Tag Archives: omtanke

en katt för varje litet hjärta

Ibland springer man på saker på nätet som får karusellen att tvärnita. Saker som känns så mycket viktigare än en sent inlämnad artikel, ett missat tåg eller ens trasiga skor. Fastän jag för stunden har huvudet fullt, måste-listan ser ut som en orm som just svalt en kamel och det håller på att slå slint för att jag inte vet hur jag ska hinna.. Fastän det är just så, kan jag ändå inte låta bli att stanna upp och reagera.

Plötsligt vill jag bara släppa allt, sätta mig i ett hörn och börja virka. Virka en hel uppsjö av hjärtekatter. Små söta katter till de hjärtsjuka barn som vistas på sjukhus längre tid. En liten katt med stort hjärta till varje litet hjärtebarn att kunna få ta med sig hem.

När jag började skriva den här posten hade jag inte tid. Måste jobba för att nästa räkningshög ska bli hanterbar. Måste plugga, lämna in artiklar, klara tentor för att CSN ska vara vänligt inställd till mig från nu och framöver. Alldeles för mycket gjorde att jag inte kunde dra i nödbromsen.

Men livet drog i den stora bromsen åt mig, på ett långt ifrån behagligt vis. Att ligga nerbäddad i sängen med fem stygn i bakhuvudet och en omskakad hjärna var en ganska så rejäl inbromsning. Så med det som facit har jag nu för stunden all tid i världen att virka katter.

Det jag däremot inte har är garnet, virknålen (beroende på garnet) eller stoppningen och inte heller  möjlighet att införskaffa det. Om jag så hade möjligheten hade jag inte ens råd i dagsläget om jag ska vara helt ärlig.

Mentalt har jag redan börjat virka. Jag hoppas därför att alla de som har möjlighet, tillgång till material och förmågan snart hittar tid (på ett mindre smärtsamt sätt än jag fann tid) att virka åtminstone en liten katt var.

Leave a Comment

Filed under Allmänt

andras ord betyder något

Jodå, jag läser bloggar också. Inte alltid så regelbundet som jag skulle önska men jag läser när jag minns. När jag kommer på mig själv med att undra vad som hänt sedan sist, hur det har gått och hur människan bakom bloggen mår.

Jag ser Essa skriva om det analoga livet och tänker samtidigt på mitt en egen analoga tillvaro, hur jag önskar att den var mer integrerad i min digitala samvaro.

Jag kollar in hos Hoppfull, undrar hur hon mår nu. Vet att hösten och en stor del av sommaren har varit tuff för henne. Hoppas att det finns lite mer ljusglimtar igen.

En kort stund landar jag hos Esroth och känner efter att ha läst hennes tankar att jag också gärna vill nysta i begreppet lycka, men också att jag inte har tid att göra det alldeles just nu.

Kollar också hur en del av  mitt hjärta mår och går sönder lite till. Lillnywen, käraste syster, är arg, uppgiven, uppriven och ledsen över livet,  vilket jag på många sätt förstår. Samtidigt går jag sönder lite mer, just för att jag är så maktlös i det hon upplever. Jag kan inte laga hennes tillvaro hur mycket jag än skulle önska, jag kan ju knappt ens laga min egen.

Leave a Comment

Filed under Allmänt

Välkommen hem, igen och igen

Jag har vunnit en liten seger den senaste månaden. Det står nya växter och blommor lite här och var i mitt hem idag och påminner mig. Jag har kommit så mycket längre sedan mitten av oktober än jag gjort under de tidigare månaderna det här året sammantaget. Mitt hem börjar återfå känslan av att vara ett hem och en trygg plats i tillvaron, något det inte har varit sedan början av 2008.

Mycket av det som skapade otrygghet här berodde på ett monster vars övergrepp fortsatte att vara påtagliga i min tillvaro så sent som i vintras trots att jag skurit bort honom ur mitt liv i mars samma år. Att jag dessutom spenderade ett halvår av det här året med ett nytt pucko var kanske inte det mest konstruktiva jag gjort ifråga om att återta kontrollen över mitt hem och mitt liv. Men det gav en paus ifrån all negativ energi som fortfarande låg kvar här, ett andningshål jag då behövde. Droppen som fick bägaren att rinna över i år gav dessutom tillräckligt mycket avstånd och nya sätt att se på tiden som gått för att insikterna om hur illa det egentligen var skulle nå mitt medvetande.

