Tag Archives: minnen

Får jag låna ditt liv, bara för en dag…

”Skulle jag berätta om allt jag varit med om skulle någon tro att jag ljög.” säger han och lutar sig tillbaka i fåtöljen. Han sluter ögonen och tar ett djupt andetag innan han fortsätter.  ”Det är helt enkelt för mycket för de flesta att ta in. Som om ingen tror att man kan göra så många saker under sitt liv.”

Jag sitter på en rund fluffig läderpall vid hans sida och lyssnar till hans ord. De är lågmälda, rogivande och samtidigt lite sorgsna. Jag säger inget, men mina tankar smiter iväg på ett eget spår.

Å ena sidan förstår jag vad han säger. Jag har redan råkat ut för någon som inte kunnat presentera bevis för någon enda av sina storslagna bravader livet igenom, någon vars ord jag inte längre tar för sanning då allt han berättat i bästa fall låter som en dålig roman. Samtidigt förundras jag över att vi som människor begränsar oss och andra så hårt, förutbestämmer vad som är möjligt att ha upplevt utan att ens ha försökt det själva. Det är lite som om vi bestämt att en enda människa inte får uppleva hur mycket som helst, enbart för att majoriteten inte tar sig för några större kraftansträngningar för att göra just det.

Å andra sidan önskar jag inget hellre än att han berättar om alla sina upplevelser. Jag vill så gärna ta del av den där världen som jag redan insett att jag aldrig själv kommer kunna eller ens hinna uppleva under min livstid. Om jag åtminstone får återuppleva en annan människas historia genom minnen har jag åtminstone fått ett fragment av ett liv som inte är mitt. Jag samlar på dem. Delar av andra människors liv. Minnen och berättelser som genom att berättas ger andra människor en ytterligare dimension.

Leave a Comment

Filed under Omvärlden

att inte kunna anmäla

Jag är långt ifrån säker på vad för upprop och projekt som pågår på twitter just nu, men jag får känslan av att det rör sig om när Nej inte respekteras, inte mottages som det Nej det är eller när det helt enkelt förväntas vara Ja enbart för att man vistas i samma lokaler som vederbörande.

Även om det inte gör det så för det tankarna till män, nej förlåt SVIN, som tagit sig rättigheter som överhuvudtaget inte varit deras att ta. Att kalla de svinen män vore att smutskasta alla de hedervärda, sunda män som trots allt ändå finns där ute.

Jag har under senare halvan av mitt liv råkat ut för en rad av dem, svinen alltså, och alla går fortfarande oanmälda. Helt enkelt för att det inte riktigt går att anmäla en “vän” som tagit sig friheter som inte var hans att ta, eller någon som jag initialt haft ett intresse av att SAMTALA med. (Resultaten blir som i de flesta fall som uppmärksammas i media. Skulden läggs på kvinnan och i bästa fall var det ju ett missförstånd som snabbt slätas över.)

För sånt här händer verkligen. Jag finner levande varelser intressanta att utbyta tankar och idéer med, så där så att jag kan verka barnsligt förtjust i någon enbart därför. Men det är också allt. Med det är det inte automatiskt sagt att jag vill ha samma varelse naken nära mig, eller för den delen i mig. Byta alllehanda kroppsvätskor med någon för att samtalet var trevligt och underhållande är inte automatiskt en naturlig följd, i alla fall inte för mig. Oftast vill jag ärligt talat inte ens se densamme naken, än mindre tänka på det.

Svin förstår inte sånt. De tar ingen hänsyn. Istället tar de till de medel de anser krävs för att få som de vill oavsett hur mycket jag inte vill. Om de vet om det, att jag inte vill? De frågar överhuvudtaget inte. På så vis behöver de inte mötas av ett Nej. Istället tolkar de (mig, och säkerligen många andra) precis så som det passar dem bäst. Det används andra metoder. Alkohol har i några fall varit vapnet, i andra har det varit fråga om falsk vänskap och spelande på ens samvete när det väl kommer till kritan.

Resultatet har alltid varit detsamma. Oavsett hur varenda cell i min kropp skriker “Jag ville verkligen inte! Jag ville ALDRIG! Det har aldrig ens funnits en tanke där du förekommit naken i min närhet!” så hjälper det inte.

