Jag ville egentligen skriva om sociala media, men orden vill sig inte riktigt. Formuleringarna sätter sig inte där jag vill och istället surfas det på nyhetssidor. När jag springer förbi “Scientologer ljuger” undrar jag lite för mig själv varför det på något vis är en nyhet. De är väl som vilken annan sekt som helst och fångar upp människor som är lätta att manipulera?
Året var 1997, jag var 18 och Au Pair i Dun Laoghaire, då de försökte fånga upp mig. På min lediga dag hade jag tagit bussen in till Dublin och strosade runt där, tittade lite i butiker, fikade någonstans, bara söp in atmosfären och uppmärksammade vad som fanns i min omgivning. På Abbey Street, möttes jag av en ganska ung man som frågade om jag hade en stund över, om han fick störa mig en smula. Leenden växlades och istället för att skyndsamt rusa vidare valde jag att lyssna på vad han hade att säga.
Det visade sig att han inte hade så mycket att säga just där och då, men jag erbjöds svara på några frågor för att få en profil över min personlighet presenterad för mig. “Några frågor” visade sig vara närmare 200 frågor med olika nivåer av stämmer/stämmer inte som svarsalternativ om jag minns rätt, det tog en dryg timme att svara på. Efteråt en stunds analys av svaren satte han sig med mig och talade om hur jag mådde, hur jag upplevde mig själv och hur jag uppfattade att min omgivning upplevde mig. Visade ett fint diagram med kurvor som förklarade det han just berättat. (Självklart fanns det en bottennotering där i resultaten, något att påverka, trycka lite extra på och manipulera utifrån.)
Detta fortsatte sedan med en uppmålad drömbild över hur jag skulle kunna ha det istället, hur jag skulle kunna må bättre, trivas med livet betydligt bättre, få vackrare hy, tjäna stora pengar, bo i drömvillan med den perfekta familjen, ja listan var oändlig.
Efter alla vackra visioner presenterades jag för en 20 minuter lång hjärntvättarfilm med bland annat Jon Travolta, Tom Cruise och en hel del fler höjdare som talade varmt om Scientologerna. Under 98% av filmen satt jag och funderade på om någon skulle upptäcka om jag smet ut därifrån, kände mig nästan en smula tillfångatagen. Avslutningsvis följde också en uppmaning att köpa deras bok “Dianetics“, vilket jag inte gjorde. Au Pair och lägga 7 pund på en bok var inte riktigt vad som föreföll sig logiskt för mig där och då. Tydligen var jag inte ens lättpåverkad i den åldern. När jag sedan gick förbi lokalerna igen tre veckor senare var de borta. Fanns ingenting som antydde att de ens funnits där.
Många år senare har jag ändå införskaffat boken. Jag är vetgirig, jag vill se hur andra tolkar världen. Därför läser jag ibland saker som förefaller sig ologiskt för andra. Inte för att helt gå in i det själv och bli totalentusiast, utan för att se ytterligare ett perspektiv. Just den här boken verkar dock ha en väldig effekt på människor, jag har fortfarande inte orkat ta mig tid att läsa den. Men bara att ha den med ibland folk framkallar spännande reaktioner.
Samma dag jag hämtat ut boken på postutlämningen landade jag med den i torsdagssällskapet på en av Söders pubar. Ibland vänner och bekanta fanns en kvinna som utmärkte sig. Hon såg den, hittade snabbt kopplingen till scientologerna och ifrågasatte varför jag överhuvudtaet hade den. Då jag enkelt förkunnade att “Jag tänkte läsa den och se vad det är för något.” var hon snabb att deklarera att jag skulle bli totalt hjärntvättad av den. En kommentar som fick mig att ifrågasätta henne mer än bokens innehåll.
Endera kallade hon mig dum i huvudet och lättpåverkad eller så tror hon på fullaste allvar att det finns böcker med hjärntvättsgaranti. Jag tror varken eller så jag ignorerade resten av det samtalet, har i stort ignorerat henne sedan dess och kanske läser den där boken någon gång framöver, när jag orkar.
Så även om scientologer nu ljuger kan jag inte låta bli att undra ibland. Behöver de ens anstränga sig när de gör det med tanke på hur lättledda människor oftast verkar vara?
