Idag har varit en lat dag. Sådär så att knappt ens en tanke blivit färdigtänkt. För att avrunda det hela blir det en kväll på HalfWay Inn med mellandagsöl, stans godaste fiskgryta och underbara människor. Bara att masa sig dit om livet verkar lite tråkigt just nu.
Tjingeling!
Ingredienser: Socker, vegetabiliskt fett, invertsocker, glukos-fruktossirap, kakaomassa, helmjölkspulver, vasslepulver, gelatin, ytbehandlingsmedel (gummi arabicum, stärkelse och E904), emulgeringsmedel (sojalecitin och E476), surhetsreglerande medel (citronsyra och E331), förtjockningsmedel (pektin), aromer. Överdrag 55%.
Kan innehålla spår av hasselnötter, jordnötter och mandel.
Koll på vad det kan vara?
Det var det jag i måndags fastslog behöver försvinna. Genast protesterades det för inte ska väl jag bara väga 50 kilo inte! Jo faktiskt så ska jag det, för mitt eget välmående och min fysiska hälsas skull. Väger jag femtio kilo ligger jag (efter diverse olika sätt att mäta, bl.a. skelettstorlek, fettfri kroppsvikt, BMI och ta i med vad du vill) fortfarande i överkant av det som betraktas som normal fettmängd i en kropp av min längd och i övrigt fördelad massa. Faran för mig ligger under 45 kilo och dit har jag inte ens tänkt att gå.
För övrigt gillar jag inte det jag ser just nu. Jag gillar inte att se ut som och känna mig som en mini-Michelin så fort jag passerar något som liknar en spegel (mini helt p.g.a. längdbrist och inget annat). Jag mår faktiskt inte bra av det. Jag mår inte alls bra av att inte ha ett enda par byxor kvar i ostretchigt material som jag faktiskt kan få upp över ändan. Jag mår skitdåligt av att (faktiskt) alla mina leggings, strumpbyxor och mer stretchiga versioner av benbeklädnader är på gränsen till för små. Efter att ha sett bilderna från mitt familjära firande av min 30-årsdag i småland (en vecka i efterhand och med en massa släkt i närheten) undrar jag varför ingen jävel talade om att jag kanske borde valt ett annat plagg, en annan frisyr, vad fan som helst. Klänningen jag hade är förvisso fin i sig, men den passar mig när jag väger 50 kilo. Nu såg den påmålad och rent ut sagt för jävlig ut. Jag mår faktiskt mer dåligt av att ha konstaterat det och också konstaterat att ingen jävel där talade om det för mig. Det hade gjort mindre ont att få det slängt i ansiktet.
Tio kilo lite drygt är målet, men visst jag är faktiskt helt nöjd om åtta försvinner. Det kan räcka så. Däremot funkar det inte att gnälla om att min idealvikt är på tok för jävla lite för mig att väga. Det är det inte. Snarare är det precis lagom, åtminstone så länge mitt liv ser ut som det gör nu. Så ska det sägas något alls om det här kan jag säga direkt att tips på hur jag kommer dit, till målet, är att föredra. Just nu har jag nämligen inte en jävla aning.
Det brukar heta att vägen till en mans hjärta går via magen. Med åren har jag konstaterat att det för det mesta räcker med spagetti och köttfärssås så är han snarare svår att bli av med än det motsatta. Bortser vi från det så är jag nog inte olik män när det gäller det där med mat, även om det för min del ligger på en lite annan nivå.
Mat för mig är alltid på något plan ett uttryck för kärlek. Rent allmän kärlek, omtanke och ett tillstånd av välbefinnande i situationen som är. Alltså inte nödvändigtvis den där förälskelsen mellan två som de flesta springer runt och trånar efter, skryter om när de har och anpassar sig så till den grad att de ofta tappar bort sig själva för att inte mista. Men oavsett form, format, hur man än vill definiera det så för mig något mått av kärlek.
Det behöver inte ens vara så att det är ett visst kök som är extra lockande, eller att det alltid måste vara ett omsorgsfullt pysslande i köket minst en timme i förväg innan maten serveras, utan det handlar snarare om företeelsen gemenskap. Det där att dela måltider, njuta av mat i sällskap av andra.
Det borde räcka att låta maten symbolisera själva kärleken för att förstå vad jag menar. På bordet framför dig står en stor skål med kärlek (eller möjligen en mustig paella) och endera tar du allt själv eller delar du med dig av det till människor du tycker om, bryr dig om eller möjligen människor du bjudit till ditt bord för att du vill lära känna dem bättre, ge dem möjlighet att bli omtyckta och upptagna i gemenskapen.
Jag inser så klart attt det är snudd på livsfarligt att skriva en sån här post. För någonstans innebär den en möjlighet till feltolkningar så till den grad att de som läser tror att varenda gång jag äter lunch, middag, mat överhuvudtaget, med någon så flörtar jag för att hitta en livspartner eller intalar mig att övriga matgäster skulle ha något ytterligare incitament för att äta med mig. Den som drar ner det till den nivån har överhuvudtaget inte förstått mina ord.
Egentligen skulle jag skrivit det här med större fokus på Nigella Lawson. Den kurviga, mörkhåriga matgudinnan som försöker antyda att hon är på väg mot en orgasm varenda gång hon lagar mat. Jag kan erkänna att jag inspireras av henne. Inte för hennes förföriska sätt att prata om mat. Inte för hennes matlagningskonster, en del av dem skulle jag aldrig ens försöka mig på om jag ska vara ärlig. Inte heller är det för hennes husliga tips om vad som alltid bör finnas i frysen, skafferiet och kylen för brådskande middagar.
Snarare är det för att så gott som varje program hon är med i så tydligt antyder att det finns människor att dela maten med. Vilket samtidigt och underligt nog ändå leder mig tillbaka till början.
Vägen till Newyns hjärta går via magen, genom måltiderna du väljer att dela med mig.