Det är inte direkt någon nyhet att det jag saknat mest i livet är trygghet. Det är inte ens så att det är något ovanligt. De flesta människor söker det i en eller annan form. Däremot kanske det inte är lika vanligt att människor är så tydliga med det så att de säger det rakt ut. Jag orkar sällan linda in verkligheten i rosa fluff och krussiduller bara för att den ska se vacker ut inför andra.

Personligen skulle jag se det som falskt. Kanske inte så att andra skulle uppleva mig som falsk, de skulle bara gå miste om det tydliga och oinlindade. Det där som några få idag kanske rent utav tycker är vanskligt. Men för mig räcker det att jag själv upplever falskheten. Den bleka fasaden av något som egentligen inte är jag, eller ens känns som jag, räcker för att jag ska låta bli. Så när jag söker och strävar efter trygghet utan att ha definierat vad den egentligen innebär så är jag farligt ute.

Trygghet borde inte vara så svårt. Samtidigt är det så att vad som för en del ses som trygghet tenderar att vara något helt annat när andra försöker definiera det. Tryggheten jag själv vill möta och ta med mig genom livet är i det närmaste en inre ström av lugna, harmoniska, positiva upplevelser som ger en bra grogrund för alla former av utveckling. Oavsett om det gäller familj, karriär, allmänt välbefinnande eller annat så är den tryggheten något som stärker, uppmuntrar, ger kraft åt en snarare än skickar ner en i ett svart hål. Det är den tryggheten jag vill ha. Det är den grundläggande inre stabiliteten jag jobbar på att nå fram till.

Det jag istället inser är att (den falska) tryggheten jag oftast dragits till inte är någon trygghet alls – förutom i bemärkelsen att jag känner igen. Jag har sett mönstret, beteendet och händelseförloppet tidigare. Jag är van vid situationerna och vet med största säkerhet hur reaktionerna kommer bli. Alltså är jag trygg i hur jag ska hantera de för att ta mig därifrån någorlunda välbehållen.

Det är inte mycket till trygghet skulle nog de flesta tycka. Jag är benägen att hålla med. Trygghetsaspekten i det handlar helt och hållet om igenkännandet av situationen. Så varför strävar jag inte efter den riktiga, den bra, tryggheten?

Det gör jag – egentligen – men samtidigt är den skrämmande. Inte för att den på något vis skulle vara farlig, men för att den är främmande. Jag har helt enkelt inte vågat eftersom det innebär att jag behöver möta något jag inte alls känner till, inte alls är van vid. Jag kan inte föreställa mig hur det är menat att det ska vara. Bara det resulterar i att jag antagligen kommer provocera, trycka på obekväma punkter och se hur stor explosionen blir. Se hur långt ifrån det välbekanta den nya verkligheten egentligen är.

Det gör mig sorgsen att tänka på att jag är så, att jag har de felande tankarna med mig. Att jag har lättare att acceptera en ohälsosam, otrygg relation i framtiden mot en som på alla sätt skulle kunna vara bra. Att jag har lättare att göra det ENBART på grund av att jag ännu inte VET hur den bra versionen är och kommer att vara. För även om det är bra, kanske t.o.m. det bästa som kan hända, så är det okänt.

Det okända skrämmer. Förändringar skrämmer. Det är nu jag måste våga vara modig.