Tag Archives: makt

även missnöje har en demokratisk plats

Idag är en underlig dag på många sätt. Stämningen känns ungefär som första vardagen efter att Olof Palme blivit skjuten. Skillnaden är att de nya medierna tillåter andras reaktion att bli än mer tydlig än på 1980-talet. Det som trycker landet nu är valresultaten. Ett parti som ingen vill ta i ens med tång har fått mandat och plats i riksdagen. Inget av de övriga partierna (och de block de valt att bilda) har majoritet och det hela gör att våra nästkommande fyra år kommer bli, om inte annat så i alla fall spännande. Många skulle nog använda betydligt fler negativa uttryck än så. Jag ids inte.

Vad jag tycker om det här spelar för stunden mindre roll. Nu ser det ut som det gör. Nu måste vi och våra valda politiker vara vuxna nog att agera på ett sätt som inte gör situationen värre. Marika Lindgren Åsbrink har redan satt ord på det som gör att i alla fall jag inte ens är förvånad över resultatet.

“Att rösta på SD gör man bland annat om man upplever någon form av diffust hot i sin vardag – arbetslöshet, ohälsa, risk att falla – men att man inte tror att de etablerade partierna kan göra något åt det. Det är en allvarlig läxa för alla partier.”

Utifrån mina egna rötter, utifrån surt förvärvad kunskap i hur omvärlden ser ut och har sett ut i delar av landet som ligger långt ifrån maktens boningar i Stockholm ter det sig uppenbart. Besluten i Stockholm rör så sällan dem och de som ändå märks är oftast de som har negativ effekt vilket matar missnöjet än mer. Utifrån de resonemang jag hört, ibland i släkten och oftare i de trakterna av vårt avlånga land där jag vuxit upp, ser jag hur hon slagit huvudet på spiken. Uppgivenheten och missnöjet hos de här människorna över att varken Alliansen eller den regering som föregått dem har gjort något som märkbart påverkat deras liv positivt, har nu slagit tillbaka. Varför ska de ens bry sig om att rösta på något som de redan inte vet hjälper dem i deras välbefinnande och vardag? Det är trots allt inte bara skåningar som röstas på SD. Det här är inte något vi kan packa ihop i en skuldkartong och skicka längst ner till landets sydligaste region och ryta; “Se nu vad ni har ställt till med! Nu får ni städa upp den här oredan!”

Det funkar inte så. Demokratin funkar inte så. Det vore inte mycket till demokrati om det fungerade så. Man måste inte vara högutbildad och ha etiskt och moraliskt höga förankrade åsikter för att få rösta. Man måste inte heller acceptera att rasismen i Sverige anses vara enkelriktad (när verkligheten många gånger visar att den inte är det) vilket jag är övertygad om också har bidragit till att det nu ser ut som det gör.

Så vad gör vi nu?

Det verkar vara den frågan som större delen av landets befolkning ställer sig. Ska vi börja titta snett på grannen för att han eller hon KAN ha röstat på SD i det här valet? Ska vi mata det redan existerande martyrskap som än så länge räckt hela vägen till riksdagsmandat genom att utesluta, exkludera och spela på människor rädslor? Ska vi kanske rent ut sagt förvänta oss att vi, som aldrig behövt fly till det här landet, kommer bli hatade, hotade och nedslagna av de som sökt sig hit? Som ni ser går det att bygga upp hur mycket skräck och rädslor i människor som helst. Sånt där som i många lägen är en grund för irrationellt tänkande och agerande. Det är dessutom löjligt enkelt.

Jag ser hellre att vi lyfter ut trollen i solen så att de spricker. Jag tror nämligen inte att man kan omvända missnöjesröstare genom att inte respektera deras val.

