Jag vill bygga fler broar mellan mig och människorna i världen omkring mig.
Jag vill inte gräva fler avgrunder.
Dock verkar det inte så lätt som det ser ut att vara på avstånd. Att observera andras konstruktioner ger inte svar på vilket virke, vilka metoder och vilket tillvägagångssätt som är stadigt och håller i längden.
Vad är hemligheten? Hur många dåligt konstruerade broar, hur många nya avgrunder måste jag ta mig förbi för att lyckas bygga en endaste liten bro till som håller?
Tankarna är som ett trassligt garnnystan just nu och jag inser att mycket av det jag försöker nysta upp, det som vill ut, har jag redan skrivit om och nystat i tidigare.
Det ter sig uppenbart att jag fortfarande inte har mött Honom även om jag samtidigt vägrar att aktivt leta. På samma sätt är det bristen på trygghet som dämpar mig och som också påminner mig att jag inte är tillräckligt bra.
Jag ser hur mina mönster återupprepas gång på gång och frustrerad lutar jag mer och mer åt att ge upp delar av det som är jag och foga mig i vad som enligt den allmäna formeln borde göra mig lycklig. Gör jag det kanske jag till sist (och förhoppningsvis innan det är försent) blir sådär lagom samhällsanpassad för att andra ska våga närma sig. Kanske skulle det leda till att det plötsligt börjar hända saker och jag kan strycka mycket av det jag nu är ledsen över att aldrig ha upplevt.
Eller så kanske jag bara borde acceptera läget och ge upp?
Den finns alltid där, som ett gruskorn i skon som man aldrig lyckas få bort. Den där nötande känslan, den innersta önskan som livet aldrig verkar ge möjligheter att uppfylla. Otillräckligheten som gör att jag aldrig är ens ett tänkbart alternativ när det väl är dags. Samtidigt som det inte ser ut att finnas vare sig krav eller kriterier när man ser till de som valts, de det händer för. Men det kanske inte bara är jag som är totalt omöjlig, oattraktiv och ointressant när det väl gäller. Det kanske också är jag som inte ger mig och livet möjligheter av ren rädsla. Just nu är det svårt att veta.
Däremot var det inte svårt att veta att bläddrandet i en av blaskorna i lunchrummet på jobbet igår fick det där gruskornet att växa sig större än ett de stenblock som håller upp pyramiderna i Egypten. Två hela uppslag handlade om just det där som gnager mest. Barn. Ångest över barnlöshet. Tillhörande stress och flertalet faktorer som talar om för en hur ont om tid man har efter 30.
Min tid har börjat rinna mig ur händerna. Som sanden i timglaset. Jag försöker hålla kvar den så gott det går i mina kupade händer men den forsar mellan fingrarna i samma takt om som Niagarafallet och inget jag gör kan hindra det. Bland de tolv orsakerna till varför vi barnstressar som finns angivna i tidningen bär jag sju i min ryggsäck. Sju! En eller två hade säkert gått att hantera och bearbeta, men sju? Rädslorna har givetvis satt sina spår i det här.
Jag är någonstans i grunden rädd för att mannen som skulle komma att bli pappa till mina barn egentligen inte vill ha barn, åtminstone inte med mig. Jag vill inte utsätta ett barn för känslan av att vara oönskad – jag vet redan hur den känns. Att åldern springer ifrån mig är bara det ett panikmoment i sig. Varenda menstruation numera leder till något man skulle kunna kalla en microdepression. Ett slöseri jag har svårt att förlika mig med, speciellt de månaderna när ingen aktivitet ägt rum som kunde ha förhindrat det.
Planeringspaniken och den stress det för med sig vill jag helst inte ens tänka på men nog finns den där. Ingen tid i världen verkar RÄTT. Det går inte att få med under utbildningen, för det skulle sätta ekonomisk stress i ett ännu större perspektiv än det redan är och svårigheten att kombinera en familjeuppstart med en karriär har jag skrivit om tidigare, så hur det stressar är knappast svårt att se.
Den enda delen som vore “lätt” att arbeta med och ta sig förbi, även om den inte heller känns lätt, skulle väl vara förlossningspaniken. Där finns det uppenbarligen redan metoder och terapiformer att ta till, men som det ser ut nu så vet jag inte ens om det är lönt. Som det ser ut nu vet jag inte ens om jag har en man i min närhet som vill dela ett föräldrarskap med just mig. Som det ser ut nu vet jag inte ens hur det överhuvudtaget skulle vara möjligt att ta sig dit, även om det mesta skulle gå att lösa så länge viljan finns.
