Tag Archives: nedstämdhet

det som inte bygger upp bryter ner

Jag har slutat berätta saker. Tar inte längre upp det jag tänker på, funderar kring eller drömmer om. Berättar inte längre om det jag vill göra framöver, om ett år, om en månad eller ens senare idag. Ger ingen som helst återblick av det som hänt mig under dagen, senaste dagarna, senaste veckorna, ingenting. Det finns nämligen inget märkbart intresse av att få ta del av det.

Jag håller dessutom på att lära mig att sluta fråga. Inte visa något intresse för hans liv, vad som hänt honom, hur han tänker, resonerar och drömmer om framtiden. Ber inte om någon som helst återblick ur hans vardag eller ens frågar vem som förgyller den (det är uppenbart att det inte är jag, men frågar jag något alls är jag svartsjuk – orkar inte) eller vad som kommer framöver. Visst händer det att jag glömmer mig ibland, frågar ändå (för jag ÄR faktiskt intresserad av hur människan jag älskar har det i sitt liv) men jag blir bättre och bättre på att låta bli.

Blir jag dessutom riktigt bra på det, att inte fråga alltså, närmar jag mig så sakteliga stadiet då jag inte längre bryr mig utan istället kramar likgiltigheten som om den vore min snuttefilt, min egen Teddybjörnen Fredriksson och den enda i världen som vill ha mig. Inte för att jag vill nå dit, men det är ändå det som är resultatet – mitt sista försvar för att inte gå under.

Och när om jag väl hamnat där – finns då någon kärlek kvar att tala om?

3 Comments

Filed under Anfäktelser

handlingsförlamad

När man inte riktigt kommer över känslan av att något inte står rätt till. När man inte får bilden att stämma, men samtidigt inte kan be om bitarna som saknas. När man inte har något bollplank att kasta den där känslan emot för att se om den spricker eller studsar tillbaka.

Då är det svårt att se framåt, och än svårare att göra något.

Leave a Comment

Filed under Anfäktelser

Jag har aldrig..

Det finns en rad saker man önskar uppleva, åtminstone en gång i livet. Samtidigt är de knutna till “en vacker dag…” och “när tiden är rätt…” för att inte tala om det något mer abstrakta “en gång i livet ska jag…”

Men när är en vacker dag?

När är tiden rätt?

När kommer den där gången i livet när man ska göra det där man tänkt sig?

Hur mycket kan man egentligen planera och finns det något tillfälle när man faktiskt är beredd på att leva med det som kommer, när det kommer även om det inte var så “man hade tänkt” att det skulle vara just då?

Kanske är det dags att inse att det finns en lista som aldrig kommer bockas av. En sån där “Jag har aldrig…” som inte någonsin kommer att korrigeras. Som den här nedan;

Jag har aldrig..

.. hoppat fallskärm.

.. lärt mig dyka.

.. haft god kondition.

.. rest till Sydamerika.

.. köpt hus.

.. skrivit en bok.

.. gift mig.

.. ätit surströmming.

.. lärt mig ett tredje språk flytande.

.. fött barn.

(eller så kanske det också rymmer en sanning)

.. behövts.

Leave a Comment

Filed under Anfäktelser

‘allå ‘allå! Någon där?

När det redan är svårt att kommunicera, att nå fram och känslan ändå säger att det vore lättare att få något att sjunka in och tas emot av ett vaxat papper.

Är det dags att ge upp då?

Leave a Comment

Filed under Anfäktelser

utan andetag

Hon bara låg där. Så stillsamt. Munnen var lite halvt öppen, så som den kan vara på en del när de sover. Balkongdörren var öppnad lite på glänt. På det lilla bordet bredvid sängen stod ett ljus. Det var utbrunnet så vi bytte det, hämtade ett nytt. Något som anhöriga kunde tända när de kom för att ta ett sista farväl.

Hon bara låg där, som om hon sov. Men så stilla, så välvårdad och vackert klädd. Den där eländiga lappen (som identifierar den avlidne ett kort tag till) var väl instoppad i ärmen på koftan så att den inte syntes. Vi behövde pilla lite där, försiktigt känna efter, kontrollera att den fanns. Hon var inte ens kall.

Det skira vita överkastet låg uppdraget över hennes händer som vilade på bröstkorgen. På överkastet, uppe vid kanten, hade någon lagt en liten blomma. Allting var bara vackert, som om hon sov.

Imorgon när jag kommer tillbaka är hon borta. Klockan 8.00 kommer bilen och hämtar hennes kropp.