Genom att inte ge SD det utrymme svenska folket (faktiskt är de fortfarande en del av det svenska folket oavsett hur illa resten av er tycker om dem för deras åsikter) valt att ge dem, är vi uppenbarligen beredda att strunta i demokratin och pinka på dess invånare. Det är här det börjar bli jobbigt. Att inte respektera väljare, oavsett vad de valt, ger knappast något framtida stöd för den som väljer att gå den vägen. Jag hoppas därför att övriga partier är vuxna nog att inse det och gör det bästa av situationen. Att använda sig av metoder många skulle dra till en ytterlighet och komma att kalla omvänd rasism (fastän rasism bara är just rasism oavsett i vilken riktning den utövas) gör ingenting bättre. Det visar bara att de som beter sig så och ändå röstade på något annat parti är lika ruttna som SD. Om du sparkar på mig för att jag är dum i huvudet som sparkar på andra är du faktiskt lika dum i huvudet själv i samma stund du sparkat på mig. Så komplext och så enkelt.

Så, för den som tvivlar på var jag står i och med det här. Jag röstade på ett annat parti, vars grundläggande människosyn låg närmare min egen. Jag hade gärna sett att trångsyntheten i Sverige inte var så vida spridd att den gavs plats i riksdagen, men med tanke på hur det sett ut är jag inte heller förvånad. Det som känns viktigt nu är att låta demokratin få fortsätta vara demokratisk.

(edit)

Andra bloggar som relaterar till det här;

Sverigedemokraterna ut ur riksdagen 2014

Så var det den där lilla detaljen med demokrati igen

Ett ödesval och en sorglig början

Använd frustrationen över Sverigedemokraterna på rätt sätt

Let’s  talk about politik!

10 Comments

Filed under Omvärlden

varför ord inte längre räcker till

I början av 2008 var jag fortfarande hyfsat stark inombords. Jag hade en sån där inre styrka som gör en till en lugn, glad och harmonisk människa som andra vill umgås med. Jag hade under vintern börjat prata med en man som var avservärt mycket äldre än mig. Någon som då vågade se förbi min sårade explosiva fasad och fokuserade på de delar av mig som jag alltid varit så innerligt frustrerad av att ingen verkar se. Jag hade funnit någon att prata med som kompletterade och möjligen utmanade mitt språk snarare än att slå ner på det för att jag anses ha ett för svårt vokabulär.

Telefonsamtalen blev längre, mer frekventa och gav så mycket energi tillbaka till resten av min vardag att jag själv inte märkte hur mycket av min egen kraft jag gjorde av med. April närmade sig och det började pratas om att vi skulle ses ute i verkligheten – snart. Snart i min värld är ett begrepp som rör sig inom ett par veckor eller max en månad. April passerade, maj flöt förbi. Jag började förundras över mitt eget tålamod. Juni försvann och någonstans runt slutet av juni eller möjligen under juli fick jag en tid och plats att se fram emot. En konsert med KENT någonstans på södermalm. Jag såg fram emot. Fy fan vad jag såg fram emot! Kvällen innan ställdes det in. Konserten gick fortfarande, men min utlovade träff ställdes in. Sedan fortsatte datum att flyttas längre och längre fram.

Något som dessutom pågått under hela den här sommaren, under hela tidsperioden när jag vänligt och bestämt avböjt alla inviter från de män som närmat sig, när jag inte ens tittat åt en annan man med den blicken, pågick en del svartsjukeyttringar som jag då såg som gulligt. Människor jag haft enkla vänskapliga kontakter med online som råkat vara utrustade med XY-kromosom försvann hastigt och lustigt ifrån de miljöer där även han fanns och hade administrativa rättigheter. Då bestämde jag mig för att tycka det var gulligt, så här i efterhand ser jag att det var en varningsskylt jag missade eller rakt av ignorerade.

När vi sent omsider träffades i slutet av september var så mycket sagt åt båda håll att det inte riktigt gick att backa på något, även om det visade sig att hans självbild var så pass vriden att ingen som fått ta del av den skulle känna igen honom ute på stan. Också uppenbart så här i efterhand är att min hjärna vid det laget sedan länge kapitulerat och åkt på semester.

Nio månader av mer eller mindre förskönande lögner var plötsligt inte nog för att sparka ut honom genom dörren samma ögonblick som han klev in här. Så blev det inte. Vi fortsatte träffas under hösten. Jag fortsatte naivt att se fram emot att få träffa de människor han alltid pratade om att han hade omkring sig, att få se lägenheten han berättat om, att få bli mer delaktig i hans liv när han nu hade full insyn i mitt. Så blev det givetvis inte. Det jag däremot fick se mer av var lögner, svartsjuka, manipulationer och annat otrevligt.

