Tag Archives: oro

Kan otryggheten vara en trygghet i sig?

Orden “jag vill inte såra dig” har jag någon gång för vad som känns som en evighet sen bemött med; “Det kommer du att göra, någon gång, flera gånger, förr eller senare.. Men jag dör inte av det. Det kommer inte att kunna knäcka mig så hårt att jag dör av.”

Ibland undrar jag om jag med det också sa: “Kör på! Ta i allt vad du orkar, slå så hårt du kan. Vrid om kniven så mycket du mäktar med. Det kommer ändå bara göra dödligt ont, inte mer än så.”

Jag får helt enkelt skylla mig själv när jag i min iver att visa att jag inte går sönder för minsta lilla, att det går att luta sig mot mig när det blåser, också visade alla de sätt på vilka man bryter ner mig till intet.

För ingen, inte ens jag, vill väl bli mörbultad, själsligt sönderslagen, sparkad på, knivstucken, hånad och i det stora hela behandlad som en betydelselös trasa. Finns kanske en och annan udda varelse som vill, ska inte försöka svära bort undantagen här inte, men jag är inte en av dem. Jag har inte den styrkan. Att jag ändå överlever är inte ens synonymt med att jag lever.

Så jag, precis som alla andra, måste hitta en trygg punkt i tillvaron. De flesta (finns t.o.m. forskning som styrker eländet) har sin trygghet i att de inte står helt ensamma när det blåser som hårdast, inte ens om de lever ensamma. Fint att det är så.

För mig finns inte tryggheten i det formatet, minns inte när den gjorde det senast. Några få mindre olyckor har visat att den sociala tryggheten för det mesta bara varit ett skämt. Hur finner man trygghet i det?

Så den enda grundtrygghet jag har? Pja, det är väl att oavsett hur mycket det blåser, oavsett vad skit omvärlden slänger åt mitt håll och anklagar mig för när de själva inte vill ta ansvar, oavsett hur mycket någon sätter i system att göra mig illa eller bara råkar göra mig rejält illa – så överlever jag. Nu kan jag tänka mig flera som vill skrika bitterhet! Må så vara, de som skriker det högst har aldrig varit i närheten av att uppleva det jag talar om.

Så det är väl Det som är min trygghet antar jag. Att även när ingen bryr sig det minsta, så överlever jag. Åtminstone till den dagen jag lägger mig ner och ger upp, väljer att självdö.

Leave a Comment

Filed under Anfäktelser

Att känna fel

Jag behöver känna att allt är bra nu.

Det gör jag inte.

Istället faller jag in i gamla hjulspår, de som jag redan har kört. De som jag vet hur de slutar. De där som inte slutar bra, inte på något vis. Istället för att ta steget fram och be om det jag behöver håller jag mig undan för att inte vara krävande. Jag kapitulerar, ger upp, slåss inte för min sak. Inte för att de andra har rätt. Mer för att jag inte fixar striden mot idiotin ensam, fastän jag slåss mot en stor fet lögn. En påhittad kollektiv sanning som inte har någon plats i den verkligheten jag lever i, men med största säkerhet har plats i andras. Jag orkar inte med den sortens strider. Jag behöver inte ens delta, det ska vara ok ändå.

Det som är viktigt i min tillvaro ska ändå vara OK. Ändå känns det inte.

Jag behöver få känna att det är det. Inte bara få höra att det ska vara det.

Leave a Comment

Filed under Anfäktelser

Vad var det jag sa?

Jag går runt och väntar nu. Känselspröten, antennerna, är aktiverade och minsta lilla förändring i atmosfären känns in och analyseras noga. Jakten efter alla små tecken är igång, det där som ska göra att jag i tid hinner upptäcka det som är på väg att explodera innan det gjort det för att sen när det väl händer åtminstone kunna säga; “Vad var det jag sa.”

För nog är det så jag trots allt fungerar. Att upptäcka något i tid innebär inte automatiskt att jag ser till att strypa det i sin linda, eller ens arbetar för att om möjligt undvika katastrofen. Att jag är beredd på att något kommer komma att explodera i ansiktet på mig gör mig just bara det. Beredd på att det kommer att ske.

Så varför denna jakt på förvarningar? Har något redan hänt som antytt att det finns orsak att vara orolig? Egentligen inte. Allt är bara lite för bra just nu. Ni vet den där känslan av att något är för bra för att vara sant. Det vi sedan länge lärt oss är trots allt att verkar något för bra för att vara sant så är det nog också  just vad det är, inte sant. Utbildningen rullar på. Allt känns bra. Lite sådär att jag fortfarande väntar på att vi ska “komma igång”, att utbildningen ska sätta fart och uppnå någon form av intensivt heltidsstudietempo. Det verkar den dock inte riktigt göra, eller så är jag helt enkelt bara van vid en annan hastighet. Kanske kommer den till slut att explodera?

Samtidigt är känslan densamma i alla andra aspekter av livet. Kan det vara så att nästa fallgrop, nästa villfarelse rör något annat än just utbildningen den här gången? Bar tanken som sådan är tillräckligt obehaglig för att jag inte alls ska vilja ta i den, men trots det går den inte att blunda inför. Den finns där. Den nöter, tär och skaver som ett gruskorn i stöveln. Allt är lite för bra just nu, sådär så att det inte går att låta bli att vänta på det där som kommer sluta så fel, så illa. Så totalt katastrofalt att det inte finns något annat sätt att försvara sig mot det än att säga: “Vad var det jag sa.”

1 Comment

Filed under Anfäktelser

Ett och annat tankenystan

En del dagar går lite för fort, andra verkar inte ta slut på en evighet. Idag var snarare än av den tidigare sorten än den senare. Bara att inse att förberedelserna varit bristfälliga, resultatet kommer bli därefter och däremellan finns bara jämna plågor – eller åtminstone någon form av plågor.

Fortfarande en del tankar som sätter sig på tvären och ställer till det i den mest privata sfären men inget jag känner att jag kan dryfta så här, eller ens ta upp där det skulle behövas utan att det kommer bli fel direkt. Kanske bättre att bara ge upp?

Kvällen kunde gärna spenderas i sällskap, men så ser inte ut att bli fallet så i slutändan kommer det handla om vilken säng jag intalar mig är skönast att sova i åt precis vilket håll som helst. Måtten är desamma, bara madrassen som är olika hård.

Leave a Comment

Filed under Anfäktelser

handlingsförlamad

När man inte riktigt kommer över känslan av att något inte står rätt till. När man inte får bilden att stämma, men samtidigt inte kan be om bitarna som saknas. När man inte har något bollplank att kasta den där känslan emot för att se om den spricker eller studsar tillbaka.

Då är det svårt att se framåt, och än svårare att göra något.

Leave a Comment

Filed under Anfäktelser