Det händer att jag sätter ner foten. Det händer att jag får nog, att jag inte längre känner att det är min sak att ta ansvar för andras oförmåga att ta ansvar för sina egna liv och de beslut de valt att ta. Det händer faktiskt. I samband med det händer det också att jag drar gränsen och frigör mig (och de) från kontakter som bara är destruktiva och tar energi. Jag vill gärna använda min energi till något konstruktivt, något som får mig och min omgivning att må bra. Något där jag inte behöver göra våld på mig själv och vem jag är för att tillgodose andra människors behov.
Idag var visst en sån dag. Jag konstaterade att han ville leka martyr. Konstaterade att han fortfarande inte fixar att säga som det är, att han inte har något intresse, aldrig haft och egentligen inte bryr sig – för så ska man enligt alla konstens regler inte vara om man är en snäll människa. Han får fortsätta leka martyr om han vill, i sina kretsar. I mina kretsar är det färdiglekt. Jag tänker inte hålla kvar en människa som för drygt två månader sedan gjorde klart att han inte vill ha mig i sitt liv. Jag tänker inte tvinga på någon min närvaro när den är oönskad, vare sig honom eller någon annan.
Så enkelt är det.
Så enkelt kommer det alltid att vara.
