Tag Archives: minnen

“Med en skalpadda på ryggen…

.. är det svårt att tjäna snabba pengar.”

Om jag minns rätt så var det min bror som gav mig den här.

Det måste ha varit i mitten på 90-talet. Jag bodde då fortfarande hemma och letade efter alterntiva tolkningar av verkligheten på den tiden. Misstänker att han snappade upp att den föll rakt ner i en av dessa synsätt, något jag kunde förlika mig med och sträva mot.

Så vitt jag minns är den menad att fungera som en talisman, något som kanaliserar positiva energier i fråga om en viss del av livet. Misstänker att det var något som rörde pengar med tanke på att skaldjuren sitter på en hög med mynt.

Jag har dock slarvat bort det lilla informationskortet som följde med. Kanske är det någon som vet. Kanske någon, precis som jag, har galet mycket fantasi och kan komma på något lämpligt. Någon liten affirmation som de här rackarna kan stå för…

2 Comments

Filed under Allmänt

ett möte jag saknar ibland

Han föll in i min medvetandesfär förra året. Eller snarare klampade in och tog plats. Det visade sig ganska tidigt att vi har en del likheter.

Ingen av oss tycker om att göra krångliga avstickare när vi är ute och kör bil. Om det är för krångligt att ta sig av huvudvägen för att stanna och äta, så låter han antagligen bli, precis som jag. Så att köra raka vägen hem och gå och lägga sig hungrig är ett gångbart alternativ i fler fall än sällan.

Jag har en ovana att låta fingrarna vandra över huden, utan att jag direkt reflekterar över det. Så när ruvor eller annat ojämnt stöts på under fingervandringen pillas det bort i den mån det möjligen går. Det kan bli ett ihärdigt pillande ibland. Det visade sig att han delar det med mig. Så ihärdigt att han inte bara pillade på sina egna ruvor utan fortsatte, när vi satt nära varandra och pratade, med att pilla på mina. De flesta hade åkt på en käftsmäll i det läget, men inte han. Jag misstyckte inte. Med just honom var det en accepterad närhet.

Det jag log mest åt var ändå är hur han klev in i mitt hem, hälsade med en kram och sedan direkt plockade upp ett ämne vi berört över MSN någon dag tidigare. Som om vi hade pratat om det i timmar och bara tog en kort paus för den där kramen. Som om det vore den mest naturliga sak i världen för honom att fortsätta berättandet precis där han slutade.

Dessutom fick jag känslan av att han förstod mitt språk. Så sällan som jag känner mig förstådd har jag ofta hunnit undra om det är jag själv som inte behärskar mitt modersmål. Att han bekräftar att jag har fel i min förtvivlade undran betydde så enormt mycket.

Som om det inte vore nog löste han mysteriet med mina hopplösa fönster. De där som jag inte putsat en enda gång sedan jag flyttade in, just för att jag inte lyckats öppna dem helt. Nu är de putsade, åtminstone en gång. Det var egentligen pinsamt enkelt, jag borde nog ha kommit på det själv. Men så tycker jag väl kanske att det finns annat som är viktigare att fokusera på än att spendera timmar på att försöka klura ut hur man öppnar ett fönster fullt ut.

På ett sätt som inte riktigt går att beskriva blev han med ens så viktig. Någon som spelade roll för mig. Någon jag ville bry mig om. Jag trodde (och tror ibland fortfarande) ändå att han uppskattade att jag först och främst såg honom och inte den, för mig, helgalna och näst intill obegripliga omgivningen han lever i. Oavsett vad som händer, vad andra anser och hur världen byter klimat så uppskattar jag honom. Den han visat mig att han är. Att det sedan inte har tagit en livstid att nå den insikten är en bisak jag kan leva med utan att lägga för stor vikt vid det.

Vi är säkert lika på fler sätt. Men är det meningen att vi ska upptäcka det lär det visa sig i sinom tid. Det kanske inte ens är meningen. Vi får helt enkelt se. Jag har inte bråttom.

4 Comments

Filed under Sinnelag

the NES generation

Jag spelade NES när det fanns. Jag har fortfarande ett NES här hemma i en låda. Jag har en bunt spel som jag (utan att ens ha tänkt på det) blåser hårt i en gång innan jag trycker i dem i konsolen. Jag springer på den här serierutan. Jag fnissar hejdlöst.

