Tag Archives: nedstämdhet

prokrastinering

Det var någon som satte ord på min åkomma idag. Tydligen kallas det för prokrastinering.

Så istället för att få gjort det jag ska och vara taggad och förberedd för tentan imorgon sitter jag nu handlingsförlamad och gråter.

Mer än så lär inte bli gjort idag. Räknar inte ens med att äta något.

2 Comments

Filed under Anfäktelser

Kan otryggheten vara en trygghet i sig?

Orden “jag vill inte såra dig” har jag någon gång för vad som känns som en evighet sen bemött med; “Det kommer du att göra, någon gång, flera gånger, förr eller senare.. Men jag dör inte av det. Det kommer inte att kunna knäcka mig så hårt att jag dör av.”

Ibland undrar jag om jag med det också sa: “Kör på! Ta i allt vad du orkar, slå så hårt du kan. Vrid om kniven så mycket du mäktar med. Det kommer ändå bara göra dödligt ont, inte mer än så.”

Jag får helt enkelt skylla mig själv när jag i min iver att visa att jag inte går sönder för minsta lilla, att det går att luta sig mot mig när det blåser, också visade alla de sätt på vilka man bryter ner mig till intet.

För ingen, inte ens jag, vill väl bli mörbultad, själsligt sönderslagen, sparkad på, knivstucken, hånad och i det stora hela behandlad som en betydelselös trasa. Finns kanske en och annan udda varelse som vill, ska inte försöka svära bort undantagen här inte, men jag är inte en av dem. Jag har inte den styrkan. Att jag ändå överlever är inte ens synonymt med att jag lever.

Så jag, precis som alla andra, måste hitta en trygg punkt i tillvaron. De flesta (finns t.o.m. forskning som styrker eländet) har sin trygghet i att de inte står helt ensamma när det blåser som hårdast, inte ens om de lever ensamma. Fint att det är så.

För mig finns inte tryggheten i det formatet, minns inte när den gjorde det senast. Några få mindre olyckor har visat att den sociala tryggheten för det mesta bara varit ett skämt. Hur finner man trygghet i det?

Så den enda grundtrygghet jag har? Pja, det är väl att oavsett hur mycket det blåser, oavsett vad skit omvärlden slänger åt mitt håll och anklagar mig för när de själva inte vill ta ansvar, oavsett hur mycket någon sätter i system att göra mig illa eller bara råkar göra mig rejält illa – så överlever jag. Nu kan jag tänka mig flera som vill skrika bitterhet! Må så vara, de som skriker det högst har aldrig varit i närheten av att uppleva det jag talar om.

Så det är väl Det som är min trygghet antar jag. Att även när ingen bryr sig det minsta, så överlever jag. Åtminstone till den dagen jag lägger mig ner och ger upp, väljer att självdö.

Leave a Comment

Filed under Anfäktelser

inte ett enda litet ord till någon

I söndagskväll klev jag ur en bil vid Brommaplan och tåg tunnelbanan hem till mig. Det var sista gången jag öppnade munnen och pratade med något fram till idag. Prata har jag givetvis gjort sedan dess, via tangentbord, textfunktioner i mobilen och framför allt datorn. Men allt det pratande har varit tysta uttryck i min fysiska närvaro. Lite tangentbordssmatter gör inte så mycket väsen av sig.

Än så länge har inte ett ord passerat mina läppar sen i söndagskväll. Jag fixar inte riktigt det där med att prata högt med mig själv i brist på andras öron. Det har sina rutiga skäl och randiga orsaker, det går helt enkelt inte. Så hur mår man efter en veckas tystnad? Frågar du mig blir svaret: Inte så bra.

Att någon enda gång inte ha pratat med någon på närmare en vecka är säkert inget att haka upp sig på enligt de flesta. Jag kan å ena sidan hålla med om det. Å andra sidan vet jag redan att det här inte är ett undantagsfall. Det handlar inte om att någon enda gång inte ha pratat med någon på så länge. Det är helt enkelt ett återkommande inslag i tillvaron, lite för återkommande för att det ska vara ok. För varje dag av tystnad blir det dessutom svårare att finna modet att närma sig någon för något så enkelt som ett vardagligt samtal. Ensligheten växer så enormt snabbt och bygger en skyddande mur i form av folkskygghet.

Någon sa tidigare idag på twitter att det är bra att prata med någon åtminstone varannan dag. Det låter som ett himmelrike tillhörande en värld jag inte känner igen, inte riktigt känner till.

Det verkar vara en av livets alla självklarheter, som jag trots det ändå missar. Det kanske är så som jag är mest rädd för att någonsin behöva upptäcka, att jag inte är värd det.

1 Comment

Filed under Anfäktelser

hörs du inte, finns du inte

Det är när man inser hur sant det är som världen än en gång börjar skifta i svart. När insikten om att det enda som behövs för att göra en sanning av det är att själv hålla tyst, att själv inte vara den som låter, skriver och gör väsen av sig. Inte för att det har tagit en hel vecka att inse det, men fortsätter det så här så är det en garanterad sanning om ytterligare fyra dagar.

5 Comments

Filed under Allmänt

självcensurerande vanmakt

Mina tankar tar sällan form i tillräckligt omfång för att hamna i bloggen längre. Svårt att förklara varför men en känsla av bakbundenhet infinner sig allt som oftast när jag försöker formulera något som tar mer plats än 140 tecken.

Kan det vara så att medvetenheten om vilka som läser påverkar självcensuren så till den grad att jag inte förmår lämna tankarna fria längre? Det vore tragiskt på många sätt om det är så, men samtidigt inte särdeles förvånande.