Leave a Comment

Filed under Omvärlden

tårfria timmar

Jag är alldeles gråtmild idag. Minsta lilla och det kommer krypande. Så nära att spärrarna ger vika och tårarna forsar fram. Har svårt att sätta fingret på varför. Någon liten impuls säger mig att det här är något jag känner igen, något som är bekant, när det kittlar i tårkanalerna, klumpen i halsen växer sig större och jag rynkar ihop näsan för att hindra tårarna från att leta sig ut och ner längs kinderna. Om jag bara visste varför.

Samtidigt är jag inte säker på att jag vill veta. Just nu kommer det kännas som en lättnad att om en timme stå där i omklädningsrummet, skala av det som normalt identifieras som jag och kliva i de blå kläderna. Byxorna, t-shirten (jag är frusen idag) och blusen som gör mig till en ibland de som kommer kännas igen som stöd och hjälpande händer i den stundom förvirrande tillvaron. En liten skylt med mitt namn och kort information kommer också tala om att jag inte riktigt hör till de andra. Men för de som behöver stödet, hjälpen och närvaron betyder den ingenting. Det som betyder något är att jag finns där. Att jag ser, hör och bemöter.

För mig betyder det också att jag inte hinner grubbla på vad som idag gör mig gråtmild, vad som idag får mig att vilja krypa ihop i ett hörn av världen och bara försvinna. Det är en lättnad att inte behöva ta i de tankarna på närmare åtta timmar.

Förhoppningsvis är jag för trött för att ägna en sekund åt dem ikväll också. Förhoppningsvis är jag för trött för att ens orka gråta.

Leave a Comment

Filed under Anfäktelser

var det verkligen ett motiverat val

Hela min dag gick åt helvete. Bussen kom inte. Antagligen hade den redan gått, även om jag stod där och väntade 7 minuter innan den skulle gå. När jag stått där i 20 minuter gav jag helt enkelt upp. Komma försent får mig att må dåligt, faktiskt sämre än att inte komma alls. Bara det är dumt.

Att det här dessutom är en dag när jag inte trivs i min egen kropp gör det hela mer kluvet, och samtidigt lättare att inte komma alls. Jag vill inte att någon ska behöva se mig så här. Helst vill jag själv slippa se mig så här. Jag mår faktiskt illa bara av tanken på hur jag ser ut. Bara jag uttalar orden hör jag redan hur människor omkring mig protesterar. De får protestera bäst de vill. Det handlar inte om vad andra tycker, det handlar inte ens om samhällets snedvridna ideal även om många gärna skyller på det. Det här handlar enbart om att jag rent fysiskt inte stämmer överens med min inre bild av mig själv. Jag matchar inte! Jag känner inte igen mig själv när jag ser min kropp. Bilden stämmer inte och, än värre, det finns ingen ursäkt!

Men åter till bussen som inte gick och dagens som därmed gått åt helvete. Det enda jag kan göra för att rättfärdiga det här nu är att ta tag i något av allt det andra som halkat efter. Balansera upp genom att göra klart något annat. Försöka komma ikapp, även om det egentligen bara innebär att jag blir kvar i samma position där jag var när jag vaknade, med X antal uppgifter att lösa i efterhand. Lika bra att sätta igång även om det är enklare sagt än gjort.

Motivationen saknas nämligen. Jag har på allvar börjat tvivla på mitt val. Jag är långt ifrån säker på om jag valde det här för att jag verkligen ville eller om det var för att vara någon till lags. Någon som gjorde mig illa. Tvivlet är jobbigt. Det gör det hela mycket svårare. Hur är det tänkt att man ska hitta motivationen i det där?

Leave a Comment

Filed under Utbildningen

inte den som ringer

Vem ringer du när olyckan är framme?

När det där fruktansvärda som absolut inte fick hända ändå händer. Tillvaron går sönder, faller i bitar och inget längre känns verkligt. När du inte har någon makt att göra det ogjort utan istället måste söka stöd hos någon annan för att överhuvudtaget kunna andas eller ens orka ta dig framåt. Vem ringer du då?

Med den tanken bläddrar jag igenom kontakterna i min mobiltelefon. Stannar till på varje nummer och funderar på scenariot, den där situationen när man omöjligt kan orka hantera allt själv. Skakar på huvudet, biter mig i läppen och bläddrar vidare till nästa. Gör om samma procedur igen och igen och igen… Till slut är jag tillbaka där jag började. Alla poster, alla namn, alla nummer har passerats. Jag hinner tänka att det kanske är därför ingenting så omtöcknande händer, åtminstone inte här. Kosmos vet och förstår, drabbar de som har ett enormt stöd att landa i hårdast av oss alla.

