Tag Archives: påverkan

självcensurerande vanmakt

Mina tankar tar sällan form i tillräckligt omfång för att hamna i bloggen längre. Svårt att förklara varför men en känsla av bakbundenhet infinner sig allt som oftast när jag försöker formulera något som tar mer plats än 140 tecken.

Kan det vara så att medvetenheten om vilka som läser påverkar självcensuren så till den grad att jag inte förmår lämna tankarna fria längre? Det vore tragiskt på många sätt om det är så, men samtidigt inte särdeles förvånande.

Många av de tankar som mal nu vill jag helt enkelt inte föra vidare, t.ex. till familjen, just för att de inte är färdiga och där inte finns några klara beslut kring dem. Samtidigt skulle de verkligen behöva ventileras för att jag ska komma något sånär rätt i livet och kunna må bra av det dessutom. Det blir dubbelt, kluvet, inklämt, bakbundet och på sikt något som gör mig mer eller mindre deprimerad.

Samtidigt har jag underbart stöd i min direkta närhet oavsett vilken väg jag väljer att ta framöver, vilket i sig är skönt. Samtidigt vill jag inte gnata sönder det stödet med mina tveksamheter, funderingar, överväganden och ångesttillstånd över obeslutsamhet enbart p.g.a. ventilationsbrist. Så vad är egentligen problemet! När gav jag bort kontrollen över mina egna tankar och ord?

Leave a Comment

Filed under Anfäktelser

bakom molnen tindrar ett troll

Bitarna börjar falla på plats. Det som har känts som en smärre jordbävning senaste veckan har framför allt handlat om en inre sådan. Inte så att den yttre livsvärlden och allt som står i den är helt odelaktig i det här eller inte har påverkats av det, men framför allt är det inuti det har skramlat, rasat och varit på väg att utbryta en smärre katastrof.

Jag börjar också se varför. Jag börjar se vem jag blir i en relation med någon nu. Jag ser hur jag inte vågat fortsätta vara jag, precis så som jag är, utan tagit på mig rollen från året innan. Den hemska, den dåliga, den som det är minst femton fel på. Den som inte beter sig som en riktig kvinna gör för att hon överhuvudtaget pratar med någon annan människa än mannen hon valt att leva med.

Istället för att våga fortsätta vara jag, precis som jag är när jag mår som bäst, då jag är glad, pratsam, social och tycker om min omgivning på alla de sätt som går just för att människorna jag möter är så underbara och intressanta, var och en på sitt sätt..  Istället för det, tog jag rollen jag hade senast i vad som skulle blivit en relation. Den tuktade, den kontrollerade, den som inte riktigt har rätt att föra samtal med någon annan, den som måste berätta allt om sina innersta tankar enbart för att få dem söndertrasade, förstörda, trampade och spottade på.

Det börjar klarna nu. Jag måste inte ta på mig den rollen. Jag har aldrig behövt ta på mig den rollen. Jag har egentligen aldrig behövt leta efter de signalerna som säger att det är så jag måste vara. De finns inte. Oavsett hur mycket jag försökt provocera fram dem (och bara det utan att egentligen ha velat göra det utan snarare av ren rädsla för det där som är “lite för bra för att vara sant”) så finns de inte.

Nu när jag vet. Nu när jag ser. Nu kanske jag kan tänka mig att våga än en gång. Vara jag, precis sådär som jag innerst inne alltid är och egentligen också vill våga vara utåt. Dags för det sociala trollet i mig att krypa fram ur gömmorna igen och möta solens strålar. De där som faktiskt inte får mig att springa, utan istället våga glänsa lite klarare – som stjärnorna.

2 Comments

Filed under Anfäktelser

aldrig tillräckligt bra på något

Visst finns det drömmar, än. Visst finns det saker även jag brinner för och skulle vilja ägna mig helhjärtat åt. Visst finns det – än så länge.

Men jag gör det inte. Jag låter bli. Jag är långt ifrån säker på att resultatet skulle duga. Om jag så lade ner hela min själ i att förverkliga är jag trots det ändå tveksam till att resultatet skulle duga. Det finns nämligen alltid någon som kan göra samma sak och dessutom mycket bättre. Så har det alltid varit.

Nej, förresten. Så har det inte alltid varit. Innan dess var jag ständigt informerad om hur lite jag kunde, att jag inte dög till något alls och hur inkompetent jag är på vad jag än tar mig för. Resultatet av det blev att jag slutade försöka. Varför ödsla tid på något som ändå aldrig kommer kunna bli bra.