Många av de tankar som mal nu vill jag helt enkelt inte föra vidare, t.ex. till familjen, just för att de inte är färdiga och där inte finns några klara beslut kring dem. Samtidigt skulle de verkligen behöva ventileras för att jag ska komma något sånär rätt i livet och kunna må bra av det dessutom. Det blir dubbelt, kluvet, inklämt, bakbundet och på sikt något som gör mig mer eller mindre deprimerad.

Samtidigt har jag underbart stöd i min direkta närhet oavsett vilken väg jag väljer att ta framöver, vilket i sig är skönt. Samtidigt vill jag inte gnata sönder det stödet med mina tveksamheter, funderingar, överväganden och ångesttillstånd över obeslutsamhet enbart p.g.a. ventilationsbrist. Så vad är egentligen problemet! När gav jag bort kontrollen över mina egna tankar och ord?

Leave a Comment

Filed under Anfäktelser

Döda fiskar flyter med strömmen

Det händer att jag önskar mig trångsynthet, ett begränsat sinne och en helt annan typ av egoism. Det händer att jag tänker att livet vore så mycket lättare att leva då. Det händer att jag önskar att jag var mer knuten till materiell lyx, slav under normen, avskärmad från den största delen av djupare reflektioner och tankar.

Jag intalar mig att livet vore enklare så. Jag föreställer mig att det skulle vara som att leva i Matrix, utan att ha tagit det där pillret. Jag kommer inte ens ihåg vilken färg det var på det. Jag har aldrig svalt det. Jag vaknade utanför redan innan första filmen kom. Stunder som den här önskar jag dock att det vore annorlunda. Ibland önskar jag det så hårt att jag funderar på om jag borde blunda för det jag lever i, foga mig till rutiner bara för sakens skull (även om det tråkar ut mig till förbannelse och jag upplever att jag kommer bli trög, snudd på korkad, om jag faller för långt in i det) och anpassa mig till mallen som jag i dagsläget inte begriper och framför allt finner obekväm.

Det händer att jag önskar att jag kunde foga mig, inte ifrågasätta alls utan bara nicka och le åt allt det som presenteras för mig. Vara tacksam för det omvärlden anser att jag borde uppskatta, även om det mest tråkar ut mig och jag lider av den leda det medför, och leva livet på samma sätt som alla andra. Många komponenter (om än inte bara så ytliga som de ter sig när man börjar skala ner dem) i det livet är ju trots allt delar jag vill uppleva i mitt eget. Det som nu inte  händer alls. Det som antagligen inte händer för att vägen dit för mig inte är så uppenbar som för alla de som följer med strömmen.

Kanske är det just en “död fisk” jag borde satsa mer på att bli, men hur?

2 Comments

Filed under Allmänt

Ne omittas solum ambulantem

“Glöm ej den som vandrar ensam”

Vilket är ungefär det enda omvärlden gör.

Jag sover inte längre. Kroppen domnar bort ibland och kräver sitt. Det får den inte. Möjligen får den någon udda timme, tills jag har återhämtat mig tillräckligt för att bekämpa den igen.

Tre kilo har försvunnit sedan vi återvände från Gotland. Eller snarare åttio kilo i runda slängar har försvunnit, men bara tre av dem var det jag bar på min kropp.

Jag fixar inte den egoistiska synen på livet som genomsyrar Stockholm och människorna som bor här. Förvisso stannar det inte här men det finns en gråzon ju längre härifrån man lyckas ta sig.

Antagligen är det därför jag vandrar ensam.

Inte för att jag inte är tillräckligt egoistisk, utan för att alla andra är det.

Varför ens bry sig, ingen annan gör det uppenbarligen.

Leave a Comment

Filed under Newyn

Jag har ingen lust

Inte med något alls. Inte så länge det är som det är. Men jag hoppas ändå att nyckeln till mitt hjärta fortfarande är i tryggt förvar där jag sist lämnade den. Jag hoppas verkligen…

Leave a Comment

Filed under Allmänt

nederlag

De små segrarna förlorar sin kraft när bakslagen är större. Så enkelt är det.

Leave a Comment

Filed under Anfäktelser

hur tvingar man sig att fortsätta andas

Kan man kalla det kris? Den där stunden i livet när man ser alla sina önskningar, förhoppningar om livet och framtiden smulas sönder och försvinna iväg med sommarbrisarna. För inte har det väl undgått någon att jag länge drömt om en alldeles egen familj, önskat möta någon att skapa den med. Inte har det väl varit svårt att läsa sig till att jag hoppas på att få uppleva tryggheten jag vet finns, men som jag inte kan erinra mig om att jag har upplevt.

Den skoningslösa verkligheten börjar bli alltför påtaglig. Det börjar sakta sjunka in nu. Hur mycket jag än kämpar, önskar att det till slut ska vara mödan värt kommer jag närmare och närmare insikten att det aldrig kommer inträffa. Om jag så skapar en image som drar till sig mer intressenter än jag har ork att hantera kommer resultatet vara detsamma, jag kommer ändå inte anses duglig för det jag drömmer om.

Det är svårt att se saker positivt, finna glädjen i det lilla och hålla hoppet levande när inget av det möts av något annat än likgiltighet. Kanske inte konstigt att glöd falnar och dör, om den ens fanns där till att börja med. Jag vågar inte ens vara säker på det längre.

Om jag bara orkade skulle jag nog ändå gråta över det, kris eller inte.

2 Comments

Filed under Barnlösheten