10 av 10 som vinner satsar

“7 av 10 som drunknar saknar flytväst.”

“8 av 10 som drunknar har alkohol i blodet.”

“9 av 10 som drunknar gör det i vatten.”

Ni minns säkert alla de där, åtminstone om ni som jag är födda under 1970-talet eller tidigare. De där formuleringarna har satt sina spår, om än i andra sammanhang.

Alla har säkert någon gång tänkt, om jag vann på Lotto, vann de där miljonerna, skulle jag göra si, så och det där andra jag alltid drömt om. Om jag fick sitta där i nyhetsmorgon och skrapa den där trisslotten..

Jag har också tänkt så, flera gånger om. Men så efter ett tag insåg jag att det aldrig kommer att hända. Varför? Helt enkelt för att 10 av 10 som vinner de där högvinsterna har i alla fall någon gång spelat på Lotto. 10 av 10 som sitter där i Nyhetsmorgon och skrapar sin jättetrisslott har någon gång (och säkert ganska många gånger) köpt en trisslott.

Jag är inte riktigt där. Jag spelar inte på Lotto. Jag satsar aldrig några pengar, eftersom jag inte direkt har något överskott av dem. Jag köper inte heller trisslotter. Så kommer jag vinna de där miljonerna tror ni? Nope, jag är tämligen säker, jag också, på att det inte kommer att hända.

Sen inser jag såklart i samband med den här insikten att det är precis samma ekvation som gäller i resten av livet. De som vinner något, de som får fatt i sina drömmar och landar någonstans i närheten av dem har åtminstone spelat, satsat någonting.

Så.. När ska jag våga göra det? När ska jag våga satsa för att nå dit jag vill i det här livet?

 

 

Edit: Med det inte sagt att alla som satsar vinner, men de som vinner har garanterat satsat och det säger en hel del om chanserna för oss som aldrig ens gör det.

hinklistan

Under mina veckor i Siena lärde jag känna en amerikanska vars blog jag fortfarande sneglar på så jag ser hur det går där borta efter att jag for hem. Hon berättade ganska tidigt om sin “bucket list” och hur den låg bakom hennes varande i Italien.

För den som inte har koll på vad en “bucket list” är handlar det helt enkelt om saker man vill ha utfört i livet innan det är dags att kasta in handduken för gott. Den baseras på uttrycket “kick the bucket”, alltså sparka undan hinken, vilket då skulle vara ännu en sån där fin litterär omskrivning för att dö.

Nåväl, medveten om hennes lista och hur många nog har en sån, om än inte alltid tydligt uttalad har jag sedan jag återvänt till Sverige funderat en del kring min “hinklista”. Finns det något på den jag aktivt kan arbeta på nu? Vad har jag egentligen på den där listan? vad för saker vill jag ha uppnått? Vad vill jag kunna säga att jag har gjort? Bortsett från att odla barnbarn så att jag har någon som jag kan berätta om alla mina äventyr för så finns det en hel del annat kvar att göra.

Det är helt enkelt bara att sätta igång.

Tiden går fort när man har roligt.

Jag vet inte riktigt hur det gick till men det är redan mars. Brukar inte nya år börja med januari? Senast jag kollade var det början av året och jag skulle hinna med en väldig massa saker innan våren. Nu vet jag inte riktigt hur jag ska hinna. Våren borde komma när som helst. Jag lär knappast ha sån tur att den dröjer ända till maj.

Så vad har egentligen hänt?

Det första spontana svaret är - Ingenting. Mitt liv är ganska tråkigt i grunden.

Men funderar jag lite längre så har jag givetvis en massa orsaker och undanflykter även den här gången. Det är lite så jag är. Så jag har inte fått ordning på alla de där planerna för att…

.. jag har börjat på en ny utbildning och fokuserat mer på den än jag någonsin lyckades med under föregående utbildning.

.. jag har blivit med ett jobb som förtjänar ett visst antal timmar varje vecka. Minst!

.. jag försöker lära mig italienska

.. jag försöker komma ikapp med resttentor och annat för att CSN ska börja uppskatta mina insatser igen.

.. mina helger är inte ensamma längre. Vi är två om dem och det händer att det ryms krogkvällar, middagar med vänner och t.o.m. dans under de där få timmarna som helger ändå är.

Så vad var det jag egentligen hade tänkt jag skulle hinna med innan våren?

Komma i form? Gå ner fem kilo? Äta ordentligt varje dag? Skriva en klok bloggpost varje dag? Få bra rutiner i tillvaron? Städa i köksskåpen?Rensa garderoben? Bli en bättre människa och därmed också bli en sån där människa som andra vill umgås med?

