Får jag låna ditt liv, bara för en dag…

”Skulle jag berätta om allt jag varit med om skulle någon tro att jag ljög.” säger han och lutar sig tillbaka i fåtöljen. Han sluter ögonen och tar ett djupt andetag innan han fortsätter.  ”Det är helt enkelt för mycket för de flesta att ta in. Som om ingen tror att man kan göra så många saker under sitt liv.”

Jag sitter på en rund fluffig läderpall vid hans sida och lyssnar till hans ord. De är lågmälda, rogivande och samtidigt lite sorgsna. Jag säger inget, men mina tankar smiter iväg på ett eget spår.

Å ena sidan förstår jag vad han säger. Jag har redan råkat ut för någon som inte kunnat presentera bevis för någon enda av sina storslagna bravader livet igenom, någon vars ord jag inte längre tar för sanning då allt han berättat i bästa fall låter som en dålig roman. Samtidigt förundras jag över att vi som människor begränsar oss och andra så hårt, förutbestämmer vad som är möjligt att ha upplevt utan att ens ha försökt det själva. Det är lite som om vi bestämt att en enda människa inte får uppleva hur mycket som helst, enbart för att majoriteten inte tar sig för några större kraftansträngningar för att göra just det.

Å andra sidan önskar jag inget hellre än att han berättar om alla sina upplevelser. Jag vill så gärna ta del av den där världen som jag redan insett att jag aldrig själv kommer kunna eller ens hinna uppleva under min livstid. Om jag åtminstone får återuppleva en annan människas historia genom minnen har jag åtminstone fått ett fragment av ett liv som inte är mitt. Jag samlar på dem. Delar av andra människors liv. Minnen och berättelser som genom att berättas ger andra människor en ytterligare dimension.

always the bridesmaid…

Det har alltid varit så här. Åtminstone sen tonårstiden och fram till nu. Jag har så gott som alltid umgåtts med människor som är äldre, människor som redan har en massa erfarenhet av allt det där jag själv aldrig upplevt. Erfarenheter jag fått återberättade, tagit till mig och sedan baserat egna beslut utefter. Många gånger innebär det att jag inte själv upplevt, vilket i sig är en sorg att bära med sig när man sen ser tillbaka på tiden som gått.

Så när jag för en gång skull funderade på att bryta mönstret och uppleva blev det klart läskigare än jag kunnat tänka mig. Mycket tankar fram och tillbaka, många rädslor att bita i och funderingar kring för- och nackdelar. Ett läge när man ofta vänder sig till sina vänner, de som känner en bäst, vilket också var vad jag gjorde. Resultatet av det?

Jag blev klart och direkt avrådd från att uppleva. Fick en rad nackdelar uppstolpade, någon annans upplevelse kort och snabbt återgiven och därmed också resonemanget att samtliga borde vara klara med den upplevelsen för gott då hon nu var det. Min första reaktion var givetvis att hålla  med, konstatera att hon nog därmed visste bäst och helt enkelt bestämma mig för att inte uppleva den här gången heller.

Visst låter det här spännande?

Kanske inte så väldigt men ibland behöver ord sättas på saker som gnager.

Efter ett par dygn av gnagande ångest, oro i själen och ett gäng lustiga drömmar kunde inte det beslutet kännas mycket annat än fel. Varför är det andras sak att bestämma om jag ska få uppleva, upptäcka vad jag tycker om något i livet som de redan har tröttnat på och är nöjda med att den tiden är förbi. Det är ungefär samma sak som när väninnan (som har två barn själv) ihärdigt avråder alla i sin omgivning att fortsätta med överbefolkningen av planeten. Hon har ju slutat, å andra sidan slutade hon inte förrän efter hon bidragit till det så huruvida det är rätt person att förespråka barnlöshet lämnar jag åt andra att ta ställning till.

Samtidigt var det just den biten som jag insåg var hornet i sidan den här gången.

Varför ska jag inte få upptäcka och uppleva i mitt liv bara för att alla andra redan har gjort och har bestämda åsikter om huruvida något är bra och värt tiden och energin eller inte? När var det sagt att jag inte behöver fylla mitt liv med upplevelser för att andra har fyllt sina så till den grad att det räcker åt mig också?