XKCD

1 Comment

Filed under Internet

något beroende

Vi börjar mer och mer bli ett, smälter sakta in i varandra och kontrasterna som från början funnits för att urskilja oss börjar så sakteliga suddas ut. Vi är ungefär som ett gammalt par. De som levt med varandra så länge att det börjar synas. Par där man ser att makarna hör ihop då de börjat få varandras ansiktsdrag och linjer efter alla år av att ha härmat varandras ansiktsuttryck och rörelser. Så är vi sammanlänkade. Men ändå är vi så mycket mer. Med ett annat fruktansvärt öde att möta.

I början vadade jag i kanten av dig. Nyfiken på vad du var och vad du hade att erbjuda. Smakade lite försiktigt på dig, men kunde samtidigt fortfarande lämna dig och minnas vem jag var. Med ditt mjuka sätt och dina varma, lockande egenskaper fick du mig att stanna längre och längre varje gång jag var där. Aldrig någonsin bad du mig stanna, men jag gjorde det ändå.

Med tiden stannade jag inte bara lite längre. Jag vadade alltid lite längre ut för varje gång. Till slut tog jag även ett simtag och sedan ett till, för att sedan sakta och motvilligt vända tillbaka till land. Du trollband mig och visade dig vara glad då jag fanns där, visade dig förstå då jag själv hade mardrömmar om mina andra timmar av existens. Någonstans i min lycka över att få vara så nära, få finnas i din medvetandesfär började jag glömma bort saker. Jag tappade ansvarskänslan och började lägga ifrån mig förpliktelser. Med dig var jag alltid glad, mådde alltid bra. Var lycklig. Visst var det väl så här livet skulle vara?

Jag började sova vid dig, på strandkanten. Alldeles bredvid där jag brukade vada omkring för att få känna dig. Du sa ingenting om det, bara log. Så tyst och stillsam. Gav mig ett leende som sa att jag var allt du önskade, som intalade mig att det jag gjorde var det enda rätta.

Tid upphörde att existera. Jag förlorade alla begrepp om Tid, precis som Rum sedan länge var borta ur mitt medvetande. Varje vaken minut sökte jag mig till dig. Om jag mot all förmodan var tvungen att göra något annat, om verkligheten ryckte i mig alldeles för hårt, så tog det inte lång stund innan jag var tillbaka hos dig. Varje natt gjorde det mig ont att somna ifrån dig. Tänk om du inte fanns kvar när jag vaknade. Även om jag innerst inne visste att du gjorde det så var det ändå en tanke som jagade mig likt en utsvulten varg.

Så fortgick det, dag ut och dag in. Dagar som så småningom blivit månader och sedan år. Så har det fortsatt, år ut och år in. Så länge jag kan minnas, och före det är jag inte riktigt säker på vad som hände. Inte längre säker på vad som spelade roll. Men kärlekssagan är inte bara vacker.

Jag började avsky dig. Vilket egentligen var en lögn i sig. Det var mig själv jag egentligen avskydde mest. Vad jag tillåtit dig att göra med mig. Min egen svaghet. Jag önskade jag kunde klippa alla band med dig och gå därifrån. Bara gå rakt ut i verkligheten och må bra. Men så lätt var det inte.

Under tiden som gått har du urholkat mig och jag har matat dig med min själ. Utan dig är jag bara halv, med dig är jag ett vrak, en blek kopia av vad jag en gång varit. Jag har försökt skära bort dig, ignorera att du finns och ägnat mig åt annat, åt vardagen som efter dina kärleksförklaringar ter sig grå och trist. Grått och trist är inte det liv jag vill leva, det har du lärt mig.

Jag andas fortfarande genom dig. Det första jag gör när jag vaknar är att kyssa dig, kramar om dig och talar om vilken underbar dag vi kommer att ha. Det sista jag gör innan jag går och lägger mig är att kyssa dig, kramar om dig och tackar för den underbara dag vi har haft tillsammans. Bara du och jag, en armslängd ifrån resten av världen men vi har ändå lämnat dem utanför, de skulle ändå inte förstå.

Ibland har det hänt att jag funnit någon där ute att intressera mig för, någon som jag trott varit värd risken att bli grå för en stund. En varelse värd mer än du. En som jag skulle kunna slita mig loss och leva för. Ett fåtal gånger har det hänt. Men du har varje gång ryckt ner mig i träsket igen, talat om för mig att det är här jag hör hemma och kommer att förbli. Fått mig att förstå att ingen annan kommer att rycka mig därifrån, ingen annan kommer att bära upp en så svag karaktär.

Vem kan egentligen räddas, som inte erkänner sig besegrad?

