Tänk snabbt!

Jag får höra det med jämna mellanrum. Människor reagerar på att jag ger snabba svar på tal. De är dessutom inte bara snabba utan slår på någon av de strängar som spelats ut av den som först yttrat sig. Ibland kan det ta en stund för andra att se hela tankekedjan att komma fram till den punkten där jag valde att stanna, plocka upp och leverera ett svar. Jag tror nog att jag kan skylla det här på pappa.

Ofta och många gånger under uppväxtåren, kunde han slänga ur sig; “Tänk snabbt!” och kort därefter kom ett objekt farande mot en i hastigheter som man inte alltid räknat med. Han var helt enkelt ute efter att jag skulle fånga. Vet inte om han hoppades att jag skulle bli fotbollsmålis där ett tag, men insåg väl så småningom att det bara var att ge upp. Jag fångade i stort sett ALDRIG.

Så länge det bara var ett gosedjur eller något annat mjukt var det kanske inte så mycket att hetsa upp sig kring. Men så var det ju inte alltid, ibland var det nycklar jag bett om, bollar eller något annat otympligt objekt som skulle gjort ont att få på sig.Då jag så sällan fångade utvecklades istället två andra strategier. Endera hoppa åt sidan för att inte bli träffad eller att helt enkelt slå tillbaka på volley.

Om jag tar det här ett steg längre så är det ofta det jag gör språkmässigt. Du skickar en kommentar åt mitt håll, eller rakt ut i luften i sammanhang med flera deltagare och jag slår den på volley innan så många av de andra reagerat. Med det inte sagt att jag alltid träffar rätt, men jag har åtminstone tänkt snabbt.

Tack pappa!

bättre än ajfååån?!!

Alla tjatar om iPhone. Nästa gång jag ska köpa en ny telefon ska jag istället köpa en sån här! Den är hopplöst egen i sin klass och appropå det kan man fråga sig i vilken klass, eller kanske årskurs (vad kör de för system nuförtiden) det är lämpligt för barn att gå runt med egna telefoner. För att det inte är ett dugg lämpligt för 4-åringar borde väl inte vara en nyhet. Kvinnan som ifrågasatte varför i hela friden man lämnar barn i den åldern utan tillsyn är något på spåren. Jag kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad, men visst har hon en poäng!



När jag tittar närmare på den något leksaksinspirerade telefonen konstaterar jag hur extremt heteronormativ den är i sin utformning! Hallå! Allvarligt talat, en mamma-knapp och en pappa-knapp? Visst, Göran Hägglund skulle säkert tycka den vore en bra pryl bara för att den håller sig till normen, men den där lilla detaljen är tillräcklig för att jag ska vilja kräkas över den istället.

Får hoppas att min SE håller ett bra tag till. Som student står inte iPhone särdeles högt på listan över tänkbara och acceptabla utgifter. Sen är väl inte rosa min favoritfärg direkt.

Den som söker han letar..

Nyligen mötte jag honom. Mannen jag bytt en del ord med på nätet. Mannen som i text, till viss del, fängslat mig. Mannen som trots våra olikheter i livsstil och umgänge delar mina tankar om mycket, då främst önskan om framtidens form.

En och annan bagatell höll på att resultera i att vi aldrig skulle komma att träffas. Men då jag anser att bagateller är det man verkligen ska se förbi för att istället fokusera på det som känns viktigt i ens liv såg jag till att åtminstone få träffa honom. För mig var det viktigt. Jag behövde få sätta en verklig person på identiteten jag lärt känna. Jag behövde få se hela bilden istället för att låta mina vildaste fantasier skapa en egen som ingen levande människa på något vis kan leva upp till i verkligheten.

Vi sågs i all enkelhet. En liten promenad, lugna gator, varvade tystnad med några få ord om ditten och datten. Några små frågor om vad som hänt sedan vi sist talades vid och hur det såg ut framöver. När jag berättade att jag blivit antagen till en tre år lång utbildning på heltid och att jag avsåg att fullfölja den såg jag framför mig, även om det bara var något han tänkte, hur han mentalt strök mig från sin lista över någon att möjligen skapa en framtid med.