Hösten blev gradvis mörkare och mörkare ifråga om gräl, anklagelser och annat som jag verkligen sett till att inte ens kunna göra mig skyldig till. Jag slutade med andra ord gå ut och umgås med andra människor. Helt enkelt för att inte kunna anklagas för att ha varit otrogen eller något annat. Han lovade en ljuvlig upplevelse vid min 30-årsdag vilket fick mig att förlägga middagen med mina närmsta vänner till dagen efter. Samma dag fick jag beskedet om att allt var inställt, han skulle jobba hela helgen. Dagen efter när jag åtminstone då fick kärlek från människor jag har svårt att tänka mig en värld utan sotades även det med små sms och hintar om att han skulle ha funnits utanför restaurangen där vi var och spionerat på sällskapet.

Det finns så många exempel på tråkigheter i det här, jag skulle kunna nämna någon mer, men att skriva ner alla skulle innebära detsamma som att skriva en hel roman. Jag har inte ro till det nu. Kanske någon gång när det inte längre är så påtagligt men inte nu. Trots att det snart passerat ett år sedan jag blev fri från det sitter hoten fortfarande kvar i väggarna. Mitt favoritvin som jag tidigare alltid hade minst en flaska av hemma köper jag aldrig längre. Jag mår illa av tanken på det, inte för att vinet i sig blivit äckligt utan för allt det obehagliga han knutit till det. Jag har fortfarande svårt för delar av mitt eget hem p.g.a. honom. Det känns många gånger som att sitta i en tortyrkammare, inte bara en cell utan inlåst med det som plågat dig mest under en längre tid.

Man kan ju undra varför jag inte reagerade och agerade tidigare. Jag har t.o.m. så starka varningssignaler i allt det här att jag verkligen borde ha ringt polisen och haft honom uteskorterad här per omgående. Som tillfället när han berättade om något från sitt arbete och råkade uttrycka fel namn om sig själv då han återberättade vad kollegan sagt (vilket jag förmodar är hans riktiga namn och inte det han uppgav sig för att heta) likväl som det mail jag fått från samma felaktiga namn (på domänen @dom.se) som han “råkat” försäga sig med. När jag ifrågasatte det senare kom en löjlig bortförklaring om serveraccess och tillgång till andra domäner osv. utifrån karaktären på hans arbete och det slutade med en urladdning av anklagelser mot mig för att jag haft kontakt med någon överhuvudtaget på internet.

Så varför ringde jag inte polisen? Det var där han påstod sig arbeta. Det var där han knöt an min rädsla och inte så mycket rädslan för att jag själv så småningom skulle bli ihjälslagen utan rädslan för att han skulle ge sig på min familj, mina vänner, människorna jag älskar.

Den som läst hela vägen hit kanske åtminstone kan föreställa sig varför jag har svårt att lita på människor idag.

7 Comments

Filed under Sinnelag

Snälla lilla människa!

011Ibland har jag lust att säga det. Snälla lilla människa, var inte så jävla korkad! Tänk! Jag vet att det kan vara supersvårt men försök åtminstone! Tänk!” När jag ser artiklar som “Välj rätt chips – slipp onödigt fett!” är det just den tanken som dyker upp. Vill man verkligen slippa onödigt fett äter man inte chips överhuvudtaget. Men visst är det ett lysande sätt att få människor att trycka i sig det där som vi samtidigt hela tiden påtalar är så farligt för hälsan. Man behöver uppenbarligen inte vara Henrik Fexeus för att använda sig av så simpla knep för att felprogrammera hjärnor. Så jag får helt enkelt lust att skrika; “Om du nu råkar vara fettfobiker eller på annat sätt avser att leva någorlunda hälsosamt, ge fan i chipsen!”

Ett annat exempel på hjärntvätteri jag inte begriper är de där människorna som köper den superdyra kappan på rea och anser sig ha sparat en massa pengar.