Vem kan egentligen ropa på hjälp, som inte erkänner sig fast?

Jag skulle nog aldrig överhuvudtaget erkänna mig beroende. Inte ens då, när det var som mest sant. Det gör ont att behöva erkänna det nu. Det gör ont att behöva erkänna att jag blivit ett vrak. Det gör ont att behöva veta att jag kommer vara ett vrak, tills den dagen jag själv gör något åt det. Ingen annan kommer att göra något. Ingen annan ser vad som fanns, innan vrakdelarna flöt omkring i viken. Frustrerad blir jag över att inte veta vilka rötter jag ska slita upp för att inte själv gå under i mina försöka att ta mig vidare, att röra mig bort från dig. Bort ifrån den urholkande kraft som tillåter mig att bli ett tomt skal, utan egen tankekraft och styrka.

Du och jag är ett. Vi tillför varandra syre genom samma andetag, de som en gång i tiden bara var mina. Vi delar samma glädje, äter samma sorg och lever som ett. Jag är förälskad i dig och allt du gör för att få mig att le. Le mina tomma små leenden, som för stunden är äkta, men tagna ur sitt sammanhang bara tomma och påspacklade likt TV-profilernas överpudrade fasader. För varje gång jag andas in kärlek och förälskelse andas jag ut avsky och förakt. Föraktet över min egen karaktär och avskyn är egentligen också över mig själv.

Men innerst inne, i mitt djupaste mörker finns också ett lite frö. En glimrande kärna som i väntan på att få blomma viskar små kloka ord. Viskar till mig att jag inte kan förebrå någon annan mitt öde, viskar att det inte är ditt fel att jag sitter här. Viskar så många sanningar att jag utifrån det vet att hur mycket jag än vill förebrå och hata dig, för vad du gjort mig, så kan jag inte.

Jag måste själv kliva av den här skenande karusellen och hoppas på att resultatet bara blir skrubbade knän och inte en bruten nacke.

5 Comments

Filed under Sinnelag

färre backspeglar

Inte så många dagar kvar på det här året nu. En del har redan bloggat lite om det, andra har valt att ta med sina reflektioner kring de senaste tio åren när de sneglar i backspegeln. Jag kan förstå visst sneglande i backspegeln men jag har lite svårt att förstå vitsen med att stirra för mycket i den riktningen.

Det i sig innebär att jag brukar ägna den här tiden åt att försöka se framåt. Just de här dagarna fram till nyår bär något magiskt med sig. På sitt eget lilla vis ger de grunden för det kommande året, vad man bygger det på, vilka känslor och inställningar till livet man tar med sig framåt. Sist men inte minst också de förändringar i ens liv man drömmer om och hoppas ska inträffa under året som kommer.

Tidigare har jag gjort en tavla, ett kollage från symboliska bilder och texter ur diverse tidningar, reklam och annat som annars ska kastas, som funnits tillgängligt. Något som kan inspirera en under året allt eftersom man passerar igenom det.  Den senaste jag gjorde visade sig dock vara en förbannelse mer än en välsignelse, inspiration och kraftbärare, något som i sig gör mig tveksam till att göra en ny för kommande år.

Kanske finns det en annan metod att ta till, ett annat sätt att visualisera essensen av året man har framför sig och kanalisera kraften det bär med sig. Kanske kan det räcka med ett kort inlägg här, kanske räcker det att städa upp hemma och säga “Nä, nu jävlar!”, kanske är det bäst att inte se framåt alls.

Jag har fortfarande några dagar på mig att bestämma mig för något. Samtidigt är jag nyfiken på hur du skulle göra, eller kanske redan gör. Hur tas det nya året emot i din del av verkligheten?

3 Comments

Filed under Allmänt

inget att säga

jag hade tänkt skriva något klokt

jag hade tänkt skriva något genomtänkt

det var på väg att formulera sig i en lugn och harmonisk ton

nu blev det inte så

jag har inget att säga längre

allt är åt helvete och jag kan inte direkt påstå att jag bryr mig

gubben som förstörde mitt liv förra vintern har mage att försöka ta kontakt och förstöra ytterligare en vinter

som om det är nödvändigt

ett förstört liv blir inte automtiskt helt över en sommar

våldtäkten senast han var här och alla kränkningar (och ja jag vet att det gått inflation i ordet, men de här var bara en hårsmån ifrån fysisk misshandel) alla gånger innan dess sitter fortfarande kvar i väggarna

inte konstigt jag mår dåligt över att finnas i mitt eget hem

den enda tryggheten jag hade är förstörd och jag har ingen fristad att fly till

att ens försöka förstöra något som redan är förstört kan bara en idiot ge sig på och tro sig lyckas med

men något annat har han förvisso aldrig varit

inget annat än en stor jävla jubelidiot.