Enligt svinen (eller som de egentligen borde kallas; förövarna) ska det “ha verkat” som jag ville eftersom jag inte blev arg, fäktade och slog omkring mig och vrålade NEJ!!!! för allt vad mina lungor bar. Så för att jag ska “gå fri” måste ja alltså bete mig som något annat än det som är jag? Alla som känner mig vet att jag inte slåss, fäktar och skriker för minsta lilla – det ligger inte i min natur. Så nu går svinen fria. För det går inte att prata om det utan att någon åtminstone antyder att skulden nog trots allt ändå ligger hos mig, att jag på någon (om än liten) nivå tillät det.

Det enda skydd jag har mot dem är att ta avstånd, sluta tänka på dem som individer. Betrakta dem som döda ting, sluta kännas vid att de överhuvudtaget existerar. Men det är inte mycket till skydd.

Skadan är redan gjord och jag måste hela tiden hitta sätt att leva med den – och mig själv.

Edit: Ett försök att sammanfatta känslan gjordes med en kommentar jag skrev på twitter igårkväll; “Finns få saker som är så osexigt som maktmissbruk, oavsett vilken nivå det handlar om.”

Leave a Comment

Filed under Omvärlden

Nu viker mörkret undan..

Så mycket som kan förändras allt eftersom tiden går.

Som barn, i synnerhet under låg och mellanstadiet, hoppades och drömde jag om att få vara Lucia. Samtidigt drev jag en kamp mot moderskapet från årskurs 4 om att slippa vara kortklippt som pojkarna i klassen och som lillebror. Jag hatade det. Jag ville verkligen inte ha så kort hår, jag vill få vara flicka som alla andra flickor i min klass. Någonstans i årskurs 4 vann jag det slaget. Det finns ingen bild i skolkatalogen som bevisar det, jag var sjuk den dagen, men året efter har jag lyckats få till lite mer än axellångt, mörkblont, hår. Femmorna är dessutom de som står för skolans “riktiga” luciatåg. Men visst hoppades jag förgäves, var aldrig tillräckligt populär för att ens bli sedd som ett alternativ.

Under högstadiet gjorde min musiklärare dessutom klart för mig att jag inte kunde sjunga. Hade 4 i musikteori, kunde mer om det som hade med skalor att göra än de flesta i klassen visade det sig. Men för att kompensera det och låta lärarens “stjärnor” ha starkast skimmer fick jag helt enkelt nöja mig med betyget 2 i framförande och det var med nöd och näppe jag fick det, det skulle jag minsann ha klart för mig. (Visst låter det som ett underbart sätt att motivera barn och bättra på deras självkänsla?)

Så, slutade jag sjunga? Tja, mer eller mindre bland folk. Att några år senare under idogt arbete med Värends Lucia i Växjö få höra att jag inte var det minsta Lucialik gjorde kanske inte mycket för att lyfta. Å andra sidan var jag inte riktigt så usel på sång som jag fått lära mig, utan gick med i Luciakören det året. Började nöta luciasånger från slutet av september (eller om det var tidiga oktober) och hade fullt sjå med alla framträdanden en hel vecka runt Luciadagen, från tidig morgon till sen kväll. Minns inte nu om jag var 16, 17 eller 18 den vintern men när det gäller lussande och sånginsats var jag på det hela taget en väldigt nöjd tonåring.

Sen dess har det mesta falnat och försvunnit. Sjunger lite ibland fortfarande, men bara när jag tror att ingen hör. Förvånansvärt ofta är det just luciasångerna som återkommer då, oavsett tid på året.

I år, precis som jag vet inte hur många år bakåt, har jag inte sett skymten av ett Luciatåg. Å andra sidan är det mer knutet till att jag tappat greppet om alla traditioner, allt det där som var små glädjefulla avbrott i en rutinmässig vardag. Inget av det har känts speciellt relevant senaste åren, mycket p.g.a. att den rutinmässiga vardagen inte varit så där trygg och rutinmässig som den kanske borde vara.

Men vem vet, nästa år kanske det åtminstone känns och värmer i själen att åter se en ljusprydd mamsell tassa förbi med sitt skönsjungande följe.

Leave a Comment

Filed under Omvärlden

minsta gemensamma nämnare

Jag skulle egentligen ha skrivit den här texten igår men det blev inte så. Det pysslades med lite annat och sedan samtalades det med människor vilket kändes betydligt mer givande än att skriva om dem. Inte för att jag hade något ont att säga eller tyckte det var oviktigt att berätta om dem, men det var någonstans det som var (om inte hela så åtminstone) halva poängen. Jag ville redan igår ha skrivit en text om hur jag uppskattar vännerna omkring mig, tiden jag ibland får med dem och närvaron de stundom väljer att ha i mitt liv. Det är små saker som är så oerhört viktiga, åtminstone för mig.

