andras ord betyder något

Jodå, jag läser bloggar också. Inte alltid så regelbundet som jag skulle önska men jag läser när jag minns. När jag kommer på mig själv med att undra vad som hänt sedan sist, hur det har gått och hur människan bakom bloggen mår.

Jag ser Essa skriva om det analoga livet och tänker samtidigt på mitt en egen analoga tillvaro, hur jag önskar att den var mer integrerad i min digitala samvaro.

Jag kollar in hos Hoppfull, undrar hur hon mår nu. Vet att hösten och en stor del av sommaren har varit tuff för henne. Hoppas att det finns lite mer ljusglimtar igen.

En kort stund landar jag hos Esroth och känner efter att ha läst hennes tankar att jag också gärna vill nysta i begreppet lycka, men också att jag inte har tid att göra det alldeles just nu.

Kollar också hur en del av  mitt hjärta mår och går sönder lite till. Lillnywen, käraste syster, är arg, uppgiven, uppriven och ledsen över livet,  vilket jag på många sätt förstår. Samtidigt går jag sönder lite mer, just för att jag är så maktlös i det hon upplever. Jag kan inte laga hennes tillvaro hur mycket jag än skulle önska, jag kan ju knappt ens laga min egen.

att lyssna till sin inre flodhäst

Det har varit mycket flodhästtankar idag. En av dagens statusuppdateringar på FacebookAtt motivera sin malplacering är lite grann som att övertyga en flodhäst om att han är hjärnkirurg med konståkning på elitnivå som hobby.” och ger i stort sett hela bilden av vad det är för tankar som är svåra att räta ut numera.

Det är helt enkelt min inre flodhäst som bråkar med mig och han har helt rätt, dessutom är han nog mer förtjust i balett än konståkning. Jag försöker tvinga honom (och mig själv allra mest) att bli något jag inte är, inte vill och egentligen inte har något intresse av. Det närmsta jag någonsin haft ett intresse av det hela var när jag som nioåring sa till mig själv “det här vill jag A-L-D-R-I-G jobba med”. Men så plötsligt bestämde jag mig för att inte lyssna på den där nioåringen längre utan istället lyssna på ett lögnaktigt gammalt vrak som låtsades vilja mig väl, vilket givetvis inte heller var sant.

Nu när jag återigen slutat lyssnar på gamla vrak och istället är tillbaka med öronen nära mitt eget hjärta konstaterar jag att nioåringen fortfarande talar till mig, fortfarande vet precis vad jag vill och inte vill. Visst, man kanske inte ska lyssna på en nioåring hela livet (även om det många gånger förgyller den tråkiga vuxenvardagen) men när jag kan konstatera att ingen av åldrarna efter det har gjort det här nya målet mer intresseant är det bättre att inse att hon har rätt. Det här är inte min riktning alls. Jag är inte en praktiker på det sätt som krävs för den här inriktningen, inte ens i mina egna vildaste fantasier.

Jag är en teoretiker ut i fingerspetsarna, förvisso en teoretiker med alldeles för vilda fantasier många gånger men icke desto mindre en teoretiker. Tavlorna jag målar, husen jag bygger, människorna vars sår jag läker, äventyren jag ger andra är bundna i ord, teorier, tankar, åsikter, kommunikation – inte i sterila redskap, medicinskåp eller fula skjortor märkta “tillhör Stockholms Läns Landsting”.

Så att övertyga en balettdansande flodhäst, som dessutom vägrar lyssna, att vara hjärnkirurg är långt ifrån den utmaning det ändå är att äta en hel elefant.

Elefantätaruppgiften är fortfarande möjlig och något jag ser fram emot – så länge jag slipper tvingas upptäcka att det är en flodhäst jag idogt försöker sätta i mig.

minsta gemensamma nämnare

Jag skulle egentligen ha skrivit den här texten igår men det blev inte så. Det pysslades med lite annat och sedan samtalades det med människor vilket kändes betydligt mer givande än att skriva om dem. Inte för att jag hade något ont att säga eller tyckte det var oviktigt att berätta om dem, men det var någonstans det som var (om inte hela så åtminstone) halva poängen. Jag ville redan igår ha skrivit en text om hur jag uppskattar vännerna omkring mig, tiden jag ibland får med dem och närvaron de stundom väljer att ha i mitt liv. Det är små saker som är så oerhört viktiga, åtminstone för mig.