Ni vet den där kappan som kostade en hel månadshyra, vi påstår att den från början kostade 5000:-, men på rean där du köpte den kostade den bara 2800:-. Tänk efter lite där. Inte har du sparat några 2’200:- på det köpet inte. Vem försöker du lura? Dig själv? Maken? Snarare har du gjort av med 2’800:- som du hade haft kvar till roligare saker om kappan fortfarande kostat femtusen. För så länge den var så dyr funderade du egentligen aldrig på att köpa den, inte på fullaste allvar i alla fall.

Men å andra sidan kanske det är jag som tänker helt fel för så värst smart är jag ju egentligen inte. Vilka chips var det som var mest ok nu igen?

4 Comments

Filed under Ätbart, Omvärlden

en grå kladdig sörja

Politik har aldrig intresserat mig. Jag tycker det är rakt igenom tråkigt. Visst, jag förstår såklart att det påverkar och håller igång hela samhällsstrukturen och avgör en del i hur vi har möjlighet att leva våra liv. Men det blir inte roligare för det. Det tjafsas om en det ena och en det andra och pajkastning och syndabocksnomineringar verkar vara ständigt återkommande fenomen. Lite som på dagis!

Det uppblåsta kacklet om Mona Sahlin och kyrkovalet är också något jag inte orkar sätta mig in i. Jag kan absolut tänka mig att tycka att hon får leva sitt liv precis som hon vill och jag kan också hålla med om kyrkan väl ändå har fått egna ben att stå på och att hennes brist på inblandning där kanske inte borde vara livsavgörande för något alls. Det är det inte heller.

Under sommaren började jag mer och mer luta åt att rösta grönt nästa år. Samtidigt kommer jag så väl ihåg något jag lärde mig under en akvarellkurs när jag var 10 år. Om man blandar rött och grönt, så blir det grått. En grå kladdig sörja, vilket jag tycker många gånger är vad som visats upp av samarbetet. Sitter dessutom Mona på toppen av en den grå sörjan så.. Sorry, men jag tror inte på konceptet.

Man kan tycka hur illa som helst om det blå, vilket jag många gånger gör, men är det enda alternativet för att garanterat slippa en grå sörja ledd av en kvinna jag inte har något förtroende för ifråga om att styra landet jag bor i, så finns det en överhängande risk att det blir så.

Men visst, jag har ett år på mig att ändra åsikt – många gånger.


[BILD LÅNADES HOS HTTP://ZIMBABWEWILDDOGS.WILDLIFEDIRECT.ORG]


Leave a Comment

Filed under Omvärlden

“and 12 points go to Eritrea” – eller nästan så..

Jag såg inte skrapet, jag hörde om det genom twitter och texter från bloggare som har förmågan att formulera sig. En utvisningshotad man från Eritrea har skrapat fram vinsten 10’000:- varje månad i 10 år (alltså 1,2 miljoner) i direktsänd TV och det har visst berört och säkerligen också upprört på en del håll i landet.


Efter att ha skummat igenom vad andra bloggat om artikeln kan jag snabbt konstatera att det drar lite åt olika håll ifråga om glädje eller missunnsamhet. Själv tycker jag Joshen skriver träffsäkert och binder samman det andra bara sneglar åt, men inte riktigt verkar ha mod att uttrycka.


Min egen triss var för övrigt en nitlott i vanlig ordning.


Leave a Comment

Filed under Allmänt

Jag hade hellre blivit våldtagen av George Bush!

Det är först när man haft en sociopat (eller om han möjligen ändå är psykopat, jag är fortfarande inte säker) riktigt nära inpå som man själv förstår hur svårt det är att ta sig därifrån.


Mitt senaste försök till en relation, som jag till en början hoppades skulle vara den där relationen som leder till familj, trygghet och prinsessaktigt lycklig tvåsamhet i alla sina dagar visade sig ganska snabbt därefter vara med en sådan. Sedan brakade helvetet löst, vilket jag tidigare skrivit några rader om här. Det lilla jag läst om karaktärsdrag för en psykopat/sociopat kunde ha stått på hans CV. Utöver det verkar han dessutom vara en välspunnen mytoman, dock inte helt fläckfri då jag flertalet gånger kom på honom med att vara på väg att försäga sig.

