Tag Archives: människor

always the bridesmaid…

Det har alltid varit så här. Åtminstone sen tonårstiden och fram till nu. Jag har så gott som alltid umgåtts med människor som är äldre, människor som redan har en massa erfarenhet av allt det där jag själv aldrig upplevt. Erfarenheter jag fått återberättade, tagit till mig och sedan baserat egna beslut utefter. Många gånger innebär det att jag inte själv upplevt, vilket i sig är en sorg att bära med sig när man sen ser tillbaka på tiden som gått.

Så när jag för en gång skull funderade på att bryta mönstret och uppleva blev det klart läskigare än jag kunnat tänka mig. Mycket tankar fram och tillbaka, många rädslor att bita i och funderingar kring för- och nackdelar. Ett läge när man ofta vänder sig till sina vänner, de som känner en bäst, vilket också var vad jag gjorde. Resultatet av det?

Jag blev klart och direkt avrådd från att uppleva. Fick en rad nackdelar uppstolpade, någon annans upplevelse kort och snabbt återgiven och därmed också resonemanget att samtliga borde vara klara med den upplevelsen för gott då hon nu var det. Min första reaktion var givetvis att hålla  med, konstatera att hon nog därmed visste bäst och helt enkelt bestämma mig för att inte uppleva den här gången heller.

Visst låter det här spännande?

Kanske inte så väldigt men ibland behöver ord sättas på saker som gnager.

Efter ett par dygn av gnagande ångest, oro i själen och ett gäng lustiga drömmar kunde inte det beslutet kännas mycket annat än fel. Varför är det andras sak att bestämma om jag ska få uppleva, upptäcka vad jag tycker om något i livet som de redan har tröttnat på och är nöjda med att den tiden är förbi. Det är ungefär samma sak som när väninnan (som har två barn själv) ihärdigt avråder alla i sin omgivning att fortsätta med överbefolkningen av planeten. Hon har ju slutat, å andra sidan slutade hon inte förrän efter hon bidragit till det så huruvida det är rätt person att förespråka barnlöshet lämnar jag åt andra att ta ställning till.

Samtidigt var det just den biten som jag insåg var hornet i sidan den här gången.

Varför ska jag inte få upptäcka och uppleva i mitt liv bara för att alla andra redan har gjort och har bestämda åsikter om huruvida något är bra och värt tiden och energin eller inte? När var det sagt att jag inte behöver fylla mitt liv med upplevelser för att andra har fyllt sina så till den grad att det räcker åt mig också?

Snart börjar jag till och med undra varför jag ska ha människor i mitt liv som anser sig så pass mycket bättre vetande att de avråder mig (eller vilken annan människa som helst) från att uppleva, för att de själva redan har gjort det och vet hur jobbigt det var. Varför pratar de just i de här stunderna aldrig om det som är bra, oförglömligt och kanske rent utav underbart med upplevelsen också? Vore det så farligt om någon annan fick uppleva något liknande? Är de så rädda för att någon annan kanske rent utav skulle råka ha en bättre upplevelse? Är det inte rätt så korkat till att börja med att ens tänka på det viset!

Så nästa som kommer avråda mig från att uppleva, för att de själva redan gjort och anser att hela världen klarar sig med deras upplevelse, kommer jag vänligt och bestämt be att fara och flyga!

Leave a Comment

Filed under Newyn

En del vill jag kunna välja bort direkt

Vet inte hur lyckat det är att försöka skriva ett inlägg från min smartphone, det lär visa sig ganska snart. Har varit mycket att smälta senaste tiden, vilket i stort innebär att jag kraschade mentalt och stannade i sängen igår.
Inte nog med att det tar en hel del energi att lära sig ett nytt språk, det blir inte lättare eller mindre energikrävande när det dessutom görs tillsammans med människor man ganska snart inser att man aldrig skulle valt att beblanda sig med hemma, eller ens här om det varit möjligt att välja bort dem. Resultatet av det har i sin tur inneburit en enorm hemlängtan, mycket större än jag tidigare kunde föreställt mig. Har helt tappat lusten att umgås med andra, vill så snabbt som möjligt hitta en praktisk och inte alltför dyr lösning för hemresan och sedan gräva ner mig i böckerna så mycket det går och hoppas att tiden rusar iväg.