Så även om jag var lagom nere och besviken vid den här tiden förra året, för att inte tänka på hur illa det var året innan dess efter sms:et som klargjorde att min överraskning bestod av ingenting.. så är det oerhört långt ifrån hur allt känns just nu. Jag hade kunnat vara lika nere i år. Jag hade kunnat sitta i ett hörn och sucka än en gång. Jag hade kunnat välja den vägen, men det kändes inte som rätt väg att gå. Just nu känns det inte som det är “min dag” på något sätt överhuvudtaget. Men det gör verkligen ingenting, det spelar inte så stor roll. När jag vaknar imorgon kommer jag vara ungefär en dag äldre än idag, precis som jag idag är ungefär en dag äldre än igår. Förändringarna där är inte så väldigt stora. Däremot har jag något mer, något större att se fram emot idag.

Jag ser fram emot att ha människor, vännerna, jag tycker om samlade omkring mig. Det är lite som sockervadd kring hjärtat att tänka på att de kommer vistas här, i samma små rum där jag normalt sett bor och lever alldeles själv, samtidigt som det är lite pirrigt och nervöst att se hur de kommer att fungera sinsemellan. De kanske har mer gemensamt än jag hade kunnat gissa mig till. Men om de inte har det så har de åtminstone en väldigt viktig sak gemensamt – de är alla, var och en för sig, någon jag tycker oerhört mycket om.

Döda fiskar flyter med strömmen

Det händer att jag önskar mig trångsynthet, ett begränsat sinne och en helt annan typ av egoism. Det händer att jag tänker att livet vore så mycket lättare att leva då. Det händer att jag önskar att jag var mer knuten till materiell lyx, slav under normen, avskärmad från den största delen av djupare reflektioner och tankar.

Jag intalar mig att livet vore enklare så. Jag föreställer mig att det skulle vara som att leva i Matrix, utan att ha tagit det där pillret. Jag kommer inte ens ihåg vilken färg det var på det. Jag har aldrig svalt det. Jag vaknade utanför redan innan första filmen kom. Stunder som den här önskar jag dock att det vore annorlunda. Ibland önskar jag det så hårt att jag funderar på om jag borde blunda för det jag lever i, foga mig till rutiner bara för sakens skull (även om det tråkar ut mig till förbannelse och jag upplever att jag kommer bli trög, snudd på korkad, om jag faller för långt in i det) och anpassa mig till mallen som jag i dagsläget inte begriper och framför allt finner obekväm.

Det händer att jag önskar att jag kunde foga mig, inte ifrågasätta alls utan bara nicka och le åt allt det som presenteras för mig. Vara tacksam för det omvärlden anser att jag borde uppskatta, även om det mest tråkar ut mig och jag lider av den leda det medför, och leva livet på samma sätt som alla andra. Många komponenter (om än inte bara så ytliga som de ter sig när man börjar skala ner dem) i det livet är ju trots allt delar jag vill uppleva i mitt eget. Det som nu inte  händer alls. Det som antagligen inte händer för att vägen dit för mig inte är så uppenbar som för alla de som följer med strömmen.

Kanske är det just en “död fisk” jag borde satsa mer på att bli, men hur?

lägg ner spelet nu är ni snälla

Nog för att jag tidigare idag konstaterade att man inte ska ta för mycket på något större allvar, men ibland är det nästan lite skönt att reta sig på saker ändå. En vän skrev “Helt seriöst så kan jag inte ta särskilt mycket seriöst.” som status på Facebook vilket jag valde att kommentera med;  Vad säger man.. “Ta inte livet på för stort allvar, du överlever det ändå inte”

I grund och botten är det så jag ser på livet, men det hindrar mig inte från att bli mäkta irriterad på Malou von Sivers, Efter tio och framför allt TV4 när jag senare står med händerna i diskbaljan och grubblar över allt och ingenting. Så vad är det jag stör mig på? Helt enkelt deras illusion av att Efter tio skulle vara direktsänt. Jag vet att det finns många som tror det. Jag vet också att jag vet att det inte är så, i synnerhet efter reprisen de visade idag. So what, liksom? Det spelar väl ingen roll? I praktiken absolut inte.

