Jag bestämde mig redan förra året (alltså under gårdagen) att det var dags för en drastisk åtgärd för att komma igång med.. tja, det mesta faktiskt. Snabbt beslutade jag att min kickstart på den här framgångscirkusen fick bli att aggressivt och effektivt skala bort kilon jag inte trivs med som motivation. Alltså valde jag ut en dunderdiet (13 dagar) som jag vet sedan tidigare varit effektiv även om jag den gången avbröt ungefär halvvägs igenom den.

Problemet den gången var att jag inte enbart hade mig själv att tänka på, jag hade gjort en deal med dåvarande sambon att vi skulle fixa den där och peppa varandra. Samtidigt var det svårt att peppa någon som från dag ett, eller möjligen två mest gick runt och gnydde över hur jobbigt det var att inte få äta precis vad som helst, när som helst och något däremellan (och då också hålla sig själv peppad). Dessutom fanns det fisk med på menyn vilket är något han aldrig fixat att äta så någonstans runt den lades projektet ner.

Visst försvann det kilon väldigt fort samtidigt som man upptäckte hur ofta man egentligen var på väg att gå och hämta något att tugga på utan att egentligen tänka så mycket på det. Själv konstaterade jag att det för mig egentligen var det som var poängen med den dieten, som med de flesta andra. Nog för att maten kan anses tråkig och ibland t.o.m. obegriplig så handlar halva resan om att identifiera sina ovanor mellan måltider. Senaste åren har jag skaffat mig fler och fler, ätit för att jag kan och har tråkigt, inte för att jag varit hungrig eller något annat mer effektivt.

Så utöver måltiderna som står uppskrivna (frukost, lunch, middag) gäller det helt enkelt att INTE ÄTA resten av tiden. Varje extremt svår situation när stoppa-något-i-munnen-vanan slår till får helt enkelt avhjälpas med ett glas vatten.

Visst är det så att snabba kurer och rasande kilon i majoriteten ger ett bakslag och man lägger på sig en del av det igen (ibland kanske allt) men samtidigt känner jag själv att det inte gör så mycket. Menyn sitter på kylskåpet, måltiderna stryks från listan allt eftersom de betas av och allt godis är gömt långt upp i skåpen. För mig är det här, snarare än bara ett snabbt sätt att bli av med oönskade kilon, en utmaning i disciplin och en metod att tydliggöra ovanor och bli mer medveten om beteendemönster jag kan klara mig utan.

På det stora hela känns det bra. Enda som gör mig nervös är dag 7 där menyn säger grillad lammkotlett och jag varken vet var jag hittar, vad det kostar eller hur det eventuellt ska tillagas. Å andra sidan vore det här inte en tillräckligt stor utmaning utan den sortens utmaningar.

Så 2010 kan man säga börjar med en trettondagars käftsmäll! Dess bättre den sortens käftsmäll som gör att man fortsätter le även efteråt.