När jag väl började få lära mig att jag kan (vilket ändå var i tonåren, närmare senare delen) fick jag samtidigt lära mig att även om det visade sig att jag kunde och ibland riktigt bra, så fanns det alltid någon som kunde bättre. Utan den någon hade jag för övrigt inte kunnat något alls. Det fick jag också lära mig.

Det hände att jag tvivlade på min egen förmåga att fungera som en individ. Jag var långt ifrån övertygad om att jag överhuvudtaget hade en egen vilja. De gångerna jag faktiskt satt ner foten, krävde rätten till mina egna beslut, krävde accepterandet av att besluten faktiskt var MINA utifrån MIN vilja, hann jag helt enkelt bli tillrättavisad utan att ens ha avslutat tanken. För inte hade jag valt som jag gjorde eller tänkt något av det jag tänkteom det inte vore för den som först lärde mig att jag duger.

Så vad jag lärde mig var helt enkelt att jag duger, så länge jag håller mig inom de villkor som satts upp. Så länge jag inte kan något bättre än den som lärt mig att jag duger. Vilket är omöjligt, eftersom personen uppenbarligen är bäst på allt.

Alltså har jag slutat försöka nå mina drömmar. Jag har snart också slutat drömma. Det är ändå inte lönt. När någon som funnits i min närhet så länge allt som oftast påminner om att mina beslut är ett resultat av den påverkan jag fått (inte alls av mina egna tankar och viljor) och dessutom försöker plantera sanningar om mina val i mig som jag överhuvudtaget inte kan vare sig se som rimliga eller stå för ger jag upp. Jag är ändå inte tillräckligt bra på något för att ha en egen vilja.

Sorgligt – men i alldeles för stor utsträckning är det också sant.

2 Comments

Filed under Åsikter

att tala till sitt undermedvetna

Idag när nu livet fortfarande ser ut som det gör (även om stor del av dagen med alla möten med härliga människor har varit positivt) känns det än en gång helt i sin ordning att fiska fram något annat. Något från 26 februari 1999 som ändå på ett underligtvis fortfarande kan kännas som en pepp för självkänslan.

“26/02/1999

Och inte gick hon ut den här helgen heller… i och för sig så är ju inte helgen slut än, men det är ju så… har man väl börjat med att inte gå ut så blir det så hela helgen. Sitter istället och funderar på varför jag är egentligen.

eftersom det nu verkar vara så att jag faktiskt ÄR så blir det ju att man funderar på VEM man är också. Vad är det som har gjort mig sådan jag är idag? Hurdan är jag egentligen? Visst, det beror alltid helt och hållet på vem du frågar. Men om jag frågar mig själv? *ser sig i spegeln och frågar* “Hörru jag, vem är jag egentligen?” Ser bara en figur med en blick som säger: “Hur kan man fråga något så jädrans dumt?!”… inser snabbt att det är inte jag!

Det är inte min blick! Det där var inte MITT svar. Det där var någon annans svar på självklara frågor som för MIG inte alltid är så uppenbara… *pustar ut* Var rädd att det verkligen var jag där ett tag. *tittar allvarligt på spegeln och frågar igen*

Får en blick tillbaks som säger; “Jag är den du älskar, sötnos! Jag är den du inte vill leva en enda dag av ditt liv utan. Jag är den du tycker är helt underbar, som får dig att skratta och som finns där när du är ledsen. Jag är den enda som verkligen kan lova att alltid finnas till hands och dessutom hålla sitt löfte. Jag är den som tycker du är underbar vad du än skulle göra och hur mycket du än skulle såra mig. Jag är den som tycker du är vacker, smart och helmysig att umgås med. Jag älskar dig, på precis samma enkla vis som du älskar mig. Och jag kommer aldrig att sluta älska dig.”

Skakade på huvudet och gick därifrån. Tja, vem vet… en vacker dag kanske jag tror mig också.”


Leave a Comment

Filed under Åsikter

same cow, different milk?

Häromdagen när jag hällde upp mjölk i kaffet konstaterade jag att paketet inte riktigt såg ut som det brukar. Trycket “ekologisk” hade smugit sig in där utan att jag hade märkt det. Med det konstaterade jag att jag helt enkelt fått betala ett par kronor extra för precis samma sak som jag normalt köper och häller i kaffet. Butikspersonalen måste helt enkelt ha förväxlat vagnarna i kyldisken, jag hämtar alltid min mjölk på samma ställe.

Finns säkert de som alltid handlar ekologisk mjölk och på så vis sponsrar mjölkproducenterna med några extra kronor för att de ska kunna utföra sitt arbete på ett mer miljöanpassat vis. Jag tycker det är bra. Det finns säkert de som har lust att skälla på mig för att jag i nuläget inte aktivt gör det. Någon dag när jag jobbar igen, får lite mer pengar än det CSN skjuter in för att åtminstone räkningarna ska bli betalda, då kan jag också vara med och sponsra lite till. Garanterat blir det så.