Men jag kan inte låta bli att tycka det är pinsamt på så många fler sätt än det inte spelar någon roll. Mest är det pinsamt för att det föregås av en liten blänkare (eller vad det nu vill kallas, påa?) i Nyhetsmorgon där programledarna klämkäckt bollar över till Malou i en närliggande studio som får ge en föraning om vad programmet ska komma att innehålla. Det låtsas friskt att det är något direktsänt som kommer ta vid. Än mer retar jag mig nu dessutom på hur Malou i sitt program avbryter folk hon låtsas vara intresserad av och har intervjuer med sändningstiden som ursäkt och kommentarer “vi har inte mer tid för just den här delen i programmet nu” och liknande antydan om att det finns en tidspress i det direkta formatet av TV-underhållning.

So what? Det ÄR INTE direkt ändå. Jag förstå att ni vill att svenska folket ska tro det, men det funkar inte när intervjugästerna härleder till en händelse förra veckan och sedan uppger ett närliggande datum som är relevant men nu ligger drygt 2 månader bakåt i tiden. Det är uppenbart att TV4 har gott om tid att byta kameravinklar och klippa bort det som är tråkigt och tidsödande, så sluta låtsas! Att det inte ens framgår i TV4′s egen tevetablå att det är en repris är bara larvigt.

Så varför reta upp sig på något så meningslöst? Jag gillar inte spel för galleriet, det bara är så.

lockande att vara någon annan än jag

Tankarna är som ett trassligt garnnystan just nu och jag inser att mycket av det jag försöker nysta upp, det som vill ut, har jag redan skrivit om och nystat i tidigare.

Det ter sig uppenbart att jag fortfarande inte har mött Honom även om jag samtidigt vägrar att aktivt leta. På samma sätt är det bristen på trygghet som dämpar mig och som också påminner mig att jag inte är tillräckligt bra.

Jag ser hur mina mönster återupprepas gång på gång och frustrerad lutar jag mer och mer åt att ge upp delar av det som är jag och foga mig i vad som enligt den allmäna formeln borde göra mig lycklig. Gör jag det kanske jag till sist (och förhoppningsvis innan det är försent) blir sådär lagom samhällsanpassad för att andra ska våga närma sig. Kanske skulle det leda till att det plötsligt börjar hända saker och jag kan strycka mycket av det jag nu är ledsen över att aldrig ha upplevt.

Eller så kanske jag bara borde acceptera läget och ge upp?

när livet skaver och gör ont

Den finns alltid där, som ett gruskorn i skon som man aldrig lyckas få bort. Den där nötande känslan, den innersta önskan som livet aldrig verkar ge möjligheter att uppfylla. Otillräckligheten som gör att jag aldrig är ens ett tänkbart alternativ när det väl är dags. Samtidigt som det inte ser ut att finnas vare sig krav eller kriterier när man ser till de som valts, de det händer för. Men det kanske inte bara är jag som är totalt omöjlig, oattraktiv och ointressant när det väl gäller. Det kanske också är jag som inte ger mig och livet möjligheter av ren rädsla. Just nu är det svårt att veta.

Däremot var det inte svårt att veta att bläddrandet i en av blaskorna i lunchrummet på jobbet igår fick det där gruskornet att växa sig större än ett de stenblock som håller upp pyramiderna i Egypten. Två hela uppslag handlade om just det där som gnager mest. Barn. Ångest över barnlöshet. Tillhörande stress och flertalet faktorer som talar om för en hur ont om tid man har efter 30.

Min tid har börjat rinna mig ur händerna. Som sanden i timglaset. Jag försöker hålla kvar den så gott det går i mina kupade händer men den forsar mellan fingrarna i samma takt om som Niagarafallet och inget jag gör kan hindra det. Bland de tolv orsakerna till varför vi barnstressar som finns angivna i tidningen bär jag sju i min ryggsäck. Sju! En eller två hade säkert gått att hantera och bearbeta, men sju? Rädslorna har givetvis satt sina spår i det här.

