Jag har slutat berätta saker. Tar inte längre upp det jag tänker på, funderar kring eller drömmer om. Berättar inte längre om det jag vill göra framöver, om ett år, om en månad eller ens senare idag. Ger ingen som helst återblick av det som hänt mig under dagen, senaste dagarna, senaste veckorna, ingenting. Det finns nämligen inget märkbart intresse av att få ta del av det.

Jag håller dessutom på att lära mig att sluta fråga. Inte visa något intresse för hans liv, vad som hänt honom, hur han tänker, resonerar och drömmer om framtiden. Ber inte om någon som helst återblick ur hans vardag eller ens frågar vem som förgyller den (det är uppenbart att det inte är jag, men frågar jag något alls är jag svartsjuk – orkar inte) eller vad som kommer framöver. Visst händer det att jag glömmer mig ibland, frågar ändå (för jag ÄR faktiskt intresserad av hur människan jag älskar har det i sitt liv) men jag blir bättre och bättre på att låta bli.

Blir jag dessutom riktigt bra på det, att inte fråga alltså, närmar jag mig så sakteliga stadiet då jag inte längre bryr mig utan istället kramar likgiltigheten som om den vore min snuttefilt, min egen Teddybjörnen Fredriksson och den enda i världen som vill ha mig. Inte för att jag vill nå dit, men det är ändå det som är resultatet – mitt sista försvar för att inte gå under.

Och när om jag väl hamnat där – finns då någon kärlek kvar att tala om?