Tråkigt kanske en del skulle säga. Till viss del håller jag med, men ser också hur det är en högst naturlig reaktion efter en rad sotade förhoppningar och annat krångel.

Leave a Comment

Filed under Allmänt

Hon och han – kopior av varann

Jag tar ett snabbt varv runt Södermalm idag. Några få stopp på vägen, biblioteket, systembolaget, tobaksaffären och postutlämningen. Ingen lång tur, ingen svår tur heller bara en del transportsträcka mellan varje. På en del håll så löjligt lite avstånd att det vore pinsamt att ta bussen – alltså går jag.

Under de här korta små promenaderna hinner jag ändå snegla på min omgivning. Våren är på väg nu. Märks det inte på annat sätt så märks det på alla par som är ute och smålunkar i det grådassiga vädret. Är de verkligen par? Pja, många går och håller varandra i handen så det skulle mycket väl kunna vara så. I flera fall tänker jag nog att de är par för att de är så väldigt lika varandra.

De skulle antagligen kunna vara syskon, men syskon går väl knappast och håller varandra i hand i vuxen ålder. Så dyker ytterligare två små tankar upp. Två tankar som rör just det här med de fysiska likheterna som trots allt går att se bland så många par. Ansiktsdrag, lika näsor, lika munnar, likheter. Varför är det egentligen så?

Den första tanken får mig att skratta inombords. Jag tänker nämligen att par som är så till det yttre lika varandra är egentligen två väldigt, väldigt egenkära individer som lever tillsammans. För näst efter en vanlig spegel måste det här ändå vara den bästa spegel man kan ha, en partner som ser ut som en själv i alldeles för stor utsträckning.

Min andra tanke menar att det samtidigt är direkt korkat att välja någon så lik sig själv, sett ur ett mer biologiskt perspektiv. Vet att jag för ett tag sedan hörde att urvalet däggdjur gör via doft är ett sätt att hitta någon med genpol så långt ifrån den egna som det bara är möjligt, allt för att avkomman ska få så många anlag och ett så bra immunförsvar som möjligt. Att välja någon som är lik sig själv utifrån det vore i det här stenålderstänkandet ett sätt att halvera sina egna förutsättningar att föra en bra stark arvsmassa vidare. Samtidigt är det väl där mänskligheten fick något om bakfoten där runt 1940-talet när det skulle rensas och renodlas i arvsanlagen.

Kanske är det inte riktigt så enkelt som jag försöker få det till, men en sak vet jag helt säkert. Jag är inte tillräckligt egenkär för att välja en partner som till synes är en kopia av mig själv.

 

1 Comment

Filed under Omvärlden

även missnöje har en demokratisk plats

Idag är en underlig dag på många sätt. Stämningen känns ungefär som första vardagen efter att Olof Palme blivit skjuten. Skillnaden är att de nya medierna tillåter andras reaktion att bli än mer tydlig än på 1980-talet. Det som trycker landet nu är valresultaten. Ett parti som ingen vill ta i ens med tång har fått mandat och plats i riksdagen. Inget av de övriga partierna (och de block de valt att bilda) har majoritet och det hela gör att våra nästkommande fyra år kommer bli, om inte annat så i alla fall spännande. Många skulle nog använda betydligt fler negativa uttryck än så. Jag ids inte.

Vad jag tycker om det här spelar för stunden mindre roll. Nu ser det ut som det gör. Nu måste vi och våra valda politiker vara vuxna nog att agera på ett sätt som inte gör situationen värre. Marika Lindgren Åsbrink har redan satt ord på det som gör att i alla fall jag inte ens är förvånad över resultatet.

“Att rösta på SD gör man bland annat om man upplever någon form av diffust hot i sin vardag – arbetslöshet, ohälsa, risk att falla – men att man inte tror att de etablerade partierna kan göra något åt det. Det är en allvarlig läxa för alla partier.”