Om jag bara visste att viljan verkligen fanns kanske det inte skulle kännas så svårt att ta sig igenom dagarna som nu känns så svåra. Dagarna då det räcker med en dålig artikel i en kvinnotidning, eller en missad puss i förbifarten för att tårar stora som pumpakärnor ska trilla nerför kinderna på mig. Jag tycker inte ens om mig själv när jag mår så här, så jag förstår mycket väl att ingen annan gör det heller. Så nog har jag funnit de bästa förutsättningarna för aldrig kunna hamna rätt, aldrig kunna nå den plats i livet där jag önskar vara. Jag vill samtidigt inte behöva ta till fula knep för att hamna där, det skulle innebära att jag går emot någons vilja. Skulle jag verkligen acceptera att någon går emot min vilja i en så stor fråga som det ändå är?
Att jag sedan skulle bli världens bästa mamma gör det inte lättare att tvingas avstå.
Det händer att jag önskar mig en saga. Ett sånt där liv som man bara kan drömma om, där perfektion är så till den milda grad perfekt att man antagligen skulle tröttna på det inom kort. Det händer. Så händer det att jag lika snabbt tröttnar på just den sortens önskan och inser vad jag faktiskt önskar mig mest;
En väl fungerande vardag. Precis just en sådan där skärva av livets stora glasbord som de flesta verkar ha.
Idag har varit så mycket att jag inte ens finner ord till allt. Jag är för trött. Inte så att mycket mer utöver det vanliga har hänt. Men ändå en del. Tongångarna är annorlunda, känslan är annorlunda (numera rymmer den också rädsla) och metoderna är annorlunda.
De inre konflikterna ges minst lika mycket utrymme som de yttre gavs under veckan som gick, åtminstone i mitt inre. Samtidigt letas energi, nya vägar, nya infallsvinklar för att nå känslan som den var tidigare – den utan rädsla.
Allt det här tar energi. Jag orkar inte tänka en enda klar tanke till ikväll. Jag vill inget hellre än att ta en dusch, krypa ner i sängen, krypa ihop i en trygg famn, få somna där och känna kärleken. Jag vill inget hellre…
Men så hör det inte till vanligheterna att jag får som jag vill.
Just nu gör livet en smula ont igen.
59 dagar är lite svårt att tolka som något annat än vad det troligtvis var. Det var en inbjudan till livets dans, den jag drömt om sedan jag själv var 10-12 år gammal. En inbjudan som inte var avsedd för mig utan återkallades innan jag ens hunnit fundera på att tacka Ja. Den dansen jag än så länge aldrig på fullaste allvar blivit uppbjuden till. Där jag tydligen aldrig varit det självklara alternativet – för någon.
Inte så att jag är ett dåligt alternativ när det gäller just det. Jag kan t.o.m. vara så järv att jag säger att jag är bland de bästa alternativen som finns där ute. Rent utav det absolut bästa alternativet för en handfull män, för en handfull blivande familjefäder. För någon enda – rent ut sagt fulländad.
Varför?
Hur kan jag säga så?
Jag som inte ens har barn, jag vet ju ingenting!
Kan tänka mig att de argumenten används flitigt av människor som vill hålla mig på plats, trycka ner mig och se till att jag inte sticker upp näsan. Jag kan säga så för att jag vet att mina värderingar håller. Jag kan säga så för att jag vet att kärleken, till det som ännu inte börjat växa, redan finns där och aldrig kommer försvinna. Jag kan säga så för att jag har sett hur jag inte vill att någon annan ska behöva ha det och vet vad jag behöver göra för att ändra på det, för att skriva ett annorlunda kapitel än det förra. Jag kan säga så för att i allt jag andas, är och lever är det min roll. Den enda roll jag fullt och gränslöst brinner för.
Så varför händer det inte?
Kanske för att jag inte är det självklara alternativet. Jag är inte den första du tittar på. Inte den du direkt synar nerifrån och upp, eller tittar på en andra gång inom loppet av några sekunder. Jag är inte den som säljer innehållet genom en överspacklad, retucherad och påkostad förpackning. Det som oftast gör det så självklart för en att köpa!