Det verkar inte fullt så enkelt att få ordning på allt det där som jag först trott, nu har jag dessutom inte hunnit. Så endera har jag fokuserat på fel saker eller så har jag missat något viktigt. Men det gör inte så mycket. Jag trivs i processen jag befinner mig i. Kanske är det bara så enkelt att det jag gör och har gjort senaste tiden är den sortens pusselbitar jag behöver för att få ordning på de mål jag har satt upp. Jag ser ingen anledning att klaga eller ens spekulera djupare i det. Det är en trivsam tillvaro jag har även om några få saker fortfarande behöver justeras. Det är nog bara så att jag får ge mig själv en generösare deadline den här gången.

en (m)ätbar skillnad

Det är en sak att sitta och spana in kalorivärdet på olika livsmedel och maträtter. Det är en helt annan att ta sig an steget att (åtminstone för ett tag) slaviskt leva efter nytt mönster med färre kalorier. Ett steg på vägen är så gott som redan taget utan att jag egentligen tänkt på det samtidigt som det inte visat några resultat på vågen då det helt enkelt ersatts med en annan kaloribomb.

Nu är det hög tid att byta ut den också, mot något med betydligt färre kalorier i. Inte så att jag är tjock, eller jo en smula är det så. Jag har fastnat på en vikt där jag inte alls trivs och märkbart är att det börjar smitta av sig. Det märks att otrivseln går som ringar på vattnet och fortplantas även i min omgivning, den där som jag önskar skulle stötta lite mer och uppmuntra.. Men kanske är det i sig en form av uppmuntran (även om jag inte känner igen den), de där små subtila hintarna om att jag inte är så värst smal.

Man kan tycka att 1500 kcal/dag inte borde vara något problem. Egentligen är det nog inte det. Det gäller bara att distribuera dem väl, vilket jag i teorin är hur duktig på som helst. Det i sig är inte heller något problem egentligen då det finns massor av godsaker med lågt kalorivärde. I praktiken däremot?

Tja, det kommer alltid en massa annat i vägen. Så vad motiverar den här gången? Möjligen förra veckans viktras på drygt 1.5 kg. Målet är att bli av med ytterligare 9.5 kg inom en rimlig framtid, så frågan är egentligen bara; Vad kan ses som en rimlig framtid?

kanske dags att välja bort?

Jag har inte ens tagit mig igenom första året på den här utbildningen och jag är redan kluven. Samtidigt som jag vill lära mig det jag lär mig (åtminstone större delen av det) och göra det jag behöver för att nå målet jag har satt upp vill jag egentligen göra något helt annat.

Det värsta just nu är ändå begränsningen. Att behöva inse att jag måste välja bort allt annat för att göra det här. Att det inte riktigt fungerar att arbeta i tre olika riktningar samtidigt (om vart annat hade kunnat gå men så strukturerad är jag inte) utan att jag måste hålla mig till en. Men att dessutom inte känna sig välkommen där man är gör det inte lättare att fortsätta. Att behöva slåss för sin rätt att finnas när man redan slåss med att komma ikapp gör det vare sig lättare eller mer motiverande, snarare tvärtom.

Det tar emot! Det får mig att ifrågasätta det jag gör, istället för att arbeta hårdare med det och vara i tillräcklig fas för att kunna göra något mer parallellt. Jag är inte i fas. Jag är långt ifrån i fas med det jag borde göra och samtidigt drar viljan åt andra håll också. Det som borde finnas där för att motivera och hjälpa till så att man fortsätter kämpa är istället dömande och nedslående och får mig istället att ge upp, lägga ner, fundera på andra riktningar i livet. Känslan av att inte vara önskad där jag är, i det jag försöker utvecklas mot, blir större när jag söker stöd hos de ansvariga.

Det där lilla stödet som kan behövas ibland för att man inte helt ska halka av banan utan istället kunna styra rätt så att man kan närma sig övriga och komma ikapp. Men istället för stöd finns bara spydigheter, dömande och oförstående äldre (vilket i sig är ironiskt när vi lär oss att se saker ur andras perspektiv och inte vara dömande) som snarare berättar hur oönskad man är istället för att tända en lampa som kan visa riktningen när man är vilse.

Kanske är det bättre att ge upp?

Välja bort och leta upp en annan väg. Ett nytt mål.

bortom horisonten finns en tomhet

Vad gör man sen?

När bäst-före-datumet på drömmarna man hade med råge har passerat och man inser att inget av det hände, inget av det fick en möjlighet att inträffa. Vad gör man då? Hur lever man sen?

Hur tar man sig framåt när drömmarna är förbrukade och de inte ersatts av nya? Vad siktar man på när det inte längre finns ett mål där borta i horisonten?