Snart börjar jag till och med undra varför jag ska ha människor i mitt liv som anser sig så pass mycket bättre vetande att de avråder mig (eller vilken annan människa som helst) från att uppleva, för att de själva redan har gjort det och vet hur jobbigt det var. Varför pratar de just i de här stunderna aldrig om det som är bra, oförglömligt och kanske rent utav underbart med upplevelsen också? Vore det så farligt om någon annan fick uppleva något liknande? Är de så rädda för att någon annan kanske rent utav skulle råka ha en bättre upplevelse? Är det inte rätt så korkat till att börja med att ens tänka på det viset!

Så nästa som kommer avråda mig från att uppleva, för att de själva redan gjort och anser att hela världen klarar sig med deras upplevelse, kommer jag vänligt och bestämt be att fara och flyga!

10 av 10 som vinner satsar

“7 av 10 som drunknar saknar flytväst.”

“8 av 10 som drunknar har alkohol i blodet.”

“9 av 10 som drunknar gör det i vatten.”

Ni minns säkert alla de där, åtminstone om ni som jag är födda under 1970-talet eller tidigare. De där formuleringarna har satt sina spår, om än i andra sammanhang.

Alla har säkert någon gång tänkt, om jag vann på Lotto, vann de där miljonerna, skulle jag göra si, så och det där andra jag alltid drömt om. Om jag fick sitta där i nyhetsmorgon och skrapa den där trisslotten..

Jag har också tänkt så, flera gånger om. Men så efter ett tag insåg jag att det aldrig kommer att hända. Varför? Helt enkelt för att 10 av 10 som vinner de där högvinsterna har i alla fall någon gång spelat på Lotto. 10 av 10 som sitter där i Nyhetsmorgon och skrapar sin jättetrisslott har någon gång (och säkert ganska många gånger) köpt en trisslott.

Jag är inte riktigt där. Jag spelar inte på Lotto. Jag satsar aldrig några pengar, eftersom jag inte direkt har något överskott av dem. Jag köper inte heller trisslotter. Så kommer jag vinna de där miljonerna tror ni? Nope, jag är tämligen säker, jag också, på att det inte kommer att hända.

Sen inser jag såklart i samband med den här insikten att det är precis samma ekvation som gäller i resten av livet. De som vinner något, de som får fatt i sina drömmar och landar någonstans i närheten av dem har åtminstone spelat, satsat någonting.

Så.. När ska jag våga göra det? När ska jag våga satsa för att nå dit jag vill i det här livet?

 

 

Edit: Med det inte sagt att alla som satsar vinner, men de som vinner har garanterat satsat och det säger en hel del om chanserna för oss som aldrig ens gör det.

hinklistan

Under mina veckor i Siena lärde jag känna en amerikanska vars blog jag fortfarande sneglar på så jag ser hur det går där borta efter att jag for hem. Hon berättade ganska tidigt om sin “bucket list” och hur den låg bakom hennes varande i Italien.

För den som inte har koll på vad en “bucket list” är handlar det helt enkelt om saker man vill ha utfört i livet innan det är dags att kasta in handduken för gott. Den baseras på uttrycket “kick the bucket”, alltså sparka undan hinken, vilket då skulle vara ännu en sån där fin litterär omskrivning för att dö.

Nåväl, medveten om hennes lista och hur många nog har en sån, om än inte alltid tydligt uttalad har jag sedan jag återvänt till Sverige funderat en del kring min “hinklista”. Finns det något på den jag aktivt kan arbeta på nu? Vad har jag egentligen på den där listan? vad för saker vill jag ha uppnått? Vad vill jag kunna säga att jag har gjort? Bortsett från att odla barnbarn så att jag har någon som jag kan berätta om alla mina äventyr för så finns det en hel del annat kvar att göra.

Det är helt enkelt bara att sätta igång.

Säg, kan inte Du ta ansvar för mitt liv?

Inte riktigt säker på vem du är som läser det här men jag vill ändå ställa frågan.

Vill Du ta ansvar för mitt liv?

Det vore fint om just Du skulle vilja sörja för mig, alltså se till att jag ständigt har pengar, aldrig har skulder och gärna har en bostad. Skulle Du vilja betala alla mina räkningar, handla mat och se till att jag varje dag äter sunt? Vill du dessutom ha hela ansvaret för att jag aldrig blir ledsen, aldrig har tråkigt och aldrig tvingas göra något jag inte vill?

