Kan ostress måhända öka motivationen?

Jag får lite andrum i höst.

I beslutet från CSN står att läsa: “Normalt prövar vi dina studieresultat när du ansöker på nytt, men vi har gjort ett undantag i ditt fall.”

Det känns förvisso skönt inför hösten och året jag har framför mig men samtidigt lyckas jag inte helt och hållet slappna av i det. CSN tänker vara snälla i höst, förmodar att de väljer att ställa till livet för någon annan istället, och jag får en chans att andas ut, fokusera på studierna och komma ikapp. Jag hoppas att jag kommer kunna landa i den vetskapen relativt snart och sluta stressa över det. Sluta stressa och istället fokusera på studierna och se till att de ger önskat resultat. Det där som inte alls gick att göra med strypta inkomster och det ständiga flödet av räkningar, lustigt att CSN inte hade makt nog att strypa de senare också kan tyckas.

Samtidigt förväntar jag mig givetvis ett bakslag lagom till jul, men det kanske inte är något att haka upp sig på innan dess?

Så nu får vi hoppas att det här undantaget gör sitt för motivationen och de hiskeliga mål jag önskar att jag klarade av under hösten.

i rätt riktning

Alldeles snart är det dags för en ny månad. Det märks att jag inte haft samma utrymme senaste veckorna att samla mina tankar, men samtidigt är det nödvändigtvis inte något negativt. Dagar fulla av aktiviteter är trots allt något jag trivs med, även om det många gånger sitter långt inne att komma till skott. För trots allt är det ändå så enkelt. De dagarna när saker händer, när jag kan bocka av utförda saker på en lista (om så bara en mental version) är de dagar jag känner mig en aning mer nöjd med livet och tillvaron framåt kvällen.

Givetvis finns det mycket mer som behöver göras, mycket mer som behöver förändras och förbättras och som är tänkt ska ske under det här året. Även om inte fullt så mycket som jag till en början önskat skulle ha hunnits med under januari har skett så kan jag ändå konstatera mig vara en god bit på väg.

Månaden känns allt annat än bortslösad, något som i sig är en bra känsla. Februari får helt enkelt se till att bli en förbaskat bra fortsättning på januari och mitt i allt annat som börjar falla in i rutiner och fungerande tidsenheter är nästa önskvärda steg en inkomst, eller egentligen två. Å ena sidan önskar jag att allt trassel med CSN kommer att kunna redas ut inom kort. Å andra sidan önskar jag faktiskt finna ett extrajobb som för stunden håller en rimlig nivå för att inte gå ut över studierna men som ändå har en kontinuitet som sträcker sig tills vidare.

Trots allt är arbete och inkomst något som önskas och eftersträvas, både nu och senare, och studierna snarare är ett mer kortsiktigt projekt för att om möjligt öppna upp fler sektioner av arbetsmarknaden. Så nog är det snöpet när idealiska lösningar slinker mellan fingrarna på en. Får helt enkelt hoppas på fler av den sorten inom kort.

I övrigt efterlyses mer fysisk aktivitet. Klätterutrustningen har hittat ur garderoben och skriker om att få användas. Kroppen blir mer och mer inställd på att jag borde förbättra utgångsläget så snart som möjligt och jag är klart benägen att hålla med, så nog vore februari en bra månad för en initial satsning.

Så, fortsätta att se framåt och ta sig an spåret som nu börjar synas.

det är spännande att se framåt

Det finns så mycket jag vill göra, så mycket jag vill ändra på och gärna samtidigt, nyss och på en gång för att nå det där stadiet av vardag som jag trots allt intalar mig ska ha en lugnande effekt på mig. Just nu är det lite för mycket stress i den här kroppen. Det finns fysiska symptom som klart bekräftar det. Inget stort, inget direkt allvarligt, inget ödeläggande men tillräckligt för att jag ska hållas medveten om stressnivån.

Med det inser jag samtidigt att jag kan komma farligt nära att “misslyckas” bli sittande, hamna i ett passivt tillstånd och inte få ordning på något alls om jag inte drar i bromsarna och bestämmer mig för att lyckas en liten liten bit i taget. Så nu gäller det att omgruppera, samla sig och fokusera på veckan som kommer. Bilden är ganska klar. Veckans delmål och de förhoppningar som ryms under de näst kommande sju dagarna är inte alls orimlig. Ett av dem har jag i dagsläget ingen möjlighet att själv påverka men har istället desto större förhoppningar på. Förhoppningar som i sin tur driver mig att jobba hårdare med de bitar jag kan påverka så att jag skapar utrymmet för förändringen jag ser fram emot.

Kort sagt. Jag är nipprig!

Men på ett positivt och skönt sätt för ovanlighetens skull. Något jag också hoppas ska kunna få bli en vana.

