Korten på bordet.

Jag visste att jag borde ha låtit bli.

Jag visste redan innan jag tänkt klart tanken att det var en dum idé.

Jag måste helt enkelt lära mig att lyssna på den tanken oftare. Inte bara lyssna, utan även agera efter den. Låta bli när den säger åt mig att låta bli istället för att ge efter för känslan som impulsivt manar mig framåt – utan eftertanke. Hinna trycka på mitt inre nödstopp!

Nu är det hursomhelst gjort.

Det finns ingen återvändo. Jag kan fövisso försöka bortförklara, hitta ursäkter till varför och liknande, men det förändrar ingenting av det som redan hänt. Det som är nu är. Det går inte att göra det ogjort.

Istället får jag leva med att jag nu vet varför en del saker är som de är, saker jag känt av men inte kunnat sätta fingret på tidigare.

Det enda som återstår är att åtgärda dem. Inget jag ser fram emot alls, men nu måste det göras.

 Det är det här jag måste sluta med helt enkelt..

varför tar det aldrig slut

Jag ser mönstret. Jag känner av reaktionerna  i varenda liten cell. Jag har varit i den här karusellen tidigare. Det är snarare så att jag fortfarande är i den. Jag begärde att få kliva av den för flera månader sedan då jag höll på att bli rejält åksjuk. Gillar inte åksjuka. Gillar inte känslan av total obalans. Gillar inte att vara oförmögen att påverka det som kommer att hända. Gillar inte att kräkas. Så jag begärde att få kliva av. Tog ett rejält steg åt sidan och visade att det var den andra åkattraktionen jag ville ta en tur med. En som inte går i ständiga, förödande cirklar.

Jag fick visst inte kliva av karusellen. Även om jag kliver av, kliver av och kliver av igen är det som om en osynlig hand tvingar upp mig igen, varenda gång. Karusellen spinner vidare. Jag mår illa. Jag mår riktigt, riktigt illa. Samtidigt har jag fått åkband och tillgång till den nya turen. Allt det här snurrar på samtidigt som jag klivit ombord på det nya skeppet och gillar den resan. Nu gäller det bara att stålsätta sig. Ta över rodret, slåss för allt vad tyget håller och göra allt som går för att inte den där eländiga karusellen ska dra med sig det här underbara skeppet ner i fördärvet.

Samtidigt ser jag att jag inte kan ta den här striden själv. Jag försökte det tidigare, med karusellskrället. Symptomen kommer krypande redan nu. Stressen och oron rinner över mig och katastroflarm utlöses i varenda liten cell, en efter en. Det får inte bli så här.

Jag vägrar! Jag har inte tid med de här dumheterna! Jag har ett liv som är på väg att bli riktigt jävla bra och trivsamt att leva och det ska det få bli också!

Den stora frågan är; Orkar jag?