Idag är det Internationella Kvinnodagen om jag förstått saker och ting rätt. Jag har inte varit ute på vare sig barnvagnsmarscher eller gjort något annat för att vara sig hylla, värna eller känna mig bidragande i jämställdhetsdebatten idag. Det har inte funnits tid.
Dock gjorde jag som jag lovade redan igår. Jag genomled dagens mensvärk från helvetet utan smärtstillande. IPRENmannen släng dig i väggen!
Kvinnligare än så kan det väl knappast bli utan vidare ansträngning?
Det har varit en del tjat om vikten på senare tid och om ingen annan blivit less på det så har jag blivit det själv. Därför tänkte jag tillägna det här inlägget något viktigare – nämligen längd.
För visst hör man allt som oftast att längden inte spelar någon roll, men vad det egentligen talas om då är nog inte det jag avsåg när jag började reflektera kring längd som begrepp. Här var det snarare människors längd som var i fokus. Jag är nämligen inte speciellt lång själv, har aldrig varit och har snällt fått inse att jag aldrig kommer att bli.
Etthundrafemtiofem centimeter är inte mycket att skryta med. Under högstadiet bestämde dåvarande sjuksköterskan, efter extra mätningar varannan vecka, att min slutgiltiga längd blev 154 cm. Så efter det beskedet i årskurs åtta hade vi inte någon direkt relation att tala om utifrån väga, mäta och kolla normerade kurvor i journalen. Den sista centimetern smög jag till mig hos polismyndigheten på Kungsholmen 2006 då det var dags för ett nytt pass. Att mäta sig själv är inte så lätt som det kan verka, men godtyckligt påslag av en centimeter var inget tjänstemannen bakom glasluckan ifrågasatte.
Så frågan är väl om jag ser min bristande längd som ett problem eller inte, eftersom jag ens tar upp det. I de flesta situationer finns ingen problematik. Jag har koll på min längd, har nära till alla delar av kroppen så att säga, och jag brukar lite skämtsamt förklara när någon kommentarerar min längd att jag “i alla fall når hela vägen ner till marken”.
Det finns ändå en del situationer när det är märkbart jobbigt att vara kort i rocken. Lite sådär så att man känner sig som ett enda stort fel, hur liten man än försöker göra sig i hopp om att försvinna.
- Mataffären, en klassiker.
Det är relativt ofta jag får tänka om, ändra mina val av inköp och ibland t.o.m. bestämma mig för helt andra måltider för att jag inte når det jag har haft för avsikt att handla. Butiksägare, speciellt inne i stan där det är trångt om golvyta för butikerna, staplar gärna varor på höjden. Resultatet blir att det man ska ha oftast hamnar utom räckhåll, utan möjlighet att klättra på något för att nå det och ytterst sällan med hjälpsam personal, eller annan lång kund, i närheten som kan hjälpa en att plocka ner det.
- Byxor, en annan jämn plåga i tillvaron.
Alltså klädbutiker har man ett omfång runt stuss och midja som motsvarar en kvinnlig storlek 36 elle 38 så är man garanterat minst 176 cm lång. Jag vet inte vem som har kommit på det, men det känns ändå föga motiverande att satsa på en karriär som anorektiker för att komma i ett par jeans som inte är 1-2 dm för långa i benen. Resultatet har blivit att jag inte köpt jeans på tre år, mestadels gått i kjol och klänning de senaste två åren och inte heller ser fram emot framtida köp av byxor.
- Kvinnor, de som har förmånen att vara längre än 165 cm.
Jag har vid flera tillfällen de senaste 15 åren av mitt liv stött på kvinnor, damer, tjejer, tanter, bitches, satkärringar, häxor över 165 cm som utan någon som helst betänklighet varit på väg att klösa ögonen ur en för att man överhuvudtaget sneglat åt en man som är längre än 180 cm. Någonstans misstänker jag att dessa har en genetisk defekt då de i stort sett genomgående anser sig ha FÖRTUR till alla världens män över 180 cm. Det har flera gånger menats att jag som är så kort kan få ta de som är kortare, då de ändå är längre än jag. Vilket i sig på många sätt är diskriminerande, om inte mot mig så mot alla dessa män som blir ratade enbart för att kvinnor är korkade och fixerade vid att vara kortare än sin man.
Att jag själv ändå skulle föredra en man som är 180+ cm handlar inte så mycket om någon form av fixering vid att mannen MÅSTE vara längre än jag (trots allt är det svårt att hitta någon som är kortare) eller på något sätt diskriminering av andra, utan snarare om en praktisk lösning i min tillvaro. Inte så att jag kommer rata en kärlek om han visar sig vara kortare än så, men tänk efter lite.
Två personer som inte når varorna på det översta hyllorna inne på ICA gör knappast saken mer lätthanterlig. Skulle blivande maken dessutom vara av den längre sorten finns också chansen att eventuella avkommor får hans gener och slipper mina vardagsproblem i sina liv.
Det är ändå en tröst i allt det här att fysiska centimetrar inte har någon som helst betydelse när det handlar om att nå upp till sina egna förväntningar på sig själv och sin tillvaro.
Det borde vara dags snart. Vilken dag som helst nu. Någon enda gång, snart, kommer jag upptäcka att jag faktiskt duger som jag är.
Bara det lilla såret under hakan läker och försvinner.
Bara magen blir lite plattare.
Bara jag får lite mer färg på mina bleka ben.
Bara alla små ojämnheter försvinner från min hud.
Bara jag får lite färg i håret och en ordentlig klippning igen.
Bara min pekfingernagel växer ut och blir jämnlång med de övriga.
Bara jag får råd att bleka mina tänder så att jag kan le utan att skämmas.
Bara jag sträcker på mig och får en bättre, kvinnligare hållning.
Bara jag håller tyst och inte pratar om svårare saker än väder, senaste nyheterna och någon enstaka bok jag just läst.
Bara jag fixat att klä mig sådär modemedvetet och matchande som man helst ska.
Bara jag inte