Utifrån mina egna rötter, utifrån surt förvärvad kunskap i hur omvärlden ser ut och har sett ut i delar av landet som ligger långt ifrån maktens boningar i Stockholm ter det sig uppenbart. Besluten i Stockholm rör så sällan dem och de som ändå märks är oftast de som har negativ effekt vilket matar missnöjet än mer. Utifrån de resonemang jag hört, ibland i släkten och oftare i de trakterna av vårt avlånga land där jag vuxit upp, ser jag hur hon slagit huvudet på spiken. Uppgivenheten och missnöjet hos de här människorna över att varken Alliansen eller den regering som föregått dem har gjort något som märkbart påverkat deras liv positivt, har nu slagit tillbaka. Varför ska de ens bry sig om att rösta på något som de redan inte vet hjälper dem i deras välbefinnande och vardag? Det är trots allt inte bara skåningar som röstas på SD. Det här är inte något vi kan packa ihop i en skuldkartong och skicka längst ner till landets sydligaste region och ryta; “Se nu vad ni har ställt till med! Nu får ni städa upp den här oredan!”

Det funkar inte så. Demokratin funkar inte så. Det vore inte mycket till demokrati om det fungerade så. Man måste inte vara högutbildad och ha etiskt och moraliskt höga förankrade åsikter för att få rösta. Man måste inte heller acceptera att rasismen i Sverige anses vara enkelriktad (när verkligheten många gånger visar att den inte är det) vilket jag är övertygad om också har bidragit till att det nu ser ut som det gör.

Så vad gör vi nu?

Det verkar vara den frågan som större delen av landets befolkning ställer sig. Ska vi börja titta snett på grannen för att han eller hon KAN ha röstat på SD i det här valet? Ska vi mata det redan existerande martyrskap som än så länge räckt hela vägen till riksdagsmandat genom att utesluta, exkludera och spela på människor rädslor? Ska vi kanske rent ut sagt förvänta oss att vi, som aldrig behövt fly till det här landet, kommer bli hatade, hotade och nedslagna av de som sökt sig hit? Som ni ser går det att bygga upp hur mycket skräck och rädslor i människor som helst. Sånt där som i många lägen är en grund för irrationellt tänkande och agerande. Det är dessutom löjligt enkelt.

Jag ser hellre att vi lyfter ut trollen i solen så att de spricker. Jag tror nämligen inte att man kan omvända missnöjesröstare genom att inte respektera deras val.

Genom att inte ge SD det utrymme svenska folket (faktiskt är de fortfarande en del av det svenska folket oavsett hur illa resten av er tycker om dem för deras åsikter) valt att ge dem, är vi uppenbarligen beredda att strunta i demokratin och pinka på dess invånare. Det är här det börjar bli jobbigt. Att inte respektera väljare, oavsett vad de valt, ger knappast något framtida stöd för den som väljer att gå den vägen. Jag hoppas därför att övriga partier är vuxna nog att inse det och gör det bästa av situationen. Att använda sig av metoder många skulle dra till en ytterlighet och komma att kalla omvänd rasism (fastän rasism bara är just rasism oavsett i vilken riktning den utövas) gör ingenting bättre. Det visar bara att de som beter sig så och ändå röstade på något annat parti är lika ruttna som SD. Om du sparkar på mig för att jag är dum i huvudet som sparkar på andra är du faktiskt lika dum i huvudet själv i samma stund du sparkat på mig. Så komplext och så enkelt.

Så, för den som tvivlar på var jag står i och med det här. Jag röstade på ett annat parti, vars grundläggande människosyn låg närmare min egen. Jag hade gärna sett att trångsyntheten i Sverige inte var så vida spridd att den gavs plats i riksdagen, men med tanke på hur det sett ut är jag inte heller förvånad. Det som känns viktigt nu är att låta demokratin få fortsätta vara demokratisk.

(edit)

Andra bloggar som relaterar till det här;

Sverigedemokraterna ut ur riksdagen 2014

Så var det den där lilla detaljen med demokrati igen

Ett ödesval och en sorglig början

Använd frustrationen över Sverigedemokraterna på rätt sätt

Let’s  talk about politik!