Jag är någonstans i grunden rädd för att mannen som skulle komma att bli pappa till mina barn egentligen inte vill ha barn, åtminstone inte med mig. Jag vill inte utsätta ett barn för känslan av att vara oönskad – jag vet redan hur den känns. Att åldern springer ifrån mig är bara det ett panikmoment i sig. Varenda menstruation numera leder till något man skulle kunna kalla en microdepression. Ett slöseri jag har svårt att förlika mig med, speciellt de månaderna när ingen aktivitet ägt rum som kunde ha förhindrat det.

Planeringspaniken och den stress det för med sig vill jag helst inte ens tänka på men nog finns den där. Ingen tid i världen verkar RÄTT. Det går inte att få med under utbildningen, för det skulle sätta ekonomisk stress i ett ännu större perspektiv än det redan är och svårigheten att kombinera en familjeuppstart med en karriär har jag skrivit om tidigare, så hur det stressar är knappast svårt att se.

Den enda delen som vore “lätt” att arbeta med och ta sig förbi, även om den inte heller känns lätt, skulle väl vara förlossningspaniken. Där finns det uppenbarligen redan metoder och terapiformer att ta till, men som det ser ut nu så vet jag inte ens om det är lönt. Som det ser ut nu vet jag inte ens om jag har en man i min närhet som vill dela ett föräldrarskap med just mig. Som det ser ut nu vet jag inte ens hur det överhuvudtaget skulle vara möjligt att ta sig dit, även om det mesta skulle gå att lösa så länge viljan finns.

Om jag bara visste att viljan verkligen fanns kanske det inte skulle kännas så svårt att ta sig igenom dagarna som nu känns så svåra. Dagarna då det räcker med en dålig artikel i en kvinnotidning, eller en missad puss i förbifarten för att tårar stora som pumpakärnor ska trilla nerför kinderna på mig. Jag tycker inte ens om mig själv när jag mår så här, så jag förstår mycket väl att ingen annan gör det heller. Så nog har jag funnit de bästa förutsättningarna för aldrig kunna hamna rätt, aldrig kunna nå den plats i livet där jag önskar vara. Jag vill samtidigt inte behöva ta till fula knep för att hamna där, det skulle innebära att jag går emot någons vilja. Skulle jag verkligen acceptera att någon går emot min vilja i en så stor fråga som det ändå är?

Att jag sedan skulle bli världens bästa mamma gör det inte lättare att tvingas avstå.

fortfarande röd om kinderna

Jag fick ett mail om sommarkänsla på Korsika för en stund sedan. Vem behöver Korsika med dagar som igår. Det var rakt igenom svårt att känna att det bara var maj när man satt där iklädd bikini i gott sällskap på en liten kobbe i närheten av Ljusterö, med kallt dricka och molnfri himmel. Däremot var det inte svårt att greppa att livet är underbart i den situationen och med kärleken nära intill. Att det sedan har regnat och åskat idag gör inte så mycket, vi är fortfarande röda om kinderna.

låt bli mina diagnosbefriade tankar

Jag skulle egentligen skriva det här som en kommentar på ett ljuvligt förklarande inlägg av ADHD, men så blev det så långt och så insnärjt i sig självt att det kändes som om det gjorde sig bättre i en egen bloggpost. Kanske för att det var mer av en egen frustrerad tanke än en egentlig kommentar till inlägget. Det började med..

Det kanske är dumt att säga, men jag känner igen det där alltför väl. Samtidigt har jag aldrig sett det som en “deffekt” eller något som behöver en diagnos utan det är helt enkelt mitt sätt att vara.

Känns därför lite tröttsamt att det i allt mer stegrande grad händer att jag råkar ut för människor (som oftast själva har ADHD) som i stort sett skriker åt mig att jag har ADHD då jag någon enstaka gång förklarat att jag i min frånvarande blick just följt med en tanke jag tyckt var intressantare än det pågående samtalsämnet (ungefär här blev det något annat än en kommentar på inlägget och dags att flytta på texten). Känns lite tråkigt att man inte ska kunna få använda de hjärnceller man har utefter den förmåga de besitter utan att någon behöver sätta en diagnos på det och tala om att det skulle vara fel. Sen tillhör det också sanningen att bara för att jag gör så ibland, drar iväg på mina egna tankebanor och letar efter en intressantare infallsvinkel för att fånga upp det jag har framför mig då den nuvarande tråkiga förpackningen inte tilltalar mig, så är det inget som säger att jag alltid gör det.