När det sedan kommer till det där jag drömmer om och vill ska hända i mitt liv, vill du då vara så snäll och ta ansvaret för att förverkliga alla mina drömmar? Det kan röra sig om allt från en kram, en fotmassage, utlandsresor, snygga partners, dyra villor i olika länder, färdigheter i att spela olika instrument, perfekta kunskaper i nya språk och kändisskap. Visst skulle du vilja ta ansvar för att allt det där händer MIG? För om det nu är så, att du verkligen vill vara ansvarig för hela mitt liv, då är du nog precis den jag söker. Den jag behöver för att få det liv jag vill ha, för att känna att det handlar om mig. Att jag är värd min existens.

Så vad säger du, vill Du ta det ansvaret?

Inte?

Synd! Då får jag helt enkelt leta upp någon annan som vill göra det åt mig! Måste väl finnas någon där ute som vill, eller?

 

Ibland när jag läser andra, uppgivna, unga människors ord lite här och var på nätet är det precis den känslan jag får. Känslan i sig gör ont, är obehaglig och gör mig dessutom stundom förbannad. För visst finns det någon som verkligen kan tänkas ta det där ansvaret och göra allt det där jag just skrev för varje människa där ute.

I mitt fall personligen, är det jag själv som har det ansvaret, som väljer att ta det ansvaret och förverkliga det som går. Jag är ytterst medveten om att jag inte kan ålägga någon annan ansvaret att göra mitt liv värdefullt för mig. Jag kan däremot absolut be om hjälp där jag ser att min egen förmåga inte räcker till, men inte ens hjälpen kommer utan att jag tar ansvaret för att först och främst be om den.

På samma sätt är det inte mitt yttersta ansvar att ta den rollen för min partner, jag hjälper honom gärna på traven i den mån det går men det är Hans yttersta ansvar, inte mitt. Samma gäller med min familj, mina vänner och människor jag inte ens har börjat lära känna ännu.

Det är inte ens svårt att komma till den insikten. Det märks så väldigt väl med alla de drivande, företagssamma och livsglada människor jag möter att det uppenbarligen inte är svårt.

Så varför funkar det inte för den unga, uppgivna massan? Inte är det väl lathet? Inte är det väl behovet av att vara den centrala figuren i alla andra människors liv? Jag hoppas verkligen inte det. Men om någon vet, har inblick, skulle jag gärna vilja veta;

Vad är det som gör det så omöjligt för en del att börja ta ansvar för sitt eget liv?

Våga se hela bilden och inte bara nuet

När jag var 12 år började jag sjunde klass (fyller sent på hösten). I samband med det förhandlade jag till mig en högre månadspeng. Jag var benhård! Mot att jag fick hela barnbidraget att disponera själv fick mina föräldrar absolut inte köpa några kläder eller annat jag behövde åt mig. De fick snällt hålla sig till mat och tak över huvudet. Det var mina förhandlingskrav. Jag fick som jag ville. Jag var 12 år och levde på 750 kronor/månad utöver mat och husrum.

När jag började gymnasiet fortsatte jag få samma pengar. Inget annat. Möjligen kan det ha varit så att familjen betalade terminskortet för att åka buss fram och tillbaka (om det nu inte var så att det helt enkelt bekostades av skolan), minns inte. Andra året på gymnasiet ville jag slippa åka buss. Jag sökte inackorderingsbidrag, vi bodde precis så långt bort för att det skulle godkännas. Jag fick ytterligare en summa att leva på. Totalt hade jag då 1920 kronor/månad. Med den summan betalade jag själv rummet jag hyrde i stan, maten jag åt och allt vad andra utgifter jag hade.

Året efter bodde jag kvar i stan, levde på samma pengar. Betalade en högre summa för mitt boende men fick å andra sidan maten inkluderad. Oavsett vilket så var det ingen annan som betalade för det här.

Min första vistelse utomlands betalade min familj flygbiljetten hem över jul. Jag såg det som min julklapp och önskade mig inget utöver det. I övrigt var jag så självförsörjande jag bara kunde på £80 (irländska pund) i veckan.

Från den här resan till nästa skapade jag förvisso lite extra utgifter hemma i form av den tidens dyra internetuppkopplingar. Men å andra sidan, utan den hade jag aldrig kommit vidare.

Min andra utlandsvistelse, också Irland, bekostades av mig. Sommarjobbet hade varit tillräckligt för att samla ihop till flygbiljetten, det nödvändiga där omkring och några veckors uppehälle i Dublin. Under den tiden letade jag jobb. Tog ett jobb. Tog ett jobb till. Letade upp ett annat boende än vandrarhem. Betalade själv, alltid. Även flyg, tågresor och bussresan hem i januari året efter då jag bara var över och hämtade hem mina saker. Jag och en 30 kilo tung resväska har åkt buss från Dublin till Göteborg. Det höll på att sluta illa men är i sig ett helt annat äventyr att berätta om.