10 Comments

Filed under Omvärlden

behandla andra som de vill, inte som du vill

Det var länge sen jag var och bråkade om något i floskelträsket nu. Minns inte ens om jag gjort det någon mer gång sedan september även om jag då hade tänkt att det skulle bli något återkommande. Alltså hög tid att sätta igång.

Jag ser uttrycket “behandla andra så som du vill bli behandlad själv” lite här och var allt som oftast och undrar varenda gång hur folk tänker då de har det som sitt livsmotto. Skulle tro att de flesta svarar att vad de själva menar med det är att behandla andra väl för att själv bli väl behandlad tillbaka. Redan där menar jag att det finns en förutbestämd kollektiv norm för hur människor, individer, vill bli behandlade. Aningens trångsynt skulle man kunna säga.

Det är ungefär här jag räknar med högljudda protester och ett och annat påhopp om hur korkad jag är för att jag säger som jag gör, för inte finns det väl någon som inte vill bli behandlad väl. Säkerligen inte, men det är å andra sidan det jag säger. Vad jag säger är att det säkert finns mängder av människor som inte vill bli behandlade precis så som jag vill bli behandlad, eller som du vill bli behandlad eller som grannen i lägenheten under vill bli behandlad. Att agera så skulle till viss del följa rakt in Kants pliktetik då det skulle ge andra människor tydliga riktlinjer för hur väl/illa de borde behandla dig utifrån hur du behandlar dem, men det är å andra sidan det enda det gör; Ger andra riktlinjer för hur de bör behandla dig, ingen annan.

Andra sidan av det, vilket ändå är den jag ville fokusera på och önskar vi vågade tänka om kring och rätta till är hur vi behandlar andra. Just för att det är långt ifrån säkert att individen framför dig vill bli behandlad exakt som du själv vill bli behandlad bör du snarare undvika det. Med det inte sagt att du ska göra precis tvärtom. Jag menar snarare att det är dags att vakna, var medveten, öppna dina ögon och öron och plocka fram de känselspröt du har som du normalt använder för att känna in din omgivning med. Ta reda på hur individen du möter vill bli behandlad snarare än förutsätt att ditt sätt är det rätta. Så istället för tidigare floskel skulle jag gärna se att en ny används i betydligt större utsträckning, nämligen; “Behandla andra så som de vill bli behandlade (och tillåt andra att behandla dig så som du vill bli behandlad).”

2 Comments

Filed under Åsikter

som twitter fast på riktigt

Ikväll missade jag en upplevelse utan dess like.

Det känns så. Jag vet nämligen hur oerhört bra det var förra gången.

Än en gång har #tweetupsthlm varit ett aktivt inslag på twitter. Ljuvliga Niklas Dahlqvist har än en gång tagit tag i saker och ting, fixat och trixat och sett till att ännu en lysande tweetup ägt rum. Jag hade tänkt vara där, men det blev inte riktigt så. Jag förmodar att det blev  minst lika lyckat den här gången som det var sist.

Förhoppningsvis blir det någon mer gång framåt våren när det blivit varmare och någon plats med bättre täckning än Underbara Bar finns tillgänglig.

Jag ser fram emot den redan nu.

2 Comments

Filed under Internet

skrik-TV och materiell lycka

Självstudier handlar först och främst inte om något som kräver en spegel. I det här sammanhanget är det snarare den där egna tiden när man ska vara ansvarsfull och läsa kursmaterial och annat för att inte halka efter i studierna som ibland bedrivs med andra.

Mina självstudier brukar ske hemma, vilket i sig inte alltid är så bra. Det finns för mycket annat som distraherar, däribland dumburk modell Philips 50 kg. Människor överlag brukar kalla den TV. Den står här och surrar och surrar och ibland säger den något klokt som kan ge ytterligare reflektioner i studierna, andra gånger säger den inget vettigt på flera dygn.