Det finns minst lika många stunder när jag trivs bäst med att bara vara. Struntar i att lyssna till en enda tanke som pockar på och vill ha min uppmärksamhet. Stunder då jag är supernöjd med att fokusera på känslan av filten som ligger över mina fötter, eller bara synar strukturen i grässtrået jag har framför mig när jag ligger och bara är på en solig gräsmatta.

Om det sedan är ett drag av ADHD att inte orka bry sig om att låtsas vara intresserad av något bara för att blidka sin omgivning, eller på alla andra sätt  vara inställsam för att göra omvärlden nöjd med att man inte tänker på någon av de stora existentiella frågorna som om de vore på samma nivå som “Vad ska vi äta till middag idag?” för att de själva inte skulle våga andas i närheten av…

Om det nu är så, då är det nog inte värre än att omvärlden egentligen är ganska trasig. För min del handlar det enbart om att jag vågar känna av att jag lever, både när det är tungt, jobbigt och nattsvart likväl som när de ljusa stunderna tar vid och förgyller varje andetag. Att aktivt välja att inte vara en dussinmänniska kan inte vara samma sak som ADHD.

Jag går helt enkelt inte med på det.

inte så självklart

Just nu gör livet en smula ont igen.

59 dagar är lite svårt att tolka som något annat än vad det troligtvis var. Det var en inbjudan till livets dans, den jag drömt om sedan jag själv var 10-12 år gammal. En inbjudan som inte var avsedd för mig utan återkallades innan jag ens hunnit fundera på att tacka Ja. Den dansen jag än så länge aldrig på fullaste allvar blivit uppbjuden till. Där jag tydligen aldrig varit det självklara alternativet – för någon.

Inte så att jag är ett dåligt alternativ när det gäller just det. Jag kan t.o.m. vara så järv att jag säger att jag är bland de bästa alternativen som finns där ute. Rent utav det absolut bästa alternativet för en handfull män, för en handfull blivande familjefäder. För någon enda – rent ut sagt fulländad.

Varför?

Hur kan jag säga så?

Jag som inte ens har barn, jag vet ju ingenting!
Kan tänka mig att de argumenten används flitigt av människor som vill hålla mig på plats, trycka ner mig och se till att jag inte sticker upp näsan. Jag kan säga så för att jag vet att mina värderingar håller. Jag kan säga så för att jag vet att kärleken, till det som ännu inte börjat växa, redan finns där och aldrig kommer försvinna. Jag kan säga så för att jag har sett hur jag inte vill att någon annan ska behöva ha det och vet vad jag behöver göra för att ändra på det, för att skriva ett annorlunda kapitel än det förra. Jag kan säga så för att i allt jag andas, är och lever är det min roll. Den enda roll jag fullt och gränslöst brinner för.

Så varför händer det inte?

Kanske för att jag inte är det självklara alternativet. Jag är inte den första du tittar på. Inte den du direkt synar nerifrån och upp, eller tittar på en andra gång inom loppet av några sekunder. Jag är inte den som säljer innehållet genom en överspacklad, retucherad och påkostad förpackning. Det som oftast gör det så självklart för en att köpa!

Jag är inte den som säljer mer än jag senare kan leva upp till. Jag säljer inte en Saab 9-5 genom att måla om den till en Porsche. Det är snarare tvärtom. För att upptäcka sanningen, för att inse att du har fått det absolut bästa som finns, behöver du våga bjuda upp och dansa med mig. Du behöver våga ta dig an mig, en Morris Mini Cooper med en och annan buckla på stötfångaren, och inse att det är en Porsche, det är en Triumph, det är en Kawasaki, det är vad du mest önskar – en dans med allt det bästa i livet.

Just därför gör det så ont, att inte bli uppbjuden till livets dans. Just därför gör det så ont – att jag aldrig är det självklara valet.