Så även om jag var lagom nere och besviken vid den här tiden förra året, för att inte tänka på hur illa det var året innan dess efter sms:et som klargjorde att min överraskning bestod av ingenting.. så är det oerhört långt ifrån hur allt känns just nu. Jag hade kunnat vara lika nere i år. Jag hade kunnat sitta i ett hörn och sucka än en gång. Jag hade kunnat välja den vägen, men det kändes inte som rätt väg att gå. Just nu känns det inte som det är “min dag” på något sätt överhuvudtaget. Men det gör verkligen ingenting, det spelar inte så stor roll. När jag vaknar imorgon kommer jag vara ungefär en dag äldre än idag, precis som jag idag är ungefär en dag äldre än igår. Förändringarna där är inte så väldigt stora. Däremot har jag något mer, något större att se fram emot idag.

Jag ser fram emot att ha människor, vännerna, jag tycker om samlade omkring mig. Det är lite som sockervadd kring hjärtat att tänka på att de kommer vistas här, i samma små rum där jag normalt sett bor och lever alldeles själv, samtidigt som det är lite pirrigt och nervöst att se hur de kommer att fungera sinsemellan. De kanske har mer gemensamt än jag hade kunnat gissa mig till. Men om de inte har det så har de åtminstone en väldigt viktig sak gemensamt – de är alla, var och en för sig, någon jag tycker oerhört mycket om.

Leave a Comment

Filed under Allmänt

jag har inte räknat minuterna

Idag är det ett halvår sedan mitt liv gjorde en kullerbytta till något jag knappt vågade drömma om.

Idag är det sex månader sedan vi möttes utanför tunnelbanan vid medborgarplatsen. Den gången jag bestämde mig för att våga istället för att fly undan mitt trasiga självförtroende med dåliga ursäkter.

Idag är det tjugosex veckor sedan vi först satt på Underbara Bar (eller heter den kanske Bara Bistro Bar?) tog en öl innan middagen och han gav mig åter ett minne som var nästan två år gammalt; Detaljer kring tillfället då vi träffades första gången.

Idag är det etthundraåttioen dagar sedan han berättade att han ångrat att han inte fångat upp min subtila invit den där gången för två år sedan.

Idag är det (i skrivandets stund ungefär) fyratusentrehundrafyrtiosex timmar sedan jag började smälta inombords, började hoppas att jag någon gång igen skulle våga älska sådär gränslöst och öppet som jag alltid.

Det är lite färre timmar än så sedan förälskelsen tog över, kärleken började gro och bara tanken på ett liv utan honom gör att jag känner mig vilse. Det har varit många intensiva, nära och gemensamma timmar sedan dess. Kanske lite för många för snabbt. Så många att vägen kanske leder oss vilse. Kanske därför milstolpen (som en del har) vid de första sex månaderna inte vare sig firas eller noteras.

Det är nog därför jag ikväll sitter ensam i en fåtölj hemma hos honom och känner mig vilse. Inte helt säker på vad jag ska göra av kvällen. Inte helt säker på vad jag ska äta, men har ingen direkt aptit så det stör mig inte så mycket. Men det är ändå inte en kväll jag hade suttit ensam om jag hade fått välja. Han är ute och åker motorcykel ikväll. Ute och trängs bland både bilar och motorcyklar och jag är livrädd. Livrädd för att han inte ska komma hem hel, men minst lika livrädd för att jag kommer ha förlorat honom på andra sätt.

Istället för att vara livrädd i min ensamhet hade jag velat säga;

“Grattis älskling! Grattis till det första halvåret av vårt liv tillsammans. Vet att du möts varje morgon av gränslös kärlek, nu och lång tid framöver.”

Leave a Comment

Filed under Anfäktelser

bakom molnen tindrar ett troll

Bitarna börjar falla på plats. Det som har känts som en smärre jordbävning senaste veckan har framför allt handlat om en inre sådan. Inte så att den yttre livsvärlden och allt som står i den är helt odelaktig i det här eller inte har påverkats av det, men framför allt är det inuti det har skramlat, rasat och varit på väg att utbryta en smärre katastrof.

Jag börjar också se varför. Jag börjar se vem jag blir i en relation med någon nu. Jag ser hur jag inte vågat fortsätta vara jag, precis så som jag är, utan tagit på mig rollen från året innan. Den hemska, den dåliga, den som det är minst femton fel på. Den som inte beter sig som en riktig kvinna gör för att hon överhuvudtaget pratar med någon annan människa än mannen hon valt att leva med.