Tidigare idag var ett fall av det senare. Ellens show snurrade förbi, några månader sent eller så är det fler tidszoner till USA än jag fått lära mig. Det som visades var decemberavsnitt med “12 days giveaway” vilket innebar att alla i publiken fick varsinn uppsättning dyra prylar enkom för att de råkade finnas i lokalen. Självklart var utfallet flera minuters hysteriskt skrikande.

Det som ändå satt mest griller i huvudet på mig var egentligen inte det momentet. Visst är det kul att få saker, det kan även jag hålla med om. Vem vill inte gärna få ett helt nytt biohemmasystem utan behöva göra så mycket mer för det än att finnas där. Men som sagt, grillerna var det.

Under programmets gång plockade Ellen upp en kvinna (och senare också maken) som tidigare under hösten fått biljetter till någon fotbollsmatch, kliva in i en låda där det blåser runt en massa sedlar och roffa åt sig så mycket som möjligt på en viss tid och dessutomm en ny fin bil. Till saken hör, och berättades i direktsändning, att familjen har det svårt. Maken är arbetslös, de ligger efter med hyran flera månader, det finns i stort sett inga pengar alls till att ge deras två barn någonting, och det är helt enkelt allmänt synd om dem.

Maken fick alltså lite PR-tid och en kändis som uppmanar företagare att anställa honom vilket borde sluta med ett jobb vilken sekund som helst. Visst är det bra, kan man inte sälja sig själv kan man låta proffsen göra det. Alla sätt att fixa sig ett jobb måste väl ändå ses som bra. Därutöver fick familjen berget av prylar som publiken hade fått under hela veckan. Resultatet på det här?

Tja, det direkt resultatet blir att kvinnan skriker sig hes (eller snudd på), hoppar runt som om någon slängt ner en krabba i trosorna på henne och det framgår snart att hon är överlycklig över alla saker. Det långvariga resultatet verkar vara att de fortfarande ligger flera månader efter med hyran och inte riktigt kan leva så länge det inte finns något jobb som ger en vettig inkomst. Men vad gör det! Nu har de ju fått en massa skojiga prylar! För visst är det verkligen sakerna de blir lyckliga av. Visst är det precis vad de behöver just nu? Visst blir livet bättre med ett berg av prylar när de ändå snart kommer att bli vräkta och få bo på gatan?

Jag är inte amerikan. Jag är förvånad, förundrad och fascinerad. Visst är jag lite fördomsfull också, men det är svårt att låta bli. Det hela känns lite som Carola och parfymen. Jag förstår inte riktigt det där, men visst är det bra att lycka är så lättköpt.

3 Comments

Filed under Åsikter

rent hus utan såpa

Såpor var länge något som bidrog till mitt utanförskap. Alltså den där sorten där en massa kändiskåta medelsvenssons figurerade i bild och försökte vara än mer banbrytande än tidigare deltagare för att på något vis fånga sig ett kändisskap baserat på.. Tja, inte var det på några vettiga förmågor i alla fall.

Det spelade inte så stor roll om det hette Robinson, Baren, Fame Factory, Big Brother, Idol, Villa Meduza, Paradise Hotel eller vad än för fyndigt namn förnedrings-TVn behagat vaska fram. Tydligen var det något man skulle följa slaviskt – åtminstone om man skulle tro mina arbetskamrater.

Jag jobbade under flera år med tjejer som spelade in det ena under tiden de tittade på det andra för att inte missa något och då de till tjejernas stora förtret hade samma sändningstid i olika kanaler. Fanns inte en lunch, frukost eller övrig fikarast där samtalsämnet någonsin föll på ett ämne utöver dessa hjärntvättsprogram. Tack och lov fanns det alltid lite tidningar att bläddra i.

Så hur blev det här ett utanförskap? Enkelt. Jag tittade inte på något av allt det där. Jag var inte tillräckligt intresserad av att följa det ens för att få vara med och prata om det på rasterna. Jag hade ingen lust att ha åsikter om onödiga intriger och småsinthet som ingen hade brytt sig om annars heller om det inte vore för att det exploaterades i TV. Att nu äntligen få läsa att tittarna sviker, intresset för skräpet börjar avta, är en så oerhörd lättnad att jag inte kan annat än le. Människor börjar till sist greppa, även om det har gått långsamt. Eller så har de inte fattat ett dugg men tack och lov åtminstone tröttna. Det ger ändå lite hopp.