årets måltavla

Tidigare ikväll, långt in i ett skåp och under en massa bråte fann jag den. Fotoramen som fått bli den magiska inramningen av förhoppningarna för den närmaste framtiden. Tanken var att den skulle få finnas tillgänglig, ge inspiration under året att uppnå mål och förverkliga drömmar. Att hitta den just där den låg, undangömd, gör det plötsligt att den inte fått den genomslagskraft den borde ha haft. För 2010 såg den ut så här:

Det finns säkert en del som tolkar innehållet vitt och brett i den här, men till skillnad från den jag klistrade ihop med 2009 i siktet är det här enkla symboler för mig. Något som på flera mer eller mindre medvetna plan för tankar och inspiration i rätt riktning.

Mynten längst upp anspelade på en önskan om en stabilisering av det ekonomiska läget, en påminnelse till mig själv att åtminstone skaffa ett extrajobb vid sidan om studierna.

De rörliga människorna mitt i bilden var en pekpinne i hälsans tecken. För mitt eget välbefinnandes skull behöver jag hitta en träningsform som jag finner givande, men också förverkliga bättre kostrutiner.

Böckerna längst ner, oavsett vad de ser ut att handla om, var en påminnelse och vägvisare mot det stora fokuset för året. Studier. Trots allt är det så att kunskap inte växer av sig själv, det krävs en aktiv handling för att nå den.

Det som möjligen kunde vara tvetydigt var sängkläder med ett mönster av stora hjärtan där mitt i bilden. Möjligen kunde de anspela på en önskan att finna kärlek, eller också en önskan om givande, uppfriskande och regelbunden sömn. Kanske är det så att allt inte måste vara övertydligt. Att kunna tolka in båda ger inte fler eller färre rätt, snarare visar det bara att symbolerna täcker den önskan som finns.

Så hur blev resultatet?

Det mesta av det önskvärda önskas ännu. Kan det vara så att stora förändringar behöver lite mer än ett år på sig att ske. Ibland kan det där året vara nätt och jämt tillräckligt för att modet att genomföra stora förändringar ens ska finnas. Kanske är det också så att inte så mycket inspirerar där det inte syns (längst in i ett skåp) och därmed inte når mottagaren.

Tanken har varit att göra en ny “måltavla” för 2011, men då mycket är snarlikt visionen och önskan inför 2010 har jag den här gången istället valt att bara redigera den senaste tavlan istället för att göra en helt ny. Några små förändringar och därutöver den största förändringen av alla.

Under året som kommer ska bilden få stå framme, någonstans där jag ser den lite lagom ofta och kan påminna mig om vart jag, om jag inte redan är det, vill vara på väg.

Gott Nytt År till Er, alla Underbara Vänner!

Jag blev antagen!

Nu ska jag behöva ta en massa beslut också. Redan där kommer paniken. Beslutsfattande är något alldeles extra skrämmande tydligen. Förvisso är det inte några svåra beslut att ta egentligen, inte om jag följer flodhästen, lyssnar på nioåringen och känner efter vad det är jag verkligen vill.

Samtidigt innebär det att jag måste acceptera tidigare felbeslut jag tagit som just FELbeslut. Något som alltid är lite extra motigt att behöva göra, acceptera att jag kan ha gjort/valt något fel. Att andra gör fel, väljer fel och agerar fel ibland är helt i sin ordning, men trots det är det långt ifrån acceptabelt att jag själv gör det.

Undrar varför. Undrar vem av de förebilder jag haft under min uppväxt jag har lärt mig det av. Så det är där det som gnisslar och tjärvar helt enkelt, accepterandet av att jag har gjort tidigare felaktiga val. Men nu när jag är medveten om det så borde det inte vara så svårt att ta besluten. Det är trots allt mitt liv och jag i första hand som ska stå ut med att leva det. Vågar jag med den bakgrunden verkligen ta nya beslut? Vad säger att inte de också är fel?

Såå var vi där igen! Den där kritikern som jag fått med mig sedan barndomen som inte riktigt kan gå med på att även felaktiga beslut kan leda till lärande och ökad självkännedom om inte annat! Det är trots allt så jag måste se det. Se vad jag lärt mig om mig själv, vem jag är, vilka mina grundläggande intressen, värderingar och inspirationer är. Ta till mig den ökade kunskapen om hur jag fungerar, vilka typer av uppgifter som fungerar för mig att ta mig an och vilka som absolut inte gör det och inte heller kommer göra det i längden. Det är dags för den här flodhästen att sluta med hjärnkirurgi helt enkelt.

Så, nu när jag blivit antagen är det bara ett par beslut som måste genomföras för att jag ska vara på väg i en riktning som ligger närmare målet. Men innan jag tar de där besluten så ska jag bara…

att lyssna till sin inre flodhäst

Det har varit mycket flodhästtankar idag. En av dagens statusuppdateringar på FacebookAtt motivera sin malplacering är lite grann som att övertyga en flodhäst om att han är hjärnkirurg med konståkning på elitnivå som hobby.” och ger i stort sett hela bilden av vad det är för tankar som är svåra att räta ut numera.