Jag är inte den som säljer mer än jag senare kan leva upp till. Jag säljer inte en Saab 9-5 genom att måla om den till en Porsche. Det är snarare tvärtom. För att upptäcka sanningen, för att inse att du har fått det absolut bästa som finns, behöver du våga bjuda upp och dansa med mig. Du behöver våga ta dig an mig, en Morris Mini Cooper med en och annan buckla på stötfångaren, och inse att det är en Porsche, det är en Triumph, det är en Kawasaki, det är vad du mest önskar – en dans med allt det bästa i livet.
Just därför gör det så ont, att inte bli uppbjuden till livets dans. Just därför gör det så ont – att jag aldrig är det självklara valet.
För mestuffingar som jag, som vill våga låta livet ha sin gång och låta saker och ting också få ha sin gång och hända när de väl händer och sker men samtidigt inte vill riskera att äventyra det som är bra, är det lätt att bli rädd. Just nu är jag livrädd, men det lutar mer och mer åt en uppgivenhet. Det är nämligen så svårt att veta när tiden är rätt, när man vågar låta livet hända – precis som det är. Dock verkar det inte vara nu heller, inte ens i det lilla formatet.
Jag kan inte ens ljuga bort det. Just nu drömmer jag att Han ska vakna ur sin dvala, var han än befinner sig (om det så är bredvid mig i sängen, på andra sidan stan eller i en annan del av världen), svepa mig av fötterna och viska tätt mot mitt öra; “Nu kör vi, älskling. Nu får livet bli som det blir, det är dags att låta det få hända.”
Vad gör man sen?
När bäst-före-datumet på drömmarna man hade med råge har passerat och man inser att inget av det hände, inget av det fick en möjlighet att inträffa. Vad gör man då? Hur lever man sen?
Hur tar man sig framåt när drömmarna är förbrukade och de inte ersatts av nya? Vad siktar man på när det inte längre finns ett mål där borta i horisonten?
Musses julsaga har jag nog aldrig sett men jag misstänker att den här hyfsat lik alla andra versioner av den klassiska julsagan med girigbuken som får besök av dåtidens, framtidens och nutidens ande under julnatten för att någonstans förändra sin grundinställning i livet och bli en “bättre” människa.
Dagens kapplöpning i julklappsrally där åtminstone två av tre deltagare hade sett fram emot ursprungsdealen om en klappfri jul fick mig nästan att krevera. Kan t.o.m. vara så att detta har sprängt min budget för kommande månad. Inte för att jag försökt bräcka någon annan i julklappsköp, men för att jag försökt bidra med så stor del jag möjligen kunnat (utan att ha räknat ihop de utgifter som ligger och förväntar sig bli åtgärdade innan året är slut) för att inte helt sänka den som velat och kunnat lägga upp en större budget för julklappsinköp.
Rättvisemätningar i utgifter, rädsla för att någon annan ska “bräcka” ens gåvor genom att ha köpt något mer och lite extra, panik över att inte ha köpt något till någon som man ev. kommer få en julklapp av. Jag mår lätt illa och blir mest trött av tanken. Kanske gör det mig till Grinch? Kanske gör det mig bara till människa. Kanske innebär det att jag inte riktigt har glömt vad vi oftast försöker intala oss att jul borde handla om – även om de flesta ändå sedan skyler över det med en frenetisk klappjakt på prylar som ingen egentligen har önskat eller ens behöver.
Nästa år ser jag fram emot en klappfri jul – långt ifrån alla nära och kära.
Jag är inte alls för att köpa en massa onödiga saker man egentligen inte behöver. Jag kan t.o.m. resonera ner det mesta av det som skulle vara bra att ha till sådant man inte behöver enbart för att slippa stå i kö och betala för det.
Samtidigt är det ju ändå så att fastän man inte alltid behöver något kan det finnas saker man ändå vill ha av en eller annan orsak.
Av alla underliga, onödiga saker som finns har jag fastnat för Giant Microbes men det kan nog ha med mitt utbildningsval att göra likväl som något annat. För inte kan det väl finnas mycket som är festligare än celler, bakterier, virus, en hel uppsättning sjukdomar i gosedjursform? Jag tycker det är galet festligt. Tänk att ha hela sängen full av klamydia, svininfluensa, halsont, hepatit C, galna kosjukan och olika inflammationer utan att någon enda av dem smittar!
Nog för att jag redan skrivit min önskelista för i år, men ett litet tillägg för den som vill göra sig rolig på min bekostnad och därmed vet att jag har lågt HB (ont om röda blodkroppar), eller kanske anser att jag behöver en extra nervcell för att koppla lite snabbare kan väl inte skada.