Det blev en lättnad att få vara sig själv istället för att tyngas ner av en annan människas påtvingade bild av vem jag var. Lättnaden var dessutom tillräcklig för att jag skulle finna tillräcklig kraft att bestämma mig för att vara jag igen, precis som jag är varken mer eller mindre.

Det verkar i nuläget vara det som fungerar bäst också. Att vara jag innebär inte att allt alltid är muntert, kvittrande och sådär sockersött glatt att man nästan får kväljningar men ibland är det så. Det känns bra att det i sig är ett helt ok stadie att befinna sig i, samtidigt som det är lika ok att inte göra det. Mina djupdykningar ner i den obefintliga självkänslan finns fortfarande. Det händer att jag vill springa och gömma mig från mig själv för att besvara omvärlden min närvaro. Det händer, och det är ok. Bara känslan av att det är ok är för det mesta tillräcklig för att det inte ska bli långvarigt, för att det inte ska dra ner mig så långt att jag isolerar mig totalt. Att dessutom, åter igen, se till att få finnas bland de människor jag tycker så mycket om, som lyfter bara genom att vara så underbara som de är, är vad jag borde ha gjort för länge, länge sen.

Nu tänker jag fortsätta göra det i den utsträckning de tillåter det. Nu finns det nämligen ingen relation som isolerar, begränsar, förbjuder, bestämmer hur jag ska vara utan att ta den minsta hänsyn till vem jag är. Istället finns det en relation som bygger på alla de bra sakerna, där kommunikation existerar, där tillit växer, där ömhet frodas och där intresset för den andre inte misstolkas utan ses som det genuina intresse och den nyfikenhet det faktiskt är. Allt det där som får mig att känna att de tankar jag haft om kärlek inte är helt orimliga trots allt.

Gårdagen var en av de bästa dagarna i år. Inte för att det hände så väldigt mycket, men för att de som valde att komma förbi och vistas hos mig gav så oerhört mycket trivsel i tillvaron att det inte behövde hända så mycket mer. Visst kan man bli serotoninhög av sånt här. Det är konstaterat att Gemenskap, Samhörighet och Trygghet höjer serotoninnivån vilket också gör att jag ser det enkla sambandet i mitt nuvarande glädjande lugn och vad jag gått miste om så väldigt länge.

Jag hoppas därför att det här får en naturlig följd av att återuppliva en del vanor och inslag i livet från tidigare år. Saker som spontana middagar med vänner som “sitter hemma och har tråkigt” och gärna dyker upp, utan att det för den sakens skull automatiskt behöver bli vare sig storslaget eller leda till en dyr utekväll.

Så nu hoppas jag bara att mina vänner (nya som gamla) vågar känna sig så välkomna hem till mig som de är och jag vill att de ska vara.

1 Comment

Filed under Allmänt

– TILL EFTERTANKE –

Om jag vill lyckas

med att föra en människa mot ett bestämt mål,

måste jag först finna henne där hon är och börja just där.

Den som inte kan det lurar sig själv

när hon tror att hon kan hjälpa andra

För att hjälpa någon

måste jag visserligen förstå mer än vad hon gör,

men först och främst förstå det hon förstår

Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mera.

Vill jag ändå visa hur mycket jag kan

så beror det på att jag är fåfäng och högmodig

och egentligen vill bli beundrad av den andra

istället för att hjälpa henne.

All äkta hjälpsamhet

börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa

och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa

inte är att vilja härska utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa.

av Sören Kierkegaard.


Detta är något jag bär med mig så gott som dagligen i min pågående utbildning. Samtidigt kan jag känna nu att det i många delar är något jag behöver bära med mig även i andra sammanhang i min vardag. Särskilt de närmsta fyra åren. Särskilt när jag möter andra människor. Särskilt om jag vill nå fram till en enda av de trehundratrettiotusen etthundrafemtiosju människor jag skrev en tweet om i måndags. Ni känner säkert igen orden och vet vilken jag menar; 330157 personer kan ha fel. Men hur får vi dem att lyssna om vi inte respekterar dem i det val de har gjort?

1 Comment

Filed under Allmänt

Kärleken övervinner allt

Svårare än så är det inte egentligen. Jag skrev några ord om det tidigare i veckan, eller om det var förra veckan – spelar mindre roll. Så länge den finns där är den värd att slåss för. När den begravts i osäkerhet, panikartade utspel på grund av den osäkerheten och därtill bristande kommunikation om vad som pågår är det svårare att se att den finns där. Men med nytt ljus på vad som sker är det samtidigt lättare att plocka fram kärleken så som den ska vara. Befriande. Stödjande. Tillåtande. Ömsint. Enkel. Givande. Upplyftande. Oklanderlig.