Det är helt enkelt min inre flodhäst som bråkar med mig och han har helt rätt, dessutom är han nog mer förtjust i balett än konståkning. Jag försöker tvinga honom (och mig själv allra mest) att bli något jag inte är, inte vill och egentligen inte har något intresse av. Det närmsta jag någonsin haft ett intresse av det hela var när jag som nioåring sa till mig själv “det här vill jag A-L-D-R-I-G jobba med”. Men så plötsligt bestämde jag mig för att inte lyssna på den där nioåringen längre utan istället lyssna på ett lögnaktigt gammalt vrak som låtsades vilja mig väl, vilket givetvis inte heller var sant.

Nu när jag återigen slutat lyssnar på gamla vrak och istället är tillbaka med öronen nära mitt eget hjärta konstaterar jag att nioåringen fortfarande talar till mig, fortfarande vet precis vad jag vill och inte vill. Visst, man kanske inte ska lyssna på en nioåring hela livet (även om det många gånger förgyller den tråkiga vuxenvardagen) men när jag kan konstatera att ingen av åldrarna efter det har gjort det här nya målet mer intresseant är det bättre att inse att hon har rätt. Det här är inte min riktning alls. Jag är inte en praktiker på det sätt som krävs för den här inriktningen, inte ens i mina egna vildaste fantasier.

Jag är en teoretiker ut i fingerspetsarna, förvisso en teoretiker med alldeles för vilda fantasier många gånger men icke desto mindre en teoretiker. Tavlorna jag målar, husen jag bygger, människorna vars sår jag läker, äventyren jag ger andra är bundna i ord, teorier, tankar, åsikter, kommunikation – inte i sterila redskap, medicinskåp eller fula skjortor märkta “tillhör Stockholms Läns Landsting”.

Så att övertyga en balettdansande flodhäst, som dessutom vägrar lyssna, att vara hjärnkirurg är långt ifrån den utmaning det ändå är att äta en hel elefant.

Elefantätaruppgiften är fortfarande möjlig och något jag ser fram emot – så länge jag slipper tvingas upptäcka att det är en flodhäst jag idogt försöker sätta i mig.

Döda fiskar flyter med strömmen

Det händer att jag önskar mig trångsynthet, ett begränsat sinne och en helt annan typ av egoism. Det händer att jag tänker att livet vore så mycket lättare att leva då. Det händer att jag önskar att jag var mer knuten till materiell lyx, slav under normen, avskärmad från den största delen av djupare reflektioner och tankar.

Jag intalar mig att livet vore enklare så. Jag föreställer mig att det skulle vara som att leva i Matrix, utan att ha tagit det där pillret. Jag kommer inte ens ihåg vilken färg det var på det. Jag har aldrig svalt det. Jag vaknade utanför redan innan första filmen kom. Stunder som den här önskar jag dock att det vore annorlunda. Ibland önskar jag det så hårt att jag funderar på om jag borde blunda för det jag lever i, foga mig till rutiner bara för sakens skull (även om det tråkar ut mig till förbannelse och jag upplever att jag kommer bli trög, snudd på korkad, om jag faller för långt in i det) och anpassa mig till mallen som jag i dagsläget inte begriper och framför allt finner obekväm.

Det händer att jag önskar att jag kunde foga mig, inte ifrågasätta alls utan bara nicka och le åt allt det som presenteras för mig. Vara tacksam för det omvärlden anser att jag borde uppskatta, även om det mest tråkar ut mig och jag lider av den leda det medför, och leva livet på samma sätt som alla andra. Många komponenter (om än inte bara så ytliga som de ter sig när man börjar skala ner dem) i det livet är ju trots allt delar jag vill uppleva i mitt eget. Det som nu inte  händer alls. Det som antagligen inte händer för att vägen dit för mig inte är så uppenbar som för alla de som följer med strömmen.

Kanske är det just en “död fisk” jag borde satsa mer på att bli, men hur?

fem orsaker till tystnad

Det finns dagar när orden slutar flöda. Det finns tider när det inte finns något att säga. Det finns dessutom tider när det finns hur mycket som helst att säga, men orden kommer inte. Det finns stunder i de här tiderna när det inte finns någon motivation att ens leta efter dem. Här är några orsaker till varför just nu är just så..

- CSN krånglar, den ekonomiska tryggheten (ens för nästa räkningshög) existerar överhuvudtaget inte. Inkomsterna är ett skämt som är så sorgligt att ingen ens vill dra det.

