Tag Archives: panik

Rasa samman nån gång då!

När allt rasar.

När paniken växer.

När tårarna sprutar och man står där någonstans mitt i stan och känner att hela världen håller på att gå under för att det inte alls blev som det var tänkt. För att man inte alls är där man hade för avsikt att vara, eller för att andra inte är där man trodde att de skulle vara just då.

När det känns som allt rämnar och världen rimligtvis borde förinta sig själv –

och den trots allt INTE gör det.

 

Det är nästan så att man blir lite förbannad då.

Inte så mycket på att man har känt allt det där  hemska, utan på att världen jävlas. Bara trotsigt finns kvar och räcker ut tungan åt en. Hånfullt talar om att det inte fanns någon verklig orsak att känna allt det där. Tänk så mycket enklare det hade varit om den bara rättat sig efter känslan, så jag hade sluppit känna fel – igen.

 

1 Comment

Filed under Allmänt

inga råd från Ribbing här inte

Jag har panik redan nu och festen har inte ens börjat. Den kom förvisso krypande redan igår när det som mest och bäst pysslades med lokalen. Slog mig i magen så hårt att luften gick ur mig i samma stund då jag insåg att i ett hav av drygt 100 personer ska jag genomlida en middag (bröllopsmiddagar tenderar dessutom att vara bland de mest segdragna middagar man råkar ut för) i ett hörn av för mig totala främlingar. Så långt ifrån de få  i sällskapet jag känner (eller ens känner igen) att jag inte har möjlighet att nå någon av dem om det skulle behövas. Som det känns idag skulle det behövas.

Mitt öppna, glada, sociala jag är inte det som ligger närmast till hands i en situation när jag känner mig så pass isolerad och utsatt. Snarare är det så att jag inte ens vet om jag har någon glad, öppen eller social sida att plocka fram. Man skulle väl mest kunna se mig som ett uppskrämt rådjur i det här läget. Idag är en dag jag kommer behöva fokusera på att andas (inte särdeles socialt knutet alltså), inte kommer kunna äta och därtill önskar att dagen tar slut snabbare än någon hinner blinka. Något som inte känns troligt då jag vaknat klockan 7 och tiden verkar sega sig fram.

Har i ett försök att landa och lugna min inre stress letat mig runt på nätet efter tips och goda råd man kan tänka sig att ett blivande brudpar, eller deras värdinna, eller vem än det är som placerar, kan ha tittat på innan de bestämt sig. Försöker få ihop vilken logik de kan ha använt. Men kan bara konstatera efter att ha snubblat över den här sidan och läst följande

Personer som känner väldigt få på festen eller sådana som är blyga uppskattar att placeras nära en person de känner. Att placera gästerna så att alla sitter nära någon de känner är ett bra tips och förebygger att någon sitter ensam och har tråkigt.

att de nog inte använt någon logik eller ens eftertanke överhuvudtaget. Inte så att de frågat Magdalena Ribbing heller.

Jag har än så länge inte skrivit ett ord i kortet som ska följa med bröllopspresenten och ska jag vara helt ärlig har jag just nu ingen lust att göra det heller. Jag vet att jag kan vara större än mig själv i den här sortens situationer, men med en krypande ångestattack och en slätstruken kopp panik i systemet är det långt ifrån lika lätt.

Leave a Comment

Filed under Allmänt

nederlag

De små segrarna förlorar sin kraft när bakslagen är större. Så enkelt är det.

Leave a Comment

Filed under Anfäktelser

vad ser du hos mig?

Han ställer frågan, och jag…

Jag sitter här, trygg bakom min skärm, och skruvar på mig som om stolen plötsligt blivit en oformlig klump som jag kommer att halka av om jag inte sitter på rätt sätt. Det där sättet, den där vinkeln som inte går att uppnå hur mycket jag än skruvar.

Det gör så ont. Det gör så ont för att den enda orsaken till att jag skruvar på mig och letar sätt att undvika att svara är så fånig att någon borde klappa till mig. Den handlar inte om att jag inte känner, den handlar inte om att jag umgås under falska premisser, inget alls åt det hållet. Den enda orsaken som gör det svårt är att jag inte lärt mig använda orden.

Jag har inte lärt mig säga de där snälla, bra, uppmuntrande och sanna sakerna utan att det känns obekvämt. Men snart så.. Snart, när jag samlat tillräckligt med mod, kommer jag ta sats från andra sidan lägenheten, studsa omkull honom och vägra flytta på mig förrän jag sagt allt det där. Orden som studsar omkring inom mig, gör mig alldeles nipprig och euforisk. En dag ska jag banne mig våga! Men inte idag.

Leave a Comment

Filed under Sinnelag

Idag ska jag leva farligt!

Inte så att jag tänker hoppa ut från en balkong på åttonde våningen, åka inlines efter en lastbil eller ens naken åka snowboard nerför ett grustag. Någon (troligtvis min kära mor) har välsignat mitt konto och trots lönehelg och den tillhörande trängseln tänker jag bege mig ut och göra det jag hatar mest. Shoppa!

Målet är att komma hem med ett par jeans. Ett par som sitter snyggt och är i rätt längd. Det är snart fem år sedan jag köpte jeans senast. Knappast så att jag  använder jeans längre, helt enkelt för att jag inte har några. Har  ett ynka par kvar som jag möjligen kan ha, men de är så trånga att de ger mig skavsår över höftbenen. Så nu är det sannerligen på tiden! Skräcken börjar redan komma krypande.

Inte bara så att shopping är det värsta som finns, därutöver är trängsel ännu ett fenomen jag rakt igenom hatar. Köa, trängas med folk och att dessutom i slutändan behöva betala pengar för det. Kombinationen är oslagbart fruktansvärd! Tanken på att föda barn känns plötsligt som en dans på rosor i jämförelse. Börjar redan nu fundera på om det här inte är mer tortyr än äventyr trots allt.

Nåväl, jag kommer inte behöva ta mig igenom det ensam. Det finns någon att hålla i handen. Det finns någon som inte kommer begripa varför jag ger upp, bryter ihop och kommer börja gråta mitt i alltihop. Men det gör inget. Det räcker att han finns där. Det är tillräckligt för att jag ska kunna se den här självvalda tortyren som en enklare mer avancerad form av terapi.

Så, önska mig lycka till!

4 Comments

Filed under Köpångest