Istället för att våga fortsätta vara jag, precis som jag är när jag mår som bäst, då jag är glad, pratsam, social och tycker om min omgivning på alla de sätt som går just för att människorna jag möter är så underbara och intressanta, var och en på sitt sätt..  Istället för det, tog jag rollen jag hade senast i vad som skulle blivit en relation. Den tuktade, den kontrollerade, den som inte riktigt har rätt att föra samtal med någon annan, den som måste berätta allt om sina innersta tankar enbart för att få dem söndertrasade, förstörda, trampade och spottade på.

Det börjar klarna nu. Jag måste inte ta på mig den rollen. Jag har aldrig behövt ta på mig den rollen. Jag har egentligen aldrig behövt leta efter de signalerna som säger att det är så jag måste vara. De finns inte. Oavsett hur mycket jag försökt provocera fram dem (och bara det utan att egentligen ha velat göra det utan snarare av ren rädsla för det där som är “lite för bra för att vara sant”) så finns de inte.

Nu när jag vet. Nu när jag ser. Nu kanske jag kan tänka mig att våga än en gång. Vara jag, precis sådär som jag innerst inne alltid är och egentligen också vill våga vara utåt. Dags för det sociala trollet i mig att krypa fram ur gömmorna igen och möta solens strålar. De där som faktiskt inte får mig att springa, utan istället våga glänsa lite klarare – som stjärnorna.

2 Comments

Filed under Anfäktelser

det hände nyss och för evighet sen

För två månader sedan var det här datumet en lördag. Det är inte helt svårt att komma ihåg.

För två månader sedan framåt 16-tiden fick jag kalla fötter och var på väg att lämna återbud. Men innan jag hunnit så långt ramlade jag in på twitter och hävde ur mig den akuta ångesten där. Det var ni fanns där. Stöttade, motiverade och hjälpte mig upp på fötter igen. Påminde mig om hur fel jag tänkte om mig själv och såg till att jag stod för det jag lovat. Hade ni inte gjort det hade mitt liv inte sett ut som det gör idag.

För två månader sedan, vid en tunnelbana nära mitt hem, mötte jag honom. Klockan var strax efter 17.30. Tidsoptimisten i mig hade slagit till och dessutom var det snöslask ute att halka runt i. Jag var sisådär fem minuter sen. Det var också då jag märkte hur väl minnet fungerar. Han var sig lik trots full vintermundering. Sådär som jag mindes honom från den gången när han satt på min bakgård och fikade, en solig dag på vårkanten 2008. Allt stämde fortfarande sånär som på ett skinnställ. Jag är fortfarande inte säker på om han egentligen kände igen mig den här gången eller om han bara låtsades.

För två månader sen möttes jag av vackra ögon, självsäkerhet, en kväll fylld av charmiga leenden, god mat, hjärtliga samtalsämnen och nyfikenhet på ett sätt jag hunnit glömma att jag någon gång tidigare i livet fått uppleva. Det senare kan också bero på att det inte funnits någon sådan ynnest att komma ihåg.

Sen dess har livet tagit en annan vändning. Min garderob har de flesta nätter bott i ett hörn av ett golv som inte är lagt hemma hos mig. Mina resor till och från de dagliga verksamheterna har blivit längre. Fler middagar har lagats än de senaste tre åren sammanlagt. Mycket annat har också hänt och samtidigt inte. Ibland funderar jag på hur mycket min TV saknar mig, om kaffebryggaren gråter sig till sömns om nätterna eller om datorn möjligen söker nya kontakter för att kunna begära en omplacering.

Kanske borde jag vara hemma lite oftare ändå?

3 Comments

Filed under Sinnelag

en första gång och livet efter det

Någonstans ibland bloggarna jag besöker uppmärksammades veckans tema från Mymlan, jag tror det var hos Ulrica. Det handlar om första gången. Jag tänkte egentligen strunta i det eftersom jag redan har skrivit om det här i höstas. Men så sprang jag också förbi inlägget om den piniga mensen och började fundera kring mitt eget förhållningssätt och vad som påverkat mig. Givetvis finns det hur många andra första gånger som helst att skriva om och jag har en hel del kvar att se fram emot. Men den här texten får helt enkelt bli en liten ode to my period.