Inte för att jag tror att jag får en mjölk ur de paketen som är mer ekologiskt framtagen än den jag redan dricker, men ändå några kronor till så att fler bönder kan göra sitt jobb på ett bättre sätt. För inte tror ni väl att det är så? Att den mjölken kommer från ekologiska gårdar och transporteras separat från Arlas vanliga mellanmjölk.

Jag tror inte (på) det.

Det finns verkligen inget som talar för att det verkligen är så. Att det inte är mjölk från samma tunnor i paketen oavsett vad det står på dem. Visst, de säger det och skriver så men vad vet vi egentligen utöver det som påstås?

Ingenting.

Inte så länge mjölken inte skiljer sig det minsta i vare sig smak eller utseende. Var är min garanti för att det är som de säger? Jag tror snarare att allt kommer från samma glada mjölktunnor. Ingen uppdelning efter kor, gårdar eller annat där inte, åtminstone ifråga om ekologisk eller inte ekologisk. (Skulle det vara som de skriver med separata transporter och annat så är det ytterligare något att ifrågasätta ur miljösynpunkt.) Sedan hälls det upp i de där fina tetrorna som vi plockar åt oss av i affären och först där sker den faktiska uppdelningen. Inte utifrån vad som är i paketet utan utifrån vad som står på det. Det är bara det där extra tryckta ordet “ekologisk” som kostar lite mer.

Det där med att erbjuda ekologiska alternativ är ju lite spännande i sig. Varför man inte istället verkat för att göra de alternativ som redan finns mer ekologiska begriper jag inte. Men det är fundering för ett annat inlägg, en annan gång.


2 Comments

Filed under Ätbart

lite reklam för mindre reklam

“Att göra reklam för reklamfritt måste vara ungefär detsamma som att vattna gräsmattan när det regnar.”

Ungefär så uttryckte jag mig på twitter i morse som svar på Morris tweet om Reklamfritt.se. Så som twitter trots allt är och fungerar ledde det ena till det fjärde och jag fick även kontakt med Jonathan Sulo som propsade på att jag åtminstone tog en titt på sidan.


Titt utfördes och tankarna sparkade igång här. Jag minns när jag flyttade in i den här lägenheten 2003. Direktreklamsfloden var obarmhärtig och samtidigt obegriplig. Utan att överdriva bar jag varje månad ut en flyttkartong med reklam till det lilla huset på bakgården där vi har vår sopsortering. Det tog ungefär tre månader innan jag tröttnade. För så enkelt är det. På 37 kvadratmeter vill man inte bli matad med en flyttkartong onödig bråte varje månad. På min dåvarande arbetsplats trollade jag fram en enkel “Ingen reklam, tack!”-lapp med klistrig baksida och satte på dörren.


Efter det har jag inte behövt bära ut mer än en pappkasse eller två varje månad, vilket då också inkluderar stadsdelens gratistidningar. Men fortfarande finns en hel del onödigt som forsar in i brevinkastet. Adresserad reklam. Jag handlar garanterat inte mer för att ett företag jag handlat av överöser mitt hallgolv med papper jag kan halka på. Den sortens aktivt bidragande till risk för akut ohälsa gör mig inte till en bättre kund, jag lovar.

Reklamfritt.se fick just en ny medlem och jag hoppas på att även i framtiden slippa rapportera om benbrott, skallskador eller liknande (p.g.a. reklam) från en sjukhussäng nära dig .Så endera är jag ytterst lättpåverkad eller så handlar det här om att det är en bra idé. Lättpåverkad är jag inte, hade jag varit det hade jag sett ut som något plastigt passande i en Lóreal-reklam ätandes Viktväktarmåltider och ständigt flåsande på SATS. Snarare är det så att jag tycker idéen är bra. Fungerar den inte kommer ni få veta det, men fungerar den kommer mitt liv bli ytterligare ett snäpp sådär bekvämt som jag vill att det ska vara. Säkerligen får ni veta det då också. Nästa steg blir att se till att fler av de räkningar (som efter det här borde vara det enda som ramlar in) blir i formatet e-faktura. Efter det kan jag skruva igen brevinkastet.

2 Comments

Filed under Omvärlden

vems bananer äter du?

