Dagdrömmar har alltid funnits. När jag var en si sådär nio är gammal drömde jag om romantiska möten, dramatiska relationer och förstulna små ögonblick i tillvaron. Jag hade dessutom vida tankar om när dessa gick att iscensätta. Vid danstillfällen, eller som det då kallades – disco, var utifrån efterforskningar ett av de säkraste korten i fråga om plats för romantik. Att sedan mina efterforskningar på den tiden mest bestått av gamla svenska svartvita filmer var inget jag då reflekterade särdeles mycket över.

Men åter till brottsplatsen. Jag drömde då om hur en pojke i min klass, som jag då var hemligt förälskad i, skulle bli så där hissnande euforisk och få fjärilar i magen över en liten lapp från ”någon som tycker om dig” där det stod; ”Möt mig vid fontänen kl 19. Kom ensam.”

I min vildaste fantasi skulle han göra just så. Han skulle sitta där, på den gröna bänken vid fontänen, och vänta på att jag skulle komma. Dessutom skulle han bli glad över att det var jag som kom och le lite blygt. Jag skulle sätta mig bredvid honom, nära intill. Vi skulle uppleva en spänd tystnad, nästan lite sådär så att man börjar skruva på sig. Lite trevande skulle vi med några små ord försöka starta upp en dialog men misslyckas totalt då vi hela tiden samtidigt skulle börja tala. Lite i smyg skulle våra fingrar söka efter den andres och till sist hitta varandra. Då skulle vi sitta där, le lite förstulet åt vad som just inträffat. Se varandra djupt i ögonen. Jag skulle rodna, titta ner och sen så ungefär där skulle det hända! Det var precis det där perfekta ögonblicket då ingenting annat skulle kunna var rätt om det råkade inträffa. Så precis där och då måste den! Kyssen! Den där kyssen som säger allt det där som ord inte kan komma i närheten av. Eller ja, en puss då åtminstone. Vi var ju trots allt bara nio år gamla.

Men, så klart! Inte visste jag väl då att en nioårig pojke inte alls är så värst intresserad av sådana saker. Att han inte alls har förstått att det är just sådär vuxet romantisk han ska vara. Inte kunde väl jag ha den blekaste aning om att pojkar i den åldern inte alls har kommit i kontakt med sin romantiska och passionerade ådra. Hur skulle jag kunna veta det!

Drömmen slogs raskt i spillror, där och då, när jag var en si sådär nio år gammal. Lappen med det korta men ack så romantiska meddelandet levererades men mottogs inte alls så som avsändaren hade tänkt sig. Istället tog den en omväg via pojkens kompisar och kort därefter gick skvallret som en löpeld runt hela discot. Helt plötsligt var inte Folkets Hus stort nog för en nioårig flicka att gömma sig ifrån de som gjorde narr av henne och hennes drömmar.

Långt innan klockan blivit sju den kvällen, satt en nioårig flicka, på en grön bänk, vid fontänen utanför Folkets Hus. Ensam. Hon grät.