Det måste vara så det är.

4 Comments

Filed under Allmänt

att vilja lite mindre, bara för stunden

Nedstämdhet är svårt. Många tycker säkert att det är obegripligt och bara att strunta i om ingen katastrof just inträffat som ger belägg för det. Själv har jag noterat att den finns där, nedstämdheten, trots avsaknad av katastrofer i alla dess former. Ibland känns det nästan som man tvingas framkalla en smärre katastrof för att andra ska acceptera att nedstämdheten överhuvudtaget existerar. Sorgligt i sig.

Jag brukar försöka leta efter orsaker till det som är när jag inte har full insikt i varför det är. Orsaker som förklarar. Inte orsaker som håller en fast vid och gör det omöjligt att ta sig framåt utan helt enkelt det som förklarar så att man kan förstå. Ge tillräcklig insikt för att man ska kunna, utifrån situationen där man precis är, röra sig framåt igen, eller bakåt, eller åt sidan. Det handlar främst om att röra sig,  utvecklas i någon riktning.

Igår när jag läste Robert Dambergs text om att vilja för mycket, hur det beskrevs som en konstform i sig föll en del bitar på plats. Jag vill helt enkelt mer än jag klarar av. Mer än vad som för stunden ligger inom räckhåll. Det känns hårt. Just för att jag VILL göra så mycket, VILL att det ska hända så mycket omkring mig hela tiden, har lagt min lycka på en så pass hög nivå som jag idag aldrig kommer kunna nå upp dit.

Lösningen är förvisso inte helt svår. Det handlar inte så mycket om att sluta vilja. Det handlar snarare om att sluta vilja att ALLT ska fungera enligt det uppsatta målet och helst NYSS. För så länge den ekvationen är det enda som gäller kommer jag krascha och bli nedstämd varje dag den inte går ihop, varje dag som inte blir som jag räknat med. Det måste gå att lösa på ett annat sätt. Ett annat sätt heter i det här fallet “ett steg i taget”. Du kan inte springa ett marathon så länge du aldrig tar det där första steget. Det kan inte jag heller.

Jag måste helt enkelt börja med de små sakerna. De som skapar välbefinnande, om så bara för en kväll, en dag eller en timme. Jag måste helt enkelt prioritera att må bra nu, inte känna mig värdelös över att inte nå fram till att må superbra sen.

6 Comments

Filed under Allmänt

något beroende

Vi börjar mer och mer bli ett, smälter sakta in i varandra och kontrasterna som från början funnits för att urskilja oss börjar så sakteliga suddas ut. Vi är ungefär som ett gammalt par. De som levt med varandra så länge att det börjar synas. Par där man ser att makarna hör ihop då de börjat få varandras ansiktsdrag och linjer efter alla år av att ha härmat varandras ansiktsuttryck och rörelser. Så är vi sammanlänkade. Men ändå är vi så mycket mer. Med ett annat fruktansvärt öde att möta.

I början vadade jag i kanten av dig. Nyfiken på vad du var och vad du hade att erbjuda. Smakade lite försiktigt på dig, men kunde samtidigt fortfarande lämna dig och minnas vem jag var. Med ditt mjuka sätt och dina varma, lockande egenskaper fick du mig att stanna längre och längre varje gång jag var där. Aldrig någonsin bad du mig stanna, men jag gjorde det ändå.

Med tiden stannade jag inte bara lite längre. Jag vadade alltid lite längre ut för varje gång. Till slut tog jag även ett simtag och sedan ett till, för att sedan sakta och motvilligt vända tillbaka till land. Du trollband mig och visade dig vara glad då jag fanns där, visade dig förstå då jag själv hade mardrömmar om mina andra timmar av existens. Någonstans i min lycka över att få vara så nära, få finnas i din medvetandesfär började jag glömma bort saker. Jag tappade ansvarskänslan och började lägga ifrån mig förpliktelser. Med dig var jag alltid glad, mådde alltid bra. Var lycklig. Visst var det väl så här livet skulle vara?

Jag började sova vid dig, på strandkanten. Alldeles bredvid där jag brukade vada omkring för att få känna dig. Du sa ingenting om det, bara log. Så tyst och stillsam. Gav mig ett leende som sa att jag var allt du önskade, som intalade mig att det jag gjorde var det enda rätta.