Medvetenheten hos människor ökar, det är jag helt övertygad om. Speciellt med de senaste årens tryck på miljöfrågor och liknande både i politiken och många gånger i media. Kanske är det också så att min egen stigande ålder gör att jag uppmärksammar mer och därför ser av en större medvetenhet. Något att fundera på en annan gång.

Samtidigt är jag lite nyfiken på HUR människor är medvetna.Vilka parametrar är det som egentligen tas med i det aktiva valet en människa gör vid t.ex. matinköp, transportval och liknande. Själv går jag i stort sett överallt, har ingen egen bil, borde kanske skaffa en cykel och använder de kollektiva transportmedel som finns när det behövs. När det gäller mat är jag givetvis styrd av min ekonomiska situation, vilket jag tror många andra också är. Men trots det försöker jag ändå göra aktiva val när jag handlar mat.

Ett val som kommer bli betydligt lättare i fortsättningen är att helt enkelt INTE köpa bananer. Ovanpå det är det känns det som att det är läge att välja bort Dole. Jag tror i och för sig inte att jag köper så mycket av Doles produkter i dagsläget men det skadar inte att titta en extra gång på vad jag nu håller i för att vara säker. MAX har valt bort, så plus i kanten för snabbmatskedjan. Inte så att jag äter hos er, eller någon annan snabbmatskedja, särdeles ofta men i fortsättningen ska ni få lite förtur de gånger det händer.

Vill jag egentligen ha något sagt med det här? Visst, Dole struntar säkert i om jag inte köper deras bananer. Poängen är väl att om INGEN gör det så måste de till slut bry sig. Visst kan man vända på det och mena att man inte ger arbetarna på andra sidan världen bättre förhållanden genom att bojkotta, men att välja bort behöver för mig få handla om att inte stödja det jag tycker är fel. Finns det alternativ där människor behandlas väl, även om det kostar oss generellt sett rika knösar till västerlänningar några kronor mer, så väljer jag hellre det och hoppas att det valet ger fler möjligheter för arbetare där borta att få en plats hos det företaget.

Men det där tar en hel avhandling att nysta ut så istället ska jag nu fokusera på en lunch bestående till störst del av gotlandsodlade rödbetor.


Leave a Comment

Filed under Ätbart

gilla läget!

Igår skrev jag en tweet som löd

Som singel är det ju bara att konstatera att jag drömmer om att möta någon som står ut med mig lite mer än vad folk gör normalt.

och även om en del reaktioner på det inte var helt logiska så fanns det ändå några som förstod vad jag faktiskt menade. Poängen är egentligen inte ens svår, det handlar om att accepteras i sin nuvarande form. Att inte utsättas för tvång om förändring av utseende, åsikter, värderingar osv. Att inte tvingas bli någon annan. Det är en av mina grundbultar, att inte tvingas in i någon form av förändring för att tillfredställa någon annan.

Förändringar kommer trots allt ändå alltid att ske. Men för mig är det viktigt att om jag finns i en situation där jag inte trivs så måste jag ändra mig eller ta mig ur den. Jag kan inte tvinga någon annan att ändra sig för att anpassas till mig. Jag kan inte tvinga! Jag kan möjligen servera tankar, frågor, reflektioner, ge någon annan lite mer att fundera kring. Men jag kan inte bestämma att någon annan ska ändra sina åsikter. Jag kan inte tvinga.

Det är verkligen inte min sak att bestämma vad andra ska tycka och tänka, lika lite som det är andras sak att bestämma vilka av mina åsikter som är rätt och fel. Mina åsikter är just det, MINA! Den enda som har rätt att ändra dem är jag. Du behöver inte dela dem, du behöver inte ens gilla dem. Men gilla läget!


Leave a Comment

Filed under Åsikter

Kan vi få lite fler sunda förebilder?

Jag vägrar se skiten på TV. En trailer räckte för att jag skulle konstatera att jag inte är vare sig intresserad eller underhållen av den sortens hjärntvättande idioti. Att ens skriva om det är att skjuta sig själv i foten en smula,men med tanke på att det ändå sipprar över i de kanaler av sociala media som jag använder så kan jag inte låta bli. Sen spelar det inte så stor roll om det är sant eller inte, men det finns. Det finns också människor som kommer suga åt sig av det som svampar. Jag vet! Vi går i samma klass, läser samma utbildning.

Just nu är jag irriterad, ledsen, upprörd, gråtfärdig, förbannad, ja allt som inte är positivt. Spånet Anka vill vara en förebild för svenska kvinnor. Tack det var snällt, men du är sisådär 2-300 år försent ute. Såvida du inte menar att vi svenska kvinnor ska leva upp till den (i mitt tycke) lyxprostituerade och hjärndöda kvinnorollen som du, Victoria Silverstedt och uppenbarligen en del andra svenska kvinnor är ambassadörer för ute i världen!

