Jag ser Essa skriva om det analoga livet och tänker samtidigt på mitt en egen analoga tillvaro, hur jag önskar att den var mer integrerad i min digitala samvaro.

Jag kollar in hos Hoppfull, undrar hur hon mår nu. Vet att hösten och en stor del av sommaren har varit tuff för henne. Hoppas att det finns lite mer ljusglimtar igen.

En kort stund landar jag hos Esroth och känner efter att ha läst hennes tankar att jag också gärna vill nysta i begreppet lycka, men också att jag inte har tid att göra det alldeles just nu.

Kollar också hur en del av  mitt hjärta mår och går sönder lite till. Lillnywen, käraste syster, är arg, uppgiven, uppriven och ledsen över livet,  vilket jag på många sätt förstår. Samtidigt går jag sönder lite mer, just för att jag är så maktlös i det hon upplever. Jag kan inte laga hennes tillvaro hur mycket jag än skulle önska, jag kan ju knappt ens laga min egen.

Men det som förde tanken till närhet idag var att jag fastnade hos Bruse, hans sätt att beskriva ytterligare en form av känslan. Även Ulrica förmedlar känslan så väl i det hon önskar att jag får rysningar, närheten är så påtaglig. Känner du den också?

Mina självstudier brukar ske hemma, vilket i sig inte alltid är så bra. Det finns för mycket annat som distraherar, däribland dumburk modell Philips 50 kg. Människor överlag brukar kalla den TV. Den står här och surrar och surrar och ibland säger den något klokt som kan ge ytterligare reflektioner i studierna, andra gånger säger den inget vettigt på flera dygn.

Tidigare idag var ett fall av det senare. Ellens show snurrade förbi, några månader sent eller så är det fler tidszoner till USA än jag fått lära mig. Det som visades var decemberavsnitt med “12 days giveaway” vilket innebar att alla i publiken fick varsinn uppsättning dyra prylar enkom för att de råkade finnas i lokalen. Självklart var utfallet flera minuters hysteriskt skrikande.

Det som ändå satt mest griller i huvudet på mig var egentligen inte det momentet. Visst är det kul att få saker, det kan även jag hålla med om. Vem vill inte gärna få ett helt nytt biohemmasystem utan behöva göra så mycket mer för det än att finnas där. Men som sagt, grillerna var det.

Under programmets gång plockade Ellen upp en kvinna (och senare också maken) som tidigare under hösten fått biljetter till någon fotbollsmatch, kliva in i en låda där det blåser runt en massa sedlar och roffa åt sig så mycket som möjligt på en viss tid och dessutomm en ny fin bil. Till saken hör, och berättades i direktsändning, att familjen har det svårt. Maken är arbetslös, de ligger efter med hyran flera månader, det finns i stort sett inga pengar alls till att ge deras två barn någonting, och det är helt enkelt allmänt synd om dem.

Maken fick alltså lite PR-tid och en kändis som uppmanar företagare att anställa honom vilket borde sluta med ett jobb vilken sekund som helst. Visst är det bra, kan man inte sälja sig själv kan man låta proffsen göra det. Alla sätt att fixa sig ett jobb måste väl ändå ses som bra. Därutöver fick familjen berget av prylar som publiken hade fått under hela veckan. Resultatet på det här?

Tja, det direkt resultatet blir att kvinnan skriker sig hes (eller snudd på), hoppar runt som om någon slängt ner en krabba i trosorna på henne och det framgår snart att hon är överlycklig över alla saker. Det långvariga resultatet verkar vara att de fortfarande ligger flera månader efter med hyran och inte riktigt kan leva så länge det inte finns något jobb som ger en vettig inkomst. Men vad gör det! Nu har de ju fått en massa skojiga prylar! För visst är det verkligen sakerna de blir lyckliga av. Visst är det precis vad de behöver just nu? Visst blir livet bättre med ett berg av prylar när de ändå snart kommer att bli vräkta och få bo på gatan?

Jag är inte amerikan. Jag är förvånad, förundrad och fascinerad. Visst är jag lite fördomsfull också, men det är svårt att låta bli. Det hela känns lite som Carola och parfymen. Jag förstår inte riktigt det där, men visst är det bra att lycka är så lättköpt.

Jag har sen länge och flera gånger om frångått den principen. Mest vid tillfällen i livet när det varit för tungt att hålla modet uppe, när det varit för svårt att gå rakryggad och tänka att “i sinom tid” eller “när du minst anar det”.

Samtidigt vet jag precis varför det är så viktigt att man önskar sig det i tysthet. Det handlar helt enkelt om känslan när man slutligen får det man mest av allt önskat sig. Den där ljuva känslan som säger att en att “du är i sanning värd det här”, pirret i maggropen och ruset, lyckan över att vara just det – värd det man önskat sig.

Den känslan försvinner en del, tunnas ut likt saftdropparna i en tillbringare utspädda i vatten, när man önskat sig högt. När man ihärdigt påtalat vad det är man vill ha. När man tjatat tillräckligt mycket – vilket alltid är för mycket.

För när du i det läget slutligen får det du önskat dig, kan du inte vara lika säker på om du verkligen fått det för att du är värd det eller om du fått det för att du ska vara nöjd och sluta störa din omgivning. Sen spelar det egentligen inte så stor roll vad det är du tjatat dig till, om det är en godispåse, en bjudmiddag på stan, en förlovningsring, en kram i all hast eller en ny tjänstebil. Den där ljuva känslan kommer inte riktigt kuna nå fram – i alla fall inte fullt ut.

För mig är det där gällande i allt. Åtminstone allt som betyder något, umgänget med andra människor. Just därför vill jag egentligen inte uttala den där önskan som äter upp mig innifrån. Vill verkligen inte sätta ord på upplevelsen som skulle ge så mycket mer energi åt alla håll än den nu tar med sin blotta frånvaro. För gör jag det, kommer jag aldrig kunna känna att jag fakiskt är värd det, om den dagen någonsin inträffar.