en lagomtanke om värmen

Solen ligger på, värmen är på gränsen till outhärdlig för en som jag. Även om det är lite svalare än igår då det blev ett extra värmepåslag tack vare skinnpyjamasen. Det är då man plötsligt börjar uppskatta de där högre hastigheterna trots att de stundom också känns en aning läskiga. Samtidigt var det svårt att komma ifrån hur olidligt varmt det var. Snudd på för varmt.

Inte så att jag gillar att frysa men jag har det gärna lite svalt och möjlighet att reglera värmen med en filt snarare än kvavt, varmt och kvalmigt så till den grad att jag inte vet hur jag ska ta vägen och mest funderar på hur jag bäst kryper ur mitt eget skinn för att få svalka. Å andra sidan blir det ingen snygg solbränna om jag gömmer mig inomhus så det är bara att bita ihop och hälsa artigt på det fina vädret.

Det finns så många ord som vill ut just nu, men inte en enda början som blir tillräckligt bra för att hålla upp en hel text. Det blir bara svammel. Kan vara att värmen påverkar. Att känna hur man sakta löses upp och smälter bort gör hjärnan grå och mosig och det där med att komponera meningar gör sig bara svårare och svårare för varje ansträngning.

Jag kanske får ihop något till på fredag. En liten tanke har börjat ta form men den är än så länge inte mogen nog att skrivas ner, kanske behövs det lite mer vatten i värmen för att den ska gro. Jag kanske finner inspiration i Västerås om ett par timmar. Oavsett om jag finner inspiration eller inte så kommer jag åtminstone finna mig i gott sällskap under ett antal timmar framöver och bara det är värt en hel del. Förhoppningsvis blir det också mycket bada och en del vindar så att man slipper känna sig som en isbjörn i Sahara.

när olyckan är framme

- Hej, hjärtat! Jag kommer hem sent. En av killarna har kört omkull.

Det är den här sortens besked man inte vill få. Samtidigt (även om det låter hemskt) är jag glad att jag får dem. Det innebär nämligen att Han inte har kört omkull. Det innebär att Han fortfarande är oskadd och har möjlighet att komma hem helskinnad. Bara tanken på att det istället skulle varit han som råkat illa ut och hur länge jag skulle lämnas ovetande räcker för att jag ska börja gråta.

Skulle olyckan vara framme måste jag nämligen förlita mig på att hans syster har sinnesnärvaro nog att meddela mig när hon får reda på det. Hon är den enda i familjen som har mitt nummer. Hon är en av de som kontaktas om något händer, inte jag. Efter att ha sett henne i chocktillstånd en gång (och efter att själv ha upplevt ett par chocktillstånd och veta hur man inte alls tänker logiskt och inte alls ringer vare sig dit man har tänkt eller vet att man borde) är jag inte säker på att jag ens skulle komma att bli underrättad.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka ett ytterligare scenario. Om något händer när vi är ute tillsammans, då jag åker med honom, vem underrättas då? När vi är ute är det dessutom allt som oftast så att jag bara har min mobiltelefon med mig, inlåst under sitsen, och vare sig identifikation, nycklar eller något annat. Förvisso underrättas hans syster och föräldrar om det händer honom något.

Men vem underrättar då mina nära och kära? Han har inget nummer till någon av dem, inte heller hans familj (som knappt ens har numret till mig). Om något skulle hända och jag själv inte är i skick att förmedla vem jag är, kan han då göra det åt mig? Vet han ens mitt personnummer? Jag vet åtminstone att om det omvända skulle ske, om jag är vid medvetande och han inte kan förmedla sig så kan jag åtminstone tala om vem han är, under vilket personnummer sjukvårdspersonalen kan finna någon som helst information om honom om det skulle behövas.

Allt det här gör så oerhört ont att tänka på, oavsett om det är fråga om en dag när jag inte får veta att det hänt honom något allvarligt, eller min familj inte får veta att det hänt mig något.

Så även om jag i tysthet är tacksam att det inte var Han som rasade den här gången. Även om jag i tysthet ber att killen som råkade illa ut ska klara sig lindrigt undan. Även om… så ber jag mest för att hans kära (om han har någon, vilket jag i nuläget inte vet) redan har fått veta vad som har hänt och är på väg till sjukhuset – oavsett vilka omvägar informationen har behövt ta.

omprioriterad tillvaro

Det blir inte lika mycket texter här i nuläget. Emellanåt är det helt enkelt för att jag inte hittar något att formulera en text kring, andra gånger är det för att jag behöver skriva något på annat håll som för stunden har högre prioritet än det här. Men en hel del gånger är inte det heller sant.

En hel del gånger är jag helt enkelt för upptagen med att hålla i mig (så att jag inte ramlar av) för att kunna skriva en enda bokstav, vare sig på datorn eller mobilen. Men just då gör det mig inget, jag har tillräckligt roligt där jag är.

hur mycket jag än skriver..

.. verkar det inte vara tillräckligt!

Jag skriver, skriver, skriver och skriver. Dock hamnar väldigt lite här. Det mesta som skrivs just nu är examinationer, inlämningsuppgifter och annat som har med utbidlning att göra. Ett litet släp av uppgifter som hasar runt fötterna på mig för varje steg jag tar med andra saker så det är helt enkelt lika bra att bara skriva så fingrarna glöder och förhoppningsvis se ett slut på det innan sommaren är över.

Vid sidan om det lunkar det mesta på som vanligt. Jag vet för stunden inte om jag finner det mest spännande, smått läskigt och väldigt pirrigt att det numera hänger en klänning i hans garderob eller om det beror på att det hänger två av den här sorten i hallen.