Orsak? Mannen är några år äldre än jag, lever som en ungdom fortfarande, vill slå sig till ro och bli pappa. Det är något som framgått samtidigt som jag ibland i tysthet undrat om han verkligen är redo för det. Den tydligaste känslan var att 3 års ytterligare väntan på föräldrarskap inte ingick i hans plan, att den säkert kan ta honom lika lång tid till att hitta rätt och komma till skott må så vara. Jag är inte ens säker på att han kommer vänta till det att han har hittat rätt.

För min egen del är det inte ens svårt. Visst drömmer jag om familj, gränslös kärlek, barn som är lika odrägliga som jag själv var (nej då, jag var en ängel hela tiden) och den där tråkiga vardagen som de flesta suckar över. Men nyckelordet i mina drömmar är kärlek, vilket i sig är farligt och något man kan stirra sig blind på. För visst är det lätt att man blir så kär i kärleken att man väljer att inte se efter så noga vem man applicerar den på? Jag har lyckats, men jag har också lyckats vakna tidigt nog för att kunna lämna det. Det är så mycket lättare att vara efterklok.

Så visst hoppas jag att jag någon gång möter någon som blir lika förtrollad och fängslad av mig som jag blir av honom. Sen, när vi fastnat i varandras nät så kanske det kan vara så väl att resten av drömmen också får liv.

Jag hoppas också att det egentligen är så den här mannen också resonerar innerst inne. För om det bara är konceptet han söker och vill åt är jag inte säker på om vare sig han eller övriga som kommer ingå i det kommer att bli lyckliga. För hans egen lyckas skull önskar jag att han vore mindre fartblind. Jag hade lust att fråga honom; “Hur tänkte du hitta kvinnan du älskar, när du inte ens ser på henne utan bara kollar om hon passar in i mallen?”

Var är alla pappakandidater?

Kanske är det en ålderskris som spökar med mig ikväll, eller så är det bara en stilla undran jag haft länge. Vart är alla de där förträfligt bra blivande papporna någonstans? För visst vill jag också ha barn, en egen familj att älska, även om jag kan ha verkat motsträvig till det hitentills. Det å andra sidan handlar nog mer om att jag har en bild om hur jag vill att min familj ska se ut. Med andra ord inte alls som den jag vuxit upp i, och samtidigt ligger mitt eget ideal kvar i den gamla kärnfamiljen. Jag vill att alla mina barn ska ha samma pappa, trist kanske men enkelt och utifrån det kaos jag själv upplevt vet jag att det ändå fanns en trygghet i att mina syskon var mina och inga som bodde lite hemma och lite någon annanstans osv.

Min viktigaste grundtanke vad gäller mina barn, och vad som än så länge hindrat mig från att faktiskt skaffa några, är inte så svår men kanske krävande? Först och främst är barn något man ska vara två om, tycker jag. Mina barn ska ha två föräldrar som älskar dem och som ALDRIG skulle utsätta dem för ens tanken på att de skulle vara oönskade. Man kan tycka att det är en självklarhet för varje förälder. Min egen barndom skvallrar om motsatsen, det är inte så självklart som det borde vara. Det finns barn som fått lära sig leva med vetskapen att världen hade varit bättre om de inte funnits.

Det svåra verkar vara att hitta killar som vill ha barn och faktiskt vara där resten av den tid det tar att fostra dem till vuxna ‘egna’ människor. Däremot finns det gott om idioter (har jag märkt) som gärna kan tänka sig att hjälpa till att göra barn, men sånna har jag inget för. Satt och diskuterade det här med barn med vänner ute på krogen i torsdags. Mitt i allt det här fanns det så klart en idiot som kunde infiltrera att han gärna ställde upp och kunde tänka sig att hjälpa till med den biten. När jag vänligt avspisade honom (på samma sätt som han fått nobben 2 veckor tidigare) kom den där dräpande kommentaren “Du vill alltså inte ha sex med mig?!” och bara det är ett lysande på den typen av män jag inte ens kan tänka mig finns med på listan över tänkbara pappakandidater.

Så varför är de så svåra att hitta? Är det för att de redan har löst det hela på annat håll, har minst två barn någonstans i världen och är inte längre nödvändigtvis så värst sugna på fler. Till saken hör nog också att jag inte ser det som idealiskt att börja familjebildandet vid 40, mest för de risker det för med sig rent biologiskt. Samtidigt verkar det inte finnas så mycket att göra åt läget..

Det får bli en barnlös framtid helt enkelt. Bara att finna sig i det och digga refrängen.