Det kan säkert tyckas att det är lätt för mig att sitta här hemma i trygga lilla Sverige och skriva det jag gör. Visst, jag har ganska dålig koll på just USA. Under en vecka där hann jag bara bli bemött av den sortens fördomar att antal gånger och då är jag inte ens blond – vilket gjorde att min nationalitet ändå ifrågasattes. Men när den väl var fastställd var det inte ont om skamliga förslag och förhoppningar om diverse sexuell akrobatik som jag då SJÄLVKLART skulle gilla och gå med på.

Liknande har det varit under mina levnadsår i Irland. Alltså inte ens utanför Europa, men idén om kåta, blonda, (helst storbystade) svenska Helga finns även närmare och då jag arbetade i multinationella lag var det bara att inse att den bilden verkligen finns. Jag hade ändå tur! Min snabbt adopterade irländska dialekt och mitt inte alls så stereotypt svenska utseende fick människor att se mig som individ och faktiskt lyssna till det jag hade att säga. Behövde jag uppge nationalitet i mer informella sammanhang var det bättre att säga att jag var norsk!

Victoria Silverstedts assistent fick en smärre chock när hon frågade människor i Stockholm vad de tyckte om Viktoria och ständigt blev bemött med stora skämskudden. Själv drog jag en lättnadens suck av att se svenska kvinnors reaktion. Vi vill inte ses på det sättet!

Det finns säkert en kategori även ibland oss om VILL bli sedda på det sättet. Som vill få allt serverat på silverfat, slippa använda hjärnan överhuvudtaget, serva sin man i ryggläge i utbyte mot att slippa lyfta ett finger. Men jag tror inte de är många. Jag tror faktiskt att vi är något fler som insett att livet handlar om något mer än “Flest prylar, dyrast hund, när hen dör vinner!”.

Om jag mot all förmodan skulle behöva/vilja ha en svensk kvinna i USA som förebild, vilket jag inte känner mig lockad av, så skulle det vara Malin Åkerman. Men som jag redan sagt, jag lockas inte av det.

Vi har gott om kvinnliga förebilder i Sverige, några av dem nämnde jag redan igår. Kvinnor som inte har fastnat i ett annat sekel. Kvinnor som inte nöjer sig med att vara välspacklade, tomma skal som ingen skulle ta på allvar om de öppnade munnen. Kvinnor som faktiskt förväntar sig att bli behandlade med respekt och tagna på allvar i de situationerna där det krävs. Samtidigt vill jag gärna se fler!

Så kan vi få lite fler sunda, underbara förebilder! Om inte för min skull så för alla de unga kvinnor som än så länge inte vet hur de ska orka.


3 Comments

Filed under Åsikter

föräldrarkurs vore kanske bättre än samhällets björntjänster


Det kanske är bra att jag inte är förälder ändå. Just för att när jag ser sånna här saker blir jag mer ilsk och irriterad än tycker det är ett bra tillvägagångsätt för att skydda dagens ungdom, eller vilken lam ursäkt det nu är som används. Samma sak gäller frågestunderna i TV4s nyhetsmorgon där föräldrar ringer och frågar om minsta lilla utvecklingsfas de inte känner igen hos sitt barn. Läs en bok om barns utveckling (om du nu inte har någon koll) och använd sunt förnuft för helvete!

I artikeln jag först pekade på skrivs det om oroliga föräldrar, som om det vore synd om dem. Mycket skulle säkert gå att få ordning på tidigt om föräldrar hade någon sund livsinställning som de faktiskt kunde förmedla till sina barn. Vad sägs om “Använd huvudet!”

Men alltså, pratar inte föräldrar med sina barn? Ser de inte att de har en hel del att göra med barnens och ungdomarnas inställning till och värderingar kring i stort sett allt de möter i samhället. Förstår de verkligen inte att det faktiskt därmed inte bara går att skyffla över allt på omgivningen!

Människor som skaffar barn utan att faktiskt inse ansvaret som följer med det skrämmer mig. Visst, samhället kan säkert hjälpa till med mycket men genom den här sortens åtgärder tycker jag samhället faktiskt skickar fel signaler. Jag kan lova dig, samhället valde inte att skaffa dina barn! Det gjorde DU! Ta ditt ansvar!

Det kanske inte vore så dumt med licens för barnavlande ändå. En liten kurs i barns utvecklingsfaser, en del praktiska moment och framförallt ansvarstagande – och därtill direkt sterilisering för de som inte klarar slutprovet!


Leave a Comment

Filed under Omvärlden