Att gå igenom hela händelseförloppet är inget som intresserar någon, inte ens mig men jag vet att jag innan det här flera gånger ifrågasatte varför kvinnor/män/den undertryckta i en relation ändå fanns kvar i den när kränkningarna tog fart. I mitt fall handlade det om kränkningar i mitt eget hem. Att bli kallad “jävla hora” och “något som går att hämta i dussintal på prostitutionsstråken inne i stan” av orsaker som inte ens förföll sig logiska var några av de bitarna som verkligen kränkte mig. Orsaken kunde vara att jag ett till två år innan vi överhuvudtaget lärde känna varandra hade besvarat någon på ett forum på nätet i en fråga som hade en sexuell anspelning. Han satt alltså och scannade nätet efter ställen jag varit och eventuellt fortfarande var inloggad på, lusläste ALLT jag skrivit som fanns kvar att tillgå, för att sedan kunna använda det mot mig. Just för att kunna kalla mig “dum i huvet”, “jävla luder” och på alla sätt ha som mål att avskala mig från min kvinnlighet och självkänsla när det passade honom, vilket i stort var varenda gång vi sågs och han blev kvar här över natten.

Vi var bara här, vilket i dagsläget har övertygat mig om att ALLT han berättat om sig själv är lögner rakt igenom. Det var här, i mitt eget hem, jag inte fick känna av att jag hade något som helst grundläggande värde som människa. Varför sparkade jag inte bara ut honom? Rädsla. Utifrån lögnerna om vem han var, vad han gjorde och vilken information han hade tillgång till, fanns en rädsla. En riktig rädsla för vad han skulle göra, inte mot mig men mot mina närmaste, om han blev riktigt jävla arg eller upprörd. Med tanke på hur han reagerade mot mig över irrelevanta småsaker som inte hade något med honom att göra så fanns det en grund till rädslan. Så här med facit i handen kan jag konstatera att hade jag kunnat välja så hade jag hellre blivit våldtagen och rövknullad av George Bush än att ha utsatt mig för den här människan.

Det var först när jag bestämde mig för att det han berättat om sig själv, eftersom jag aldrig fick se någonting verklighetsförankrat att backa upp berättelserna med, som jag dessutom kunde ta mig därifrån. När det inte fanns mer än uppblåsta och samtidigt innehållslösa lögner. Lögner kan nämligen inte användas som utpressningsmedel, kontrollinstans på FRA-nivå eller på annat manipulativt sött om de inte är trovärdiga. Det är först när man av rädsla (eller önskan) tror på en lögn som den blir farlig.

Lögnen han använde sig mest av som maktverktyg och för att trycka ner mig var den om hans tidigare kvinna. Tydligen var hon en amerikansk fotomodell med sjukvårdsutbildning och tjugo år yngre än honom själv. Enligt påstådd utsago (för att vinna sympatier uppenbarligen) skulle hon ha gått bort två veckor innan bröllopet och då bärandes deras barn. Så visst, nu kommer väl någon snart och gapar och skriker och menar att det kanske ändå är sant, men om något så allvarligt är sant och om det inte är fråga om lögner – då skulle det väl inte varit så svårt att en enda gång under ett halvårs tid ha låtit mig följa med hem till honom? Alltså kan det inte ha varit mer än lögner. Eftersom hon dessutom enligt utsago var begravd var det ovanpå det även tabu att kritisera eller ens försöka påpeka att jag bara är mänsklig, och jämförelse med någon som på alla sätt är helgonförklarad inte är rättvist för någon levande människa.

Utöver det så var hans inställning ifråga om jämställdhet, kvinnosyn och allt annat något som hör hemma på 1800-talet. Kvinnor är tydligen något man äger. Barn är något man såklart ska ha men det är kvinnors sak att ta hand om det, alltjämt medan mannen kan fortsätta förnedra och trycka ner henne när hon inte lyder hans minsta vink.