Det är där jag är beredd att låta mig besegras av den. Det är den kärleken jag har att dela med mig av. Det är den kärleken jag vill dela med mig av. Den som lyfter upp, känns fri och ger god energi.

Det är det här jag är beredd att slåss för, med alla de medel som finns.

2 Comments

Filed under Anfäktelser

pärlor och svin

En tindrande diamant. En glödande rubin. En skimrande smaragd. En gnistrande safir. En glittrande juvel helt enkelt. Det är ungefär vad var och en som är del i en relation borde få känna sig som, så gott som alltid. Åtminstone inför sin partner om så inte för resten av världen. Ni vet sådär så att man ser glansen reflekteras i sin kärestas ögon och man därigenom förstår hur det är, hur underbar man anses vara. Så borde det vara för alla.

Själv hittar jag sällan den känslan. Desto oftare känner mig mest av allt som en betonggris. Grå, tjock, ful, tråkig och otymplig. Inget man tittar på en extra gång, inget man direkt ler åt eller önskar stifta närmare bekantskap med. Helt enkelt bara en stor betongklump, formad till vad som helst, en gris, en bock ett lejon eller vad än det fanns gjutform till. Trost det en betonggris.

En som i allra bästa fall står tillräckligt mycket i vägen för att skymma andra juveler.

Leave a Comment

Filed under Sinnelag

ett kort ögonblick

Tiden har sprungit iväg. Dagen är avslutad. Alla tänder är borstade. Alla kläder har fått en annan plats än kroppen att vila på under natten. Sängen har än en gång fått besök.

TVn står på och pratar lite tyst för sig själv. Väntar på att jag ska tröttna och stänga av den.

Han har vänt sig bort för att somna, börjat räkna ner timmarna till det är dags att kliva upp. Jag har krupit nära intill, andas mot hans nacke, omfamnar och njuter.

“Duu…”

Ordet lämnar min mun, knappt högre än en viskning men mer behövs inte. Han finns så nära intill och jag vill inte skrika honom rakt i örat heller. Inte väcka om han redan hunnit somna.

“Mmm?”

Han sover inte riktigt än uppenbarligen. Jag gnuggar försiktigt nästippen mot hans nacke, blundar och viskar;

“Jag älskar dig.”

Korta ryckningar transplanteras från honom till mig. Jag hör honom stöta luften genom näsan och inser att han faktiskt skrattar, om än tyst. Jag vaknar upp ur min dåsiga närhetskänsla och undrar varför han skrattar åt mig, rädd att jag sagt något alldeles galet. Nervositeten börjar tugga på mig, drar i mina muskler och jag är inte ens säker på om jag andas längre. Ett lugnt, stillsamt svar når mig;

“Jag trodde du ville något annat.”

Jag andas igen, släpper spänningen kroppen just fångat upp. Slappnar av, kryper lite närmare om än längre ner, lutar pannan mot hans skulderblad och blundar. Fortfarande med min ena arm om honom, fortfarande med känslan av att det är så här jag vill finnas, många nätter av mitt liv.

TVn står på och pratar lite tyst för sig själv. Jag ska tysta ner den… Om en stund. Jag vill bara ligga kvar så här ett tag och må bra – i nuet. Men jag lovar, jag ska stänga av den. Bara inte alldeles just nu.. Om en stund.

1 Comment

Filed under Sinnelag

Jag blir lite rörd

De gångerna när jag får känna att jag gör bra saker. De gångerna jag får veta att jag inspirerar. De gångerna hon talar om att hon är stolt över mig, över det jag gör, över de resultat jag når. Då blir jag lite rörd!

Inte så lite heller. Jag kommer nog aldrig vänja mig vid att min kära lillasyster ser upp till mig, inte ens då hon påminner mig om det.

Leave a Comment

Filed under Familjeliv

när verkligheten för ett ögonblick blir ogreppbar

Jag var på väg att inte publicera detta då jag inte var säker på hur jag skulle hantera. Inte längre var säker på var gränserna går. Vad som var OK att lämna ut då det inte längre gällde mig, utan då det i första hand gäller någon annan, någon som jag inte längre kan fråga om det är okej. Samtidigt är döden jag kommer bli tvungen att bli bättre på att hantera så lite av det här är mitt sätt att processa, ni får ta det för vad det är.