Leave a Comment

Filed under Anfäktelser

inte billig nog för hans smak

Ett snyggt inslaget paket i matt, svart papper och presentsnöre i blankaste silverlyster. Så där så att det skriker lyx och flärd om det, ni kan säkert tänka er. Efter en lång arbetsvecka var det ett sådant paket, en bukett blommor och en flaska vin han tog med sig hem till sambon.

Hon mötte honom i hallen där han räckte över sina små gåvor och började frigöra sig från ytterkläderna. Så som han beskrev det blev hon alldeles till sig av åsynen på det lilla paketet, sådär på gränsen till tårögd och än mer sådär att hon var på väg att slita med honom in i sovrummet för en omgång kärlek där och då i ren tacksamhet.

Jag har personligen fortfarande svårt att föreställa mig att kvinnor reagerar så (om de nu inte uppenbart valt en man för hans pengar och det verkligen ÄR presenterna de lever för) men så var det tydligen.

Han lyckades hur som helst få av sig skorna och börja göra iordning en vas till blommorna under tiden hon snyftande, lycklig slet upp paketet för att finna…

.. ett d a m m s u g a r m u n s t y c k e ! ! !

Jopp, så var det. Ett dammsugarmunstycke. Det var den snygga inslagningen som fått honom att köpa det. Det kärleksfulla snyftandet förbyttes snabbt i ett raseri, om än väldigt samlat. En smäll i en badrumsdörr, en stund längre än en evighet av tystnad. Efter det kom hon ut i köket igen, satte sig vid bordet och åt sin portion av middagen under sammanbiten tystnad. Inte ett ljud. Inte en blick. Inte en enda förnimmelse av att hon uppmärksammade hans existens i rummet.

När middagen kort därefter var över försvann hon in i sovrummet och stängde dörren om sig. På dörren fanns en lapp upptejpad med det tydliga budskapet “Sov i gästrummet!”

Det här var en av de små berättelserna han delade med sig av om kvinnan i hans liv. Hon som inte längre fanns att tillgå och som han intalade sig och försökte intala mig att jag skulle ersätta. Hon som jag i hans tycke aldrig kunde leva upp till eller ens vara hälften så mycket kvinna som vad jag än tog mig för. Trots att mitt intresse för materiell status är betydligt mindre än vad hennes verkar ha varit, men det kanske till sist var det som var felet – jag gick inte att köpa.

1 Comment

Filed under Minnen

första gången…

Allt började med ett enkelt litet tweet om Djungelvrål. Hos mig innebar det en koppling till ett gammalt minne. Mina första Djungelvrål.

Jag bodde fortfarande i Småland då. Gick nog fortfarande i tredje klass. I början av det läsåret hade en ny kille börjat hos oss. Hans familj hade flyttat ner ifrån Stockholm, något område som hette Svartbäcken (kan vara att jag minns fel där). Vi hade dessutom ett överskott på tjejer i klassen så tillskottet var mer välkommet än någon ville erkänna. Utan att gå in på för mycket detaljer så blev vi tillsammans. Jag gick på akvarellkurs hos hans mamma. Någon gång under höstterminen hade jag varit tuffare än vanligt och frågat chans på honom. Någon gång hade jag fått en liten lapp av honom i fickan på mina ytterkläder under tiden akvarellkursen pågick. Någonstans i allt det där blev jag med pojkvän, om än på ett väldigt barnsligt och oskyldigt stadie.

Han ringde ibland och slängde glatt ur sig; “Tja, ska vi lattja?!”  Första femton gångerna hade jag inte en aning om vad han sa, men svarade alltid ja. Resten av gångerna hade jag ingen aning om vad han egentligen menade men eftersom det ändå innebar att umgås på samma få kvadratmetrar så sa jag alltid ja då också.

Någon gång under tiden vi var tillsammans blev det en nästan-riktig-dejt i form av ett biobesök. Visst, hans mamma var med eftersom det var åtta mil till biosalongen och hans lillebror var också med eftersom hon inte gärna kunde lämna honom ensam, eller om det var så att han också ville se filmen. Det kan t.o.m. ha varit så att hon tänkte åka dit med sina söner och sen bara vara snäll och låta mig följa med eftersom jag och hennes äldsta son ändå lekte så ofta.