Det finns fragment kvar. Lite i delar minns jag fortfarande första gången, min första mens. Jag hittade en gammal dagboksanteckning (jag skrev alltså långt innan internet slet tag i mig);

Torsdag 1/8-91 :

Klockan är 12 minuter i 3 och jag har just fått min första mens. Nu har jag skitont i magen. Ja, ja, det är inget att göra åt…

Det var varmt ute, jag hade fortfarande sommarlov och vid något toalettbesök under dagen upptäckte jag den rosa färgen när jag torkade mig. Jag hade mina misstankar, men var inte helt säker ändå så jag ropade på mamma. Hon kom, såg lätt irriterad ut över att ha blivit störd i vad hon än gjorde, och undrade vad jag ville. När hon såg minns jag hur hon suckade tungt och muttrade, mer för sig själv än riktat till mig;

“Jaha, har det där helvetet börjat nu också!”

Jag blev alldeles paff.

För ett ögonblick trodde jag att hon var arg på mig, att jag hade gjort något fel. När hon hämtat binda, trosor och vad mer hon tyckte att jag behövde och hade försvunnit igen satt jag fortfarande kvar inne på toaletten. Kände mig ganska så tiltad och var långt ifrån säker på hur jag skulle förhålla mig till min mens, mamma och mig själv överhuvudtaget. Sen kom värken från helvetet. Kanske var det den hon menade?

Såhär i efterhand (närmare 19 år senare) gissar jag att det inte var den fysiska värken hon syftade på. Det handlar mer om allt som har med den delen av kroppen att göra. Det har under årens gång handlat om utbrott över mina val i förhållande till den kroppen jag har fått att leva med. Att jag valt tamponger framför bindor. Att jag som 15-åring krävt och fått p-piller för att minska en plågsam tiodagarsmenstruation till något som ter sig mer normalt och som gått att leva med (hade alltså inget alls med någon sexdebut att göra, den kom mycket senare).

Sen dess har mycket hänt och det finns säkert många saker jag gör och i mitt sätt att resonera som hon kan få ytterligare utbrott över. Men oavsett allt det (som skulle kunna bli hur många långa bloggposter som helst) känns det ändå bra att jag numera kan stå för min mens. Det är dessutom skönt att se att älsklingen också verkar kunna hantera det utan att vara äcklad av situationen, eller är det så att han döljer det väldigt, väldigt väl?

3 Comments

Filed under Newyn

jag har ingen skam i kroppen

Jag tog en paus i helgstudierna och skummade igenom DN. Fastnade vid artikeln om Frida som gjort en abort och inte känner sig det minsta tyngd eller sorgsen över det. Varför skulle hon? Hon reagerar däremot, precis som jag, över att omvärlden förväntar sig (eller kanske rent utav förutsätter) att det är så man ska känna när man gjort en abort.

Men varför egentligen? En abort är ett aktivt val. Åtminstone i de flesta fallen. Inte något man gör för att någon annan vill, för att man känner sig tvingad fastän man egentligen vill något annat. Faktiskt är det ett val man gör utifrån sin egen vilja, utifrån bestämmanderätten över sin egen kropp. Ett beslut utifrån hur man vill ha sitt liv i dagsläget och det händer att man är i en situation då det inte finns någon vilja alls att få barn.

Jag vet det. Jag har själv varit där. Jag ångrar fortfarande inte det beslutet. Jag är inte sorgsen över det. Jag har inga skuldkänslor relaterade till det. Jag var inte “tvingad att göra abort” eftersom den annars blivande pappan inte ville kännas vid det eller något annat dumt. Jag valde själv och precis som de flesta kände jag en lättnad när det var över. Jag ville inte ha barn då, och än mindre med honom.

Men visst är det underligt, och lite intressant, hur den allmäna uppfattningen som cirkulerar i ens omgivning ändå är att man ska/bör känna något annat? Som om retroaktiv abort vore en bättre lösning.

5 Comments

Filed under Omvärlden

finns alltid någon som har det värre

Ibland känner jag mig som en otacksam jävel och då har jag oftast inte mer än vaknat.

Jag borde faktiskt uppskatta mina fyra väggar, fönstret jag stirrar ut igenom mest hela dagarna. De gångerna som jag direkt far illa av då jag inte hört min egen röst (och än mindre någon annans) på flera dagar.

Men visst borde jag uppskatta. Det finns ju så många som har det värre.

—      —      —      —      —

Mantrat känns igen sen barnsben.

Visst borde jag uppskattat den lilla uppmärksamhet jag fick av klasskamraterna då. Att den kom med knytnävsslag och blåmärken spelade ingen roll för det fanns ju så många andra i världen som hade det värre än jag.

3 Comments

Filed under Åsikter