Jag får höra det ibland. Med det menas om jag förstått det hela rätt att; “Jag orkar inte hur mycket som helst. Jag är ganska nöjd med det lilla, kan inte du också vara det?” Jag tror det är det beskedet avsändaren vill få fram med just orden “jag är ingen maskin”.
På väg till skolan idag insåg jag hur sant det är. Hur det faktiskt ligger till. Jag är ingen maskin. Det är inte den fysiska prestationen som möjligen kan jämföras med en maskins outtröttlighet som är det livsavgörande i det här, inte för mig. Det är begäret, intimiteten och kärleken som gömmer sig i det fysiska utifrån de förutsättningarna som finns jag trånar efter. Jag är inte ute efter ett visst agerande utifrån en förpogrammerad kod oavsett omständigheterna.
Jag är i allra högsta grad levande, med allt vad känslor, begär, impulser och agerande det innebär. Jag är en människa med förmågan att tänka och agera rationellt såväl som irrationellt! Jag går inte att programmera med några vackra ord som gäller fram till en ny fras läses in. Det går inte att tro att jag kommer ta de där vackra orden som sades förrförra veckan för en obeveklig sanning tills vidare. Inte så länge det enbart grundas i att inget annat har sagts sen dess. Inte så länge det som händer inte är en påminnelse om innebörden av de där orden. När jag blir upprörd och går sönder inombords är det inte en skruvmejsel, eller en rulle silvertejp som behövs för att laga mig. Snarare är det ett öppet sinne, öron som orkar lyssna, en famn som orkar krama och en förståelse för det som gör så oerhört ont i mig.
Jag är ingen maskin. Som jag sa, jag är en tänkande, kännande människa med behov, begär, brister, fel och en och annan god egenskap. Det är så enkelt. Jag behöver få höra saker ibland, alltså ställer jag frågor. Jag behöver få känna närheten något oftare än ibland, därför rör jag vid andra så mycket jag vågar. Speciellt någon, den någon jag vill ska förstå mig utan och innan. Den någon jag vill våga dela precis allt med. Minst lika ofta vågar jag inte, rädslan för att det tolkas fel eller inte uppskattas är för stor. När något resonemang inte fungerar i logiken jag fått lära mig ifrågasätter jag det, när det dessutom rör livsprioriteringar förbehåller jag mig rätten att bli upprörd, ledsen och besviken. Speciellt när det slår emot prioriteringar jag varit med och skapat och delar. När jag söker svar är det för att jag behöver just svaret jag söker, inte ett “Det vet du redan“. Man kan inte säga en sak en gång och förvänta sig att jag ska ta den som en sanning i tio år framöver när handlingar, humör, tonfall och annat ändras och rör till det hundratusen gånger om innan dess.
Jag har dessutom starka drag av guldfisk. Fick jag en kram igår, betyder inte det att jag inte behöver en kram idag. Berättade du att du tyckte jag var underbar förra veckan, betyder inte det att du inte kan komma att behöva berätta det igen idag. Behöver jag få ta del av triviala beslut i din vardag och låta dig ta del av mindre triviala beslut i min vardag för att känna att vi är ett starkt medel och att vi är på väg åt samma håll så är det så. Jag har behov av närhet, både fysisk och mental närhet. Jag har ett begär efter delaktighet, gemenskap och känslan av samhörighet. Maskiner har inte det så vitt jag vet, åtminstone inte än? Det vore kanske enklare om jag inte vore människa. Men nu är det som det är.
Jag är ingen maskin.