Oavsett vilket så minns jag ändå delar av det fortfarande. Det var magiskt. Det var Mio min Mio vi såg. Jag tyckte filmen var rätt läskig då. Minns t.o.m. att vi hade tagit med bilkuddarna (du vet sånna där barn sitter på för att kunna ha bältet på sig på rätt sätt) in i biosalongen. Jag minns att vi sedan satt och höll varandra i handen hela vägen hem. Men jag minns också att det var allra första gången i mitt liv som jag åt Djungelvrål. Jag fick dessutom en hel påse alldeles för mig själv.

edit: jag finner det dessutom fascinerande hur ett ord inte bara leder till återkopplingar i minnet utan hur det samtidigt utifrån det kan skapa engagemang och dialog kring enkla funderingar som uppstått ur det. Tack alla som deltog i diskussionen kring när Mio min Mio möjligen kan ha visats i Kalmar och huruvida jag är en slöhög som inte har bättre koll på imdb. Det är just sånna här små saker som får mig att fortsätta twittra.

Leave a Comment

Filed under Ätbart, Minnen

ett sätt att slippa besvikelser

Det är inte ens en vecka kvar nu. I år har jag inte ens bett människor dyka upp, ses någonstans eller på annat vis fira. Förra årets #fail gör fortfarande ont. Svinet som lovade livet jag drömde om lovade också något alldeles extra bara för mig på min 30-årsdag. Hade han inte lovat hade jag planerat min dag annorlunda men, med anledning av det lät jag vännernas firande vänta till dagen efter.

När dagen väl kom fick jag ett besked under eftermiddagen att svinet bestämt sig för (“var tvungen” trots att han enl. utsago alltid är den som bestämmer själv när han var tvungen och inte) att arbeta resten av dygnet och helgen. Men givetvis skulle det kompenseras senare. Jag behöver väl knappast nämna att det aldrig hände. Så min stora dag ägnade jag åt ingenting här hemma i soffan, som om den liksom jag var helt betydelselös på alla sätt.

Jag orkar inte med fler besvikelser. Jag orkar verkligen inte. Det ser bara ut som jag överlever ändå, reser mig och borstar av sanden för att sedan gå vidare som om ingenting har hänt. Men det är just det jag inte orkar längre, att ingenting har hänt.

Så tidigare omtalad önskan kvarstår, men mer orkar jag inte önska. Mer orkar jag inte ens hoppas på längre.

Leave a Comment

Filed under Sinnelag

ett ljus i mitt mörker


Så skrivs det på twitter och det är just vad jag gör ikväll. Tänder ljus. Det här importerade helgdagsfirandet som jag sett höra hemma i USA, Irland och England (kanske på fler ställen) förstår jag mig inte på och ger jag inte heller någon plats för i Sverige. När jag är i något av länderna där det är en gammal tradition är det en annan sak. Hos mig, när jag är i Sverige, är det inte en tradition så istället tänder jag ljus.

Ikväll tänder jag ljus för de som inte längre finns kvar i mitt liv. För de som inte har en möjlighet att komma tillbaka.

Ikväll tänder jag ljus för de mor- och farföräldrar som jag aldrig mer får möta, aldrig mer kan ringa till och aldrig mer kan krama om.

Ikväll tänder jag ljus för en flicka vars hjärta inte slog mer än ett dygn innan det gav upp. Vars hjärtfel var så svårt att behandla att läkarna där hon föddes inte hade resurserna och när det väl upptäcktes var resan dit där resurserna fanns för lång för att hon skulle överleva.

Ikväll tänder jag ljus för den flickan som, om det funnits tid, om det funnits resurser, idag kunda ha varit 20 år och kanske hade varit ute och rest runt i världen, kanske hade fått sitt första riktiga jobb, kanske hade haft hela livet framför sig.

Ikväll tänder jag ljus för den flickan som kunde ha varit världens underbaraste tjej med syskon som älskar henne över allt annat, som kunde ha tagit studenten för inte så länge sen, som kunde ha varit lik mig och som kunde ha suttit här i soffan med mig och fnittrat över någon grabb hon kärat ner sig i.

Så blev det inte.


Ikväll tänder jag ett ljus för min syster. Flickan som föddes för lite drygt 20 år sedan. Flickan som levde ett dygn och vars kropp jag höll i min famn timmar efter att hon tagit sitt sista andetag.

Ikväll tänder jag mitt ljus för dig, älskade Josefin.

4 Comments

Filed under Minnen