- mitt hem ser ut som ett bombnedslag. Motivationen att städa grusas av insikten att det inte är lönt. Det kommer inte bli någon egentlig ordning ändå. Det finns ingen plats att organisera och förvara för att minska oredan. Jag orkar inte.

- ensamheten är för påtaglig. Det händer att jag försöker umgås, lite grann. Det händer att jag försöker plocka fram mitt glada sociala jag i samband med skolan. Men det sträcker sig inte utanför det. All tid därutöver (vilket är majoriteten av dygnets alla timmar och veckans alla dagar) spenderas ensam, rent fysiskt. Jag upplever isoleringen från omvärlden. Givetvis uppskattar jag den sociala närvaron på internet, men det är den fysiskt sociala närvaron som behövs för att laga själen och trigga receptorerna som smörjer mitt välbefinnande.

- den fysiska energinivån är obefintlig. Det hänger ihop med den första punkten. Så länge CSN krånglar finns det varken pengar till räkningar eller till mat. Sedan början av augusti har 61,5 kg förvandlats till 54,3 kg varav det mesta försvunnit senaste två veckorna.

- motivationen är svår att hitta. Inte bara motivationen att skriva, utan motivationen att vara, göra och leva som en hel människa. För det mesta finns inte motivationen alls. Det är en strid varje dag att ta sig upp och infinna sig i den skolan där det är tänkt att jag ska vara. De flesta dagarna går det, ibland går det inte. Ingen av dagarna känns som en seger.

Det vore lättare att bara försvinna någonstans längs vägen. Tanken blir alltmer lockande för varje dag som går där inga klara besked ges, där nästan inget motiverar och lyfter sinnet. Det känns snarare som om det vore en lättnad – för alla andra.

en struntsak för de flesta, men inte för mig

Redan som barn, åtminstone från dagarna då jag lärde mig skriva, stava ord, sätta samman meningar,  drömde jag om att någon dag skriva hela böcker. Ge andra människor en inblick i min tankevärld, de fantastiska miljöerna som mitt inre kan forma. Jag vill redan då lämna något av mig kvar till eftervärlden.

Kanske var det därför jag så småningom började skriva dagböcker. Det var förvisso inte därför jag fortsatte skriva dagböcker och skulle någon få tag på och läsa dem nu skulle jag troligtvis tycka de vore pinsamma. Jag har några gånger själv försökt läsa vad tonåringen i mig ville förmedla men har tyckt det har varit för svårt, för nära, för obekvämt. Kanske blir det lättare när jag blir äldre och avståndet något större. Kanske blir det lättare om någon annan läser dem, om sisåsdär sjuttio eller hundra år. Någon som aldrig mött mig.

Drömmen om det skrivna, tryckta ordet, ett format av förevigande har trots det alltid funnits kvar. Även om det känts som smolk i bägaren att nå fram till det i den allt mer digitaliserade verkligheten omkring mig. Än så länge är resan fortfarande lång, åtminstone till målet med ett tryckt verk med bara mina ord. Så många ord, så många av mina tankar att jag nästan blir vimmelkantig av tanken på att det ens vore möjligt.

Men nu har lite, lite mark erövrats i den tryckta världen. Det känns spännande, roligt och framför allt motiverande att försöka nå fram till drömmarnas mål. Ett nätt urval av mina ord finns där, förverkligade i ett beständigt format. Ett litet kapitel i Paul Ronges bok Sociala medier – En halv sekund från ord till handling är klätt i mina färger, med mina ord.

Det enda som kan förstöra dem nu är en omfattande bokbrand där inte ett enda tryckt exemplar av någonting överlever.

hur tvingar man sig att fortsätta andas

Kan man kalla det kris? Den där stunden i livet när man ser alla sina önskningar, förhoppningar om livet och framtiden smulas sönder och försvinna iväg med sommarbrisarna. För inte har det väl undgått någon att jag länge drömt om en alldeles egen familj, önskat möta någon att skapa den med. Inte har det väl varit svårt att läsa sig till att jag hoppas på att få uppleva tryggheten jag vet finns, men som jag inte kan erinra mig om att jag har upplevt.

Den skoningslösa verkligheten börjar bli alltför påtaglig. Det börjar sakta sjunka in nu. Hur mycket jag än kämpar, önskar att det till slut ska vara mödan värt kommer jag närmare och närmare insikten att det aldrig kommer inträffa. Om jag så skapar en image som drar till sig mer intressenter än jag har ork att hantera kommer resultatet vara detsamma, jag kommer ändå inte anses duglig för det jag drömmer om.

Det är svårt att se saker positivt, finna glädjen i det lilla och hålla hoppet levande när inget av det möts av något annat än likgiltighet. Kanske inte konstigt att glöd falnar och dör, om den ens fanns där till att börja med. Jag vågar inte ens vara säker på det längre.

Om jag bara orkade skulle jag nog ändå gråta över det, kris eller inte.