det som inte bygger upp bryter ner

Jag har slutat berätta saker. Tar inte längre upp det jag tänker på, funderar kring eller drömmer om. Berättar inte längre om det jag vill göra framöver, om ett år, om en månad eller ens senare idag. Ger ingen som helst återblick av det som hänt mig under dagen, senaste dagarna, senaste veckorna, ingenting. Det finns nämligen inget märkbart intresse av att få ta del av det.

Jag håller dessutom på att lära mig att sluta fråga. Inte visa något intresse för hans liv, vad som hänt honom, hur han tänker, resonerar och drömmer om framtiden. Ber inte om någon som helst återblick ur hans vardag eller ens frågar vem som förgyller den (det är uppenbart att det inte är jag, men frågar jag något alls är jag svartsjuk – orkar inte) eller vad som kommer framöver. Visst händer det att jag glömmer mig ibland, frågar ändå (för jag ÄR faktiskt intresserad av hur människan jag älskar har det i sitt liv) men jag blir bättre och bättre på att låta bli.

Blir jag dessutom riktigt bra på det, att inte fråga alltså, närmar jag mig så sakteliga stadiet då jag inte längre bryr mig utan istället kramar likgiltigheten som om den vore min snuttefilt, min egen Teddybjörnen Fredriksson och den enda i världen som vill ha mig. Inte för att jag vill nå dit, men det är ändå det som är resultatet – mitt sista försvar för att inte gå under.

Och när om jag väl hamnat där – finns då någon kärlek kvar att tala om?

pick my brain

Imorgon är det dags. I torsdags var alltid tillräckligt frid och fröjd för att jag skulle bli nervös över det, över att inte ha något att säga. Men så som det känns nu är det lite av en lättnad och känns som något jag borde ha gjort för länge sen.

Samtidigt kan jag inte låta bli att vara nervös över det. Jag är livrädd över vad hon ska tycka och tänka om mig, nästan mer så än om jag skulle utsatt någon som redan känner mig för det här. Även om en del menar att det är just den där utomstående kontakten som är en befrielse så är jag ändå rädd, nervös och mer rädd.

Osäker på vad och hur mycket jag egentligen borde dela med mig av. För vem vet – hon kanske slussar iväg mig till någon som låser fast mig vid en brits och gräver runt i min hjärna…

doesn’t make it right

Ibland undrar jag hur det skulle vara att bara ge upp. Inte bara ge upp sina drömmar och harva på bäst det går ändå, utan mål. Menar att ge upp helt och hållet. Sluta försöka. Låta livet omkring en förfalla helt och hållet. Inte längre anstränga sig för att ha ett drägligt liv. Inte längre bry sig om att räkningar ska betalas, mat behöver ätas eller något annat. Jag har aldrig riktigt förstått hur man gör det, hur man helt och hållet slutar upp att ens försöka, men kanske vore det lika bra att lära sig. För sanningen är den att så länge man försöker själv och kämpar vidare anses man stark nog att inte behöva något stöd utifrån. Tråkigt men sant.