Efter den resan flyttade jag till Stockholm. Mötte någon som ville bo och leva med mig. Letade jobb fort som attan för att hjälpa till med utgifterna. Adressändrade från föräldrahemmet för gott. Satte gränsen och såg till att kunna själv. Fastnade till slut vid ett arbete och började hamna i bra löneförhandlingspositioner. Trivsamt liv och framför allt ekonomiskt självständigt.

Hamnade till slut i en egen bostad, en del kärlek rostar annan lockar till livsförändring. Fortsatt samma mönster. Kan själv, ingen förväntan att någon annan ska lösa mitt liv, vare sig ekonomiskt eller i övrigt.

For en tredje gång till Irland. Löste det ekonomiska kring min svenska bostad. Löste  situationen så att den fanns kvar att flytta hem till efter ett par år. Hade en ekonomiskt dräglig tillvaro i Irland. Tillräckligt dräglig för att kunna stå för en del kostnader när familjen kom och hälsade på (t.ex. hyrbil och en del mat). Förväntade mig aldrig att bli betalad för där. Kunde gott och väl göra det själv utan att det gjorde ont. Försökte istället ge tillbaka för tidigare små lån vid enstaka tillfällen.

Återvände till Sverige. Höll mig ekonomiskt flytande efter bästa förmåga. Konstaterade att arbetsmarknaden förändrats, att jag själv förändrats. Tog efter många svårigheter att hitta ett beständigt jobb beslutet att hitta en utbildning. Även det ett sätt att hålla sig ekonomiskt flytande. Något som höll och fungerade bra fram till för ett år sedan.

Det höll ett tag, men inte hela vägen.

Då, när allt rasade, fanns en familj där som själv valde att stötta och hjälpa så mycket det gick och så mycket det behövdes. Inte så att jag aldrig mer behövde göra något. Men så att jag åtminstone kunde andas och hitta vägar tillbaka till ekonomisk stabilitet och att klara mig själv. Har ännu inte nått hela vägen, men kämpar. Kämpar och slåss med allt jag har. Försöker hela tiden göra det som krävs och lite till för att fortsätta vara på rätt väg. En ständig kamp. En inte alltid så lätt kamp.

 

En kamp där det nu gör extra ont att mötas av missunnsamhet från någon som har alla förutsättningar i världen att göra så mycket mer – än ingenting.

Tiden går fort när man har roligt.

Jag vet inte riktigt hur det gick till men det är redan mars. Brukar inte nya år börja med januari? Senast jag kollade var det början av året och jag skulle hinna med en väldig massa saker innan våren. Nu vet jag inte riktigt hur jag ska hinna. Våren borde komma när som helst. Jag lär knappast ha sån tur att den dröjer ända till maj.

Så vad har egentligen hänt?

Det första spontana svaret är Ingenting. Mitt liv är ganska tråkigt i grunden.

Men funderar jag lite längre så har jag givetvis en massa orsaker och undanflykter även den här gången. Det är lite så jag är. Så jag har inte fått ordning på alla de där planerna för att…

.. jag har börjat på en ny utbildning och fokuserat mer på den än jag någonsin lyckades med under föregående utbildning.

.. jag har blivit med ett jobb som förtjänar ett visst antal timmar varje vecka. Minst!

.. jag försöker lära mig italienska

.. jag försöker komma ikapp med resttentor och annat för att CSN ska börja uppskatta mina insatser igen.

.. mina helger är inte ensamma längre. Vi är två om dem och det händer att det ryms krogkvällar, middagar med vänner och t.o.m. dans under de där få timmarna som helger ändå är.

Så vad var det jag egentligen hade tänkt jag skulle hinna med innan våren?

Komma i form? Gå ner fem kilo? Äta ordentligt varje dag? Skriva en klok bloggpost varje dag? Få bra rutiner i tillvaron? Städa i köksskåpen?Rensa garderoben? Bli en bättre människa och därmed också bli en sån där människa som andra vill umgås med?

Det verkar inte fullt så enkelt att få ordning på allt det där som jag först trott, nu har jag dessutom inte hunnit. Så endera har jag fokuserat på fel saker eller så har jag missat något viktigt. Men det gör inte så mycket. Jag trivs i processen jag befinner mig i. Kanske är det bara så enkelt att det jag gör och har gjort senaste tiden är den sortens pusselbitar jag behöver för att få ordning på de mål jag har satt upp. Jag ser ingen anledning att klaga eller ens spekulera djupare i det. Det är en trivsam tillvaro jag har även om några få saker fortfarande behöver justeras. Det är nog bara så att jag får ge mig själv en generösare deadline den här gången.