Ibland känns verkligheten så fruktansvärt overklig. Oftast när man är som minst förberedd på det. Kanske just för att det finns en del saker man inte kan förbereda sig på utan att bli galen på kuppen. Vi har lärt oss att leva våra liv utifrån förutsättningarna att det finns en morgondag, och ännu en efter den, och efter den, och dagen därpå. Men ibland blir det inte så och det kan bli så oerhört svårt att greppa.

Förvisso vet vi det genom de årliga nyhetsuppslagen, för de är återkommande. Det enda som skiljer är att det är nya människor som råkar ut för omständigheterna. Sjumilakliv skrev om det ikväll men också något som relaterar till händelsen tidigare idag där hon ber (snarare än uppmanar) alla att ta det försiktigt där ute i trafiken. Jag hoppas fler gör som hon ber om. Annars tycker jag fler ska göra som jag säger nu; Ta det extra lugnt, kom hellre sent om du inte kommer iväg i tid men se åtminstone till att komma fram.

För det gör så ont när vi får veta att du är borta. Precis som det gör så ont, är svårt att förstå och ger ett skimmer av overklighet i vår tillvaro när vi läser om olyckor och senare också får inse att det handlar om någon vi på ett eller annat sätt känner. Det är här gränsdragningen mellan världen utanför och på internet dessutom försvinner och blir än mer påtagligt obetydlig. För det räcker faktiskt att ha bekantat sig med någon via nätet, även om tid för att mötas i verkligheten inte har funnits än, för att det ska göra ont.

Jag tänker inte låtsas att jag verkligen kände henne för det gjorde jag inte. Jag följde hennes tweets, hon följde mina. Vi mötte varandras kommentarer ibland men inte så att vi alltid kommenterade vad den andre skrev. Så jag kan inte säga att det gör ont utifrån att jag kände henne. Däremot så gör det ont. Hos mig gör det mest ont utifrån vetskapen om sorgen som de som levde med henne nu måste ta sig igenom. De som nu måste försöka lära sig att leva utan hennes fysiska närvaro. Pojkvännen som aldrig mer får vakna bredvid henne. Sonen som aldrig mer får känna sig trygg i hennes famn eller aldrig mer får höra sin syster skratta. De bitarna gör mest ont hos mig, även om jag inte känner någon av dem.

Så ikväll tänder jag två ljus här hemma, för henne och dottern, samtidigt som jag samlar all den energi av inre styrka och kraft jag kan framkalla och nå för att i en bön skicka energin till de som lämnats kvar. En stilla bön om att de får all hjälp de önskar, att det finns någon som ser till att de förmår att finna den kraft de behöver för att fortsätta leva.

Vila i frid.

030

3 Comments

Filed under Sinnelag

det som värmer i höstmörkret

lovebuttonIdag är egentligen vilken dag som helst i de flesta människors liv. Kanske inte mer i mitt heller. Men för min del kommer den med påminnelsen om den totala urskulden till familjen som jag aldrig kommer bli kvitt. Det låter kanske konstigt och en smula tungt och det är det.

De flesta jag pratar med som har barn pratar om vilken välsignelse det är, vilken tacksamhet de hyser över att få vara delaktiga i sina underbara barns liv. Min familj/släkt fungerar inte så och hur mycket jag än önskar och hoppas kommer den aldrig att fungera så. Möjligen kan jag (om jag någonsin får egna barn) bryta mönstret men i dagsläget hyser jag lite hopp om det också.

Utifrån det är det en lättnad att de inte har ringt idag, samtidigt som det är en sorg. Kanske har de ringt, under timmarna jag satt och skrev en tenta. Kanske var det tillräckligt, att jag inte svarade, för att starta ett mindre världskrig än en gång. Om det någon gång ska skrivas mer om det fenomenet så är det inte idag.

Idag vill jag istället, med värme i hjärtat, fortsätta att tänka på och ge åt de som värmer dagen åt mig. Alla ni som rört vid och tagit del av min livsvärld (ett av de ord/begrepp som för övrigt skulle förklaras på tentan idag) om så än inte alltid, eller borde jag säga ännu, fått ta del av min fysiska verklighet. Alltså inte bara de vänner jag har där ute som sett mig i ögonen åtminstone någon gång det senaste året utan även ni som inte gjort det ännu. Ni som trots det ändå lyckas beröra mitt sinne via de sociala nätverk som internet bär med sig.

Tack ska ni ha! Ni betyder mer än ni kanske anar.

3 Comments

Filed under Internet