Så varför skriver jag det här nu? Kanske för att jag behövde få det ur mig, men det kunde jag väl gjort för ett halvår sen eller om tre år. Att det kom nu handlade om att han gjort sin närvaro påtaglig igen. Inte för att jag har stenkoll på vem, vilka eller hur många som läser min blogg. Men tidigare idag hittade jag uppenbara tecken på att fanskapet läser här. Han sitter alltså fortfarande och försöker hålla koll på mig, kontrollera vad jag gör, och framför allt veta vem jag knullar med… (för det var det som störde honom mest, att jag faktiskt någon gång i mitt trettioåriga liv knullat med någon annan och jag borde fan ha vetat bättre som 30-årig kvinna än att ha gjort det jag gjorde när jag var 19, 23, 25 och 27…)

Han kanske skulle ta och skaffa sig ett eget jävla liv istället!

Själv tänker jag krypa ner i soffan och kolla på Stepford Wives
Edit: Det var väl så här han hade föreställt sig och bestämt sig för att man skulle vara:

3 Comments

Filed under Internet, Sinnelag

"We have cookies!"

Efter dialogerna på twitter idag har jag inget annat val, jag måste helt enkelt…

(\ /)
(O.o)
(><)
/_|_\
Hello this is Bunny, copy Bunny to your site/blog/profile
to help him achieve world domination.

Join the dark side. We have cookies.


2 Comments

Filed under Internet

Vågar du vara snäll?

Det här med att på ett eller annat sätt visa uppskattning i en situation när man blivit glad, oavsett orsak, är tydligen AJA BAJA! Åtminstone om man jobbar som jurist. Samma sak gäller små sporadiska gester av omtänksamhet, även om det är riktat till människor man inte känner. Så det där med att bjuda på möjligheten till kaffebröd för utarbetad, stressad personal ska man nog akta sig för.

Utöver det verkar många, förvånansvärt nog stingsliga över att bli visade uppskattning. Själv, som student med den minimala budgeten det innebär (tror inte ens det räcker upp till gränsen för levnadsminimum enligt statens mallar) kan jag konstatera att jag faktiskt uppskattar att bli bjuden på middag, eller försedd med möjligheten att slippa äta nudlar. Men som synes är det inte en allmänrådande inställning. Så vad du än gör, se till att hålla rätt på dina matpengar. Det verkar onödigt kostsamt om de hamnar i fel händer!

Dessutom lovar jag att skära ner på mina små spontana utspel av uppskattning. Det har faktiskt hänt att jag skickar en blomma till någon bara för att, eller köpt saffransknutar på lunchen till en kollega bara för att hon var sugen på det osv. För se betala en massa dryga böter, det har jag garanterat inte råd med!

Leave a Comment

Filed under Omvärlden

Barn eller lön?

Den här sortens artiklar gör mig mest bara uppretad. Inte direkt för att de ljuger, utan snarare för att verkligheten de visar upp faktiskt ser ut just så. Det finns fortfarande många nackdelar med att vara kvinna, trots att vi inte längre lever på 1800-talet, men samtidigt verkar inte de som slåss för att balansera dessa verkligen ha koll på vad de slåss för. Det man ser mest av är något försök till omvänd maktfördelning som på något mirakulöst skulle balansera upp tidigare orättvisor. Som om det någonsin skulle hända, eller ens vara bra för den delen.


Jag kan bara ta en titt på den ‘hönsgård’ i form av styrelse jag befinner mig i just nu. Av sju styrelseledamöter är fem kvinnor och någon av damerna utbrast så sent som tidigare ikväll att “Ingen vill vara ordförande!” när det egentligen handlar om att hon inte fixar att se någon av de valda kvinnorna att ta den positionen. I hennes interna världsbild verkar det fortfarande behövas en auktoritär MAN för det uppdraget. Något som är både tråkigt och konservativt. Nåja, jag får se om jag orkar kräva min position i den auktoritära rollen. Det kan bli lite för tungt med kärringar som är så inskränkta i sig själva och sina roller att de inte ens ser när de motarbetar jämnställdhetsidealen. Morgondagen kanske ser ljusare ut, vem vet.

Leave a Comment

Filed under Barnlösheten, Omvärlden