Det blir spännande att se vad som kommer ta över. För jag tvivlar inte för ett ögonblick på att vi snart kommer tröttna på Let’s Dance, Dansbandskamper och Körslag som helgunderhållning också.

2 Comments

Filed under Allmänt

det gäller att våga tänka rätt

Jag skrev egentligen texten nedan förra söndagen, efter lunchen med underbara kvinnor jag lärt känna på twitter. Varför jag inte publicerade den vet jag inte nu, men dels var det kanske för att i stort sett alla andra skrivit om det redan och samtidigt var det en känsla som sa mig att det räckte att jag skrev den.

Varför jag ändå släpper taget om censuren på den nu hänger helt ihop med gårdagen. Jag valde aktivt att se till mitt välbefinnande. Det innebar att jag lät bli tentan idag, accepterade fenomenet omtenta, och såg till att vara där människor är. På en av Niklas välorganiserad TweetUp mitt i Stockholm. Bland underbara människor som till vardags bidrar till mitt välbefinnande via twitter. Varför jag inte skriver om texten helt är till viss del lathet men mest för att mycket av det jag skrev då går att applicera på livet och känslan just nu också. Så den lördag som beskrivs är alltså den 16 januari 2010.

Jag hade en bra lördag igår. Även om det egentligen bara vara fredag.

Sovmorgon, ingen stress att hinna med saker. Förvisso ligger ett rekommenderat brev fortfarande och väntar på att bli hämtat, men det är ok att det väntar en dag till. Lite sen och härligt lång lunch med närmare dussinet underbara kvinnor. De flesta har vid det här laget skrivit några rader om det då vår gemensamma utgångspunkt inför mötet var twitter. Jag håller med Christina om att allt inte behöver analyseras. Att bara få finnas i det och må bra av det är egentligen tillräckligt. Promenaden tillbaka till min egen stadsdel tillsammans med Ullie gjorde upplevelsen än bättre ifråga om välbefinnande.

Det jag själv analyserar kring den här träffen handlar inte så mycket om de närvarande, våra kopplingar och den biten. Istället handlar det om utmaningen jag själv stod inför innan och i samband med det här. Hur jag var på väg att invant agera och reagera men som jag under torsdagens själsligt helande möte lovade mig själv, förvisso via kuratorn, att jag inte skulle göra. Det kändes som om hon plockade ur mig orden som jag istället skulle tänka, använda och säga.

Ord som smakade konstigt i munnen, kändes ovana och näst intill gjorde mig förnärmad att höra från min egen mun. Positiva ord. Sanningar som jag inte vågat tro på. Ord som genom att formulera tankar är tänkt att väcka nya spår och farleder för synapserna i hjärnan.

Det som är mest påtagligt nu, ett dygn senare, är känslan av väbefinnande. Jag sitter hemma och småler. Jag höll mig till det jag lovade, jag undvek det tidigare beteendet som i förlängningen alltid blir destruktivt. Jag känner mig några centimeter längre idag, stoltheten får knappt plats i bröstkorgen och ingenting ter sig omöjligt. Självkklart ska jag inte glömma att det här bara var ett litet steg, en liten utmaning men något som jag lyckades med.

5 Comments

Filed under Allmänt

beundran

Jag beundrar starka individer. Jag beundar människor som överlevt. Människor vars liv har slagits i spillror, vars fungerande idyll även kallad vardag har ödelagts, och som sedan rest sig. Tagit sig starkare ur det och kunnat gå vidare.

Jag beundrar dem så oerhört mycket.

Framför allt för att det innebär att de vågat ta steget första gången. För att de till att börja med har vågat bygga något som har gått att slå sönder. Jag beundrar människor som vågat leva.

Nu vet ni. Jag beundrar er.

Leave a Comment

Filed under Sinnelag