tänker jag (tyvärr) först och främst på Småland. Landskapet där jag vuxit upp. Miljön där jantelagen är vidare befäst en Sveriges grundlagar. Där jante används flitigt för att trycka ner omvärlden och sätta sig själv i bättre dager.

Till saken hör att jag gjorde ett aktivt val när jag lämnade det bakom mig. Jag valde bort den mentaliteten, den attityden som bara leder till negativitet och tråkigheter när jag valde att flytta därifrån. Jag är ingen tävlingsmänniska, åtminstone inte när det gäller livet.

Jag tror snarare på individens förmåga till ett positivt, harmoniskt och lyckligt liv utifrån de egna förutsättningarna. Alltså kan man inte jämföra sig, sitt liv med grannen för att besluta om huruvida man har ett bra liv eller inte. Såvida inte grannen och jag själv är enäggstvillingar och har levt likadana liv från dag ett fram till nu, vilket i sig är direkt osannolikt (även för enäggstvillingar).

Varför jag kom att tänka på det nu är helt och hållet för att det är just de där orden jag räknade upp innan som jag nu upplever i min bostadsrättsförening. Jag har hört att det tas vanskliga beslut om ägandeformen (en del som är rena stadgeändringar om de går igenom) för att INGEN ska kunna göra en bättre affär än någon annan vid försäljningen av sin bostad. Det tas beslut för att INGEN som de nuvarande medlemmarna (i synnerhet de i styrelsen) inte anser är en tillräckligt bekväm granne ska kunna köpa en lägenhet.

Så som ett beslut tolkades av en för stunden boende medlem skulle det främst innebära att homosexuella och/eller personer med funktionsnedsättningar inte får bo här. Utöver det skulle det också innebära att den som inte själv blir godkänd av banken får tillträde till en bostad här (styrelsen vill alltså inte att delat ägande, mer än ett namn på kontraktet, ska godkännas). I grund och botten ser jag det som ett bekvämt, och felaktigt sätt, att inte behöva ta tag i ordningsfrågor om det visar sig att någon bostadsrättsägare har problem att följa allmäna förhållningsregler som finns i föreningen.

Men jag ser också hur det spekuleras och skapas intriger kring vem som möjligen får ut si och så mycket vid försäljningen av sin lägenhet och hur extremt orättvist det anses vara. Jag har svårt att se den orättvisan. Jag har svårt att se det som en orättvisa överhuvudtaget. Den som anstränger sig kommer få utdelning därefter, så är det bara. Det här ser snarare ut som avundsjuka och småaktighet – precis som i Småland.

“Med en skalpadda på ryggen…

.. är det svårt att tjäna snabba pengar.”

Om jag minns rätt så var det min bror som gav mig den här.

Det måste ha varit i mitten på 90-talet. Jag bodde då fortfarande hemma och letade efter alterntiva tolkningar av verkligheten på den tiden. Misstänker att han snappade upp att den föll rakt ner i en av dessa synsätt, något jag kunde förlika mig med och sträva mot.

Så vitt jag minns är den menad att fungera som en talisman, något som kanaliserar positiva energier i fråga om en viss del av livet. Misstänker att det var något som rörde pengar med tanke på att skaldjuren sitter på en hög med mynt.

Jag har dock slarvat bort det lilla informationskortet som följde med. Kanske är det någon som vet. Kanske någon, precis som jag, har galet mycket fantasi och kan komma på något lämpligt. Någon liten affirmation som de här rackarna kan stå för…