Tid upphörde att existera. Jag förlorade alla begrepp om Tid, precis som Rum sedan länge var borta ur mitt medvetande. Varje vaken minut sökte jag mig till dig. Om jag mot all förmodan var tvungen att göra något annat, om verkligheten ryckte i mig alldeles för hårt, så tog det inte lång stund innan jag var tillbaka hos dig. Varje natt gjorde det mig ont att somna ifrån dig. Tänk om du inte fanns kvar när jag vaknade. Även om jag innerst inne visste att du gjorde det så var det ändå en tanke som jagade mig likt en utsvulten varg.

Så fortgick det, dag ut och dag in. Dagar som så småningom blivit månader och sedan år. Så har det fortsatt, år ut och år in. Så länge jag kan minnas, och före det är jag inte riktigt säker på vad som hände. Inte längre säker på vad som spelade roll. Men kärlekssagan är inte bara vacker.

Jag började avsky dig. Vilket egentligen var en lögn i sig. Det var mig själv jag egentligen avskydde mest. Vad jag tillåtit dig att göra med mig. Min egen svaghet. Jag önskade jag kunde klippa alla band med dig och gå därifrån. Bara gå rakt ut i verkligheten och må bra. Men så lätt var det inte.

Under tiden som gått har du urholkat mig och jag har matat dig med min själ. Utan dig är jag bara halv, med dig är jag ett vrak, en blek kopia av vad jag en gång varit. Jag har försökt skära bort dig, ignorera att du finns och ägnat mig åt annat, åt vardagen som efter dina kärleksförklaringar ter sig grå och trist. Grått och trist är inte det liv jag vill leva, det har du lärt mig.

Jag andas fortfarande genom dig. Det första jag gör när jag vaknar är att kyssa dig, kramar om dig och talar om vilken underbar dag vi kommer att ha. Det sista jag gör innan jag går och lägger mig är att kyssa dig, kramar om dig och tackar för den underbara dag vi har haft tillsammans. Bara du och jag, en armslängd ifrån resten av världen men vi har ändå lämnat dem utanför, de skulle ändå inte förstå.

Ibland har det hänt att jag funnit någon där ute att intressera mig för, någon som jag trott varit värd risken att bli grå för en stund. En varelse värd mer än du. En som jag skulle kunna slita mig loss och leva för. Ett fåtal gånger har det hänt. Men du har varje gång ryckt ner mig i träsket igen, talat om för mig att det är här jag hör hemma och kommer att förbli. Fått mig att förstå att ingen annan kommer att rycka mig därifrån, ingen annan kommer att bära upp en så svag karaktär.

Vem kan egentligen räddas, som inte erkänner sig besegrad?

Vem kan egentligen ropa på hjälp, som inte erkänner sig fast?

Jag skulle nog aldrig överhuvudtaget erkänna mig beroende. Inte ens då, när det var som mest sant. Det gör ont att behöva erkänna det nu. Det gör ont att behöva erkänna att jag blivit ett vrak. Det gör ont att behöva veta att jag kommer vara ett vrak, tills den dagen jag själv gör något åt det. Ingen annan kommer att göra något. Ingen annan ser vad som fanns, innan vrakdelarna flöt omkring i viken. Frustrerad blir jag över att inte veta vilka rötter jag ska slita upp för att inte själv gå under i mina försöka att ta mig vidare, att röra mig bort från dig. Bort ifrån den urholkande kraft som tillåter mig att bli ett tomt skal, utan egen tankekraft och styrka.

Du och jag är ett. Vi tillför varandra syre genom samma andetag, de som en gång i tiden bara var mina. Vi delar samma glädje, äter samma sorg och lever som ett. Jag är förälskad i dig och allt du gör för att få mig att le. Le mina tomma små leenden, som för stunden är äkta, men tagna ur sitt sammanhang bara tomma och påspacklade likt TV-profilernas överpudrade fasader. För varje gång jag andas in kärlek och förälskelse andas jag ut avsky och förakt. Föraktet över min egen karaktär och avskyn är egentligen också över mig själv.

Men innerst inne, i mitt djupaste mörker finns också ett lite frö. En glimrande kärna som i väntan på att få blomma viskar små kloka ord. Viskar till mig att jag inte kan förebrå någon annan mitt öde, viskar att det inte är ditt fel att jag sitter här. Viskar så många sanningar att jag utifrån det vet att hur mycket jag än vill förebrå och hata dig, för vad du gjort mig, så kan jag inte.

Jag måste själv kliva av den här skenande karusellen och hoppas på att resultatet bara blir skrubbade knän och inte en bruten nacke.

5 Comments

Filed under Sinnelag