Tag Archives: överlägsenhet

när andra ser ut att ha roligare

Posted on by
1

Det är svårt att inte ramla tillbaka ner i den där mörka gropen när man ser världen omkring sig. Det är oerhört svårt att känna att man duger ändå. I synnerhet när man ser hur projekt skapas runt omkring en, hur människor tillfrågas, möts och skapar nya saker hela tiden. Då är det svårt, åtminstone för mig.

På någon nivå av mitt medvetande slungas jag tillbaka till grundskolan. Tillbaka till känslan av att vara totalt värdelös och möjligen väljas in sist (om det nu är så att alla måste få vara med, annars inte väljas alls) och anses totalt oduglig till allt. Inte så att jag var oduglig egentligen. Det var snarare så att de som tog plats och ansåg sig vilja vara bäst inte klarade av att hantera att någon annan också kunde – minst lika bra.

Men  oavsett dåtid, så är jag inte där nu.

NU är en helt annan tid, med helt andra människor och därmed helt andra möjligheter.

Eller?

Är det verkligen så?

Det är svårt att känna, speciellt när man bara ser andras delaktighet på avstånd. Speciellt när man känner av det totala ointresset från någon för en som människa, för ens idéer och inför mötet med en själv om man någon gång samlat sig mod nog att föreslå något.

Kanske är det bättre att inte föreslå något alls. Bara smyga undan och hoppas att tapeterna på väggen bakom en har samma grådaskiga nyans som en själv.

Det måste göra ont att vara dålig i sängen.

Posted on by
1

Det måste kännas smärtsamt. Att ratas redan efter första vändan i sänghalmen. Att behöva inse att det räckte med en gång för att han skulle ha fått nog. Det måste svida en del att behöva inse att man inte är tillräckligt bra på sin sak för att ens kunna locka till en fortsättning.

Jag förmodar att det känns så.

Personligen har jag ingen erfarenhet av det.

Jag har aldrig varit med om att det bara blivit en gång utan att det har tjatats om mer. Att jag själv sen valt att inte ge en del mer än en enda yttepytteliten chans till att visa sina (bristande) förmågor är en annan sak. Det känns bra att självkänslan håller, i synnerhet när det gäller det egna sexlivet.

Så.. Någon mer som vill leka “Jag har aldrig… ” ?

bekännelse

Posted on by
4

Jag skrev aldrig omtentan i lördags. Istället satt jag hemma och kände mig som världens mest korkade människa. Helt övertygad om att jag hade en intelligenskvot på jämbördig nivå med en fiskmås, om ens så hög.

Senaste tiden har mycket varit just sådär som jag inte vill att det ska vara, Även om jag stundom försökt finnas i sammanhang och situationer jag värdesätter (och det gör jag verkligen – värdesätter de stunder som är) så har det mesta av tid bara passerat förbi, slösats bort på -i n g e n t i n g- alls. Så den där sorgen jag tidigare skrivit om är fullkomlig och närvarande. Det hela är dessutom förlamande.

Likgiltigheten kommer som ett brev på posten, tillsammans med räkningarna som för övrigt är det enda som verkar fortsätta att ramla in i ens liv oavsett vad som händer. De som vill åt dina pengar (som du egentligen inte ens har) är de som är mesta måna om att fortfarande ha dig i livet. Cynismen får nytt fäste i väggarna här.

Föraktet mot små människor som över allehanda kanaler finner ett behov av att uttrycka saker som “jag har minsann riktiga vänner här också men DU är fan inte en av dem” växer. Vad är man för en jävla människa egentligen om man ens väljer att uttrycka en sån sak?

I mina ögon är den som uttrycker sig så knappt värd att kallas människa. Ni får säga vad ni vill om det men att bygga upp sitt eget alterego genom att sparka på andra är småaktigt, ruttet och fult. Den sortens själsligt fula människor har inget i min bekantskapskrets att göra, men samtidigt har jag inget behov av att trycka upp den informationen i näsan på var och en av dem. Genom att inte uppmärksamma får de det utrymme de förtjänar – inget alls.

Om det inte redan är tydligt, så är det här en skitdag. Jag ser inte ens fram emot veckan som kommer. Ser inte fram emot slutet på månaden, högtiderna, slutet på året eller ens nästa år. Ser inte framåt alls…

vore det inte för twitter

Posted on by
Reply

Att jag ens skriver om det här känns för mig lite ovant, på gränsen till konstigt. Som att dra på sig den där surströmmingsdränka ylletröjan som inte riktigt är jag, men vänder och vrider jag tillräckligt på vad jag vill ha sagt så kanske det ändå går att vinkla till något jag är bekväm med.

Det jag främst ville lägga fram med det här är att om det inte vore för sociala media, om det inte vore för twitter, hade jag inte haft en aning om att Piff och Puff.. förlåt, jag menar Filip och Fredrik tokvägrar facebook och är nedlåtande mot den delen av svenska folket som finns där. Kanske är de inte nedlåtande, kanske läste jag fel, men jag uppfattade det så. Men om det inte vore för sociala media, och i det här fallet twitter, hade jag sluppit se och hade därmed inte heller ägnat en tanke åt dem överhuvudtaget.

Att det helt och hållet handlar om att kändisarna är rädda att tappa lite stjärnstatus är alldeles för uppenbart, vilket får mig att skratta ändå. Än mer uppenbart att det är just det allt handlar om blir det när Malou tar sig ton, jag är inte ens förvånad över att hon beter sig som hon gör. Den sortens människor finns överallt och är inte ens värda att ge någon uppmärksamhet. Att hon ändå fick lite nu handlade mest om att jag tycker Alex har en poäng i det han skriver.

Men det jag hakar upp mig på ändå är att deras försök att hävda sin egen viktighet får substans när det spiller över här. Kan vi inte bara strunta i dem (sådär som jag annars skulle ha gjort) och så kan de sitta där i sin lilla bassäng och plaska medan vi andra umgås, socialiserar och utbyter erfarenheter om livet sådär som vanligt folk gör?

För inte ska vi väl tvinga på dessa människor vår uppmärksamhet när de så tydligt talat om att de inte vill ha den.