Trampa på någon annans integritet är du snäll.

Vart går gränsen för hur mycket människor du inte känner särskilt väl får lägga sig i delar av ditt liv som de inte direkt berörs av? Jag märker själv hur irriterad jag blir när det händer. När mina “Nej” och “Jag är redan upptagen den tiden” ifrågasätts och dissekeras av människor som inte har med de delarna av mitt liv att göra. Det känns verkligen som någon kritiserar att man överhuvudtaget har ett liv som de inte har godkänt fullt ut. Inte för att det är upp till någon annan att godkänna vad jag gör i mitt liv. Möjligen kan någon som delar större delen av det, som ens livspartner, ha rätt till reflektioner, synpunkter och funderingar men i övrigt har jag ibland lust att be övriga dra åt fanders.

Säkert extra känslig just nu, men jag behöver fan inte någon som ens försöker polisa över mitt liv och tror sig ha rätt att göra det för att vi ses några timmar i veckan. Att ens antyda att jag skulle ha den sortens rapporteringsskyldighet får mig bara att explodera. Kanske inte så konstigt med tanke på hur livet har varit senaste 1-2 åren. När det äntligen börjar vända, men behovet trots allt fortfarande finns att få ha full kontroll på sin egen tillvaro, är det definitivt inte rätt tidpunkt för ifrågasättande och kritik från någon som varken har insikt, visar tecken på samförstånd eller ens verkar kunna se verkligheten bortom sin egen snäva horisont. Effekten av det? Ihållande irritation som påverkar ens egna insatser negativt. De där insatserna som är för stunden och för mig livsavgörande, överlevnadsknutna och har ett större värde än “whatever”.

Jag ska inte behöva försvara, förklara eller ens förhandla om min övriga livssituation för någon som inte har med den att göra. Inte konstigt man blir irriterad och förbannad!

det kommer mera

Det är inte så att jag inte längre har något att skriva. Det är inte ens så att jag tröttnat på att skriva här och fundera på livet och världen omkring mig. Det är inte ens en protest över det låga besöksantalet och att kommentarsfältet inte glöder.

Det är bara så att det händer en massa annat som just nu fått lite högre prio än det här. Så var lugn.

Det kommer mera. Bara inte just nu.

Vågar du göra fel?

Vi pratade lite häromdagen om att kanske sakna den man en gång varit. Åtminstone egenskaper, eller om det kanske var brist på egenskaper, man en gång hade. Sånt som att vara orädd, mer framåt och drivande.

Jag vet inte hur det är för andra men jag kan själv konstatera att ju fler år som går, desto färre risker tar jag. Desto mindre chansar jag, helt enkelt för att jag blivit mer rädd för att det kommer gå fel. Istället för att fortfarande se hur det kan bli rätt har jag lyckats vända det till att främst se allt som kan gå fel och därmed avstå för att inte riskera det.

Tanken vaknade idag när någon hittat en av alla mina tweets i en presentation Brit Stakston höll som visades på kunskapskanalen. Först förvånades jag och undrade hur den hamnat där. Sen när jag tänkte på det ett tag till konstaterade jag att någonstans bland drygt 30’000 tweets vore det inte helt orimligt att jag faktiskt lyckats säga något vettigt, något användbart, något som kanske kan ha varit lite klokt.

Det i sin tur påminde mig om det jag skrev 2009, det är först när jag tänker fel som jag har en möjlighet att tänka rätt. För om jag överhuvudtaget inte tänker, för att inte riskera att tänka fel, har jag också skalat bort möjligheten att tänka rätt.

Än så länge har jag inte blivit rädd nog för att helt sluta tänka, men visst är det samma princip som håller mig tillbaka ifråga om att agera, utvecklas och leva. Om jag inte gör det där som mycket väl kan gå fel, om jag överhuvudtaget inte gör, så kan det inte heller bli rätt.

Så varför är jag (nu äldre och klokare än då?) plötsligt mer rädd att göra fel? Vems förväntningar om att jag borde veta bättre, borde kunna bättre, inte borde göra fel längre är det jag försöker leva upp till?

Vad är det som egentligen gör det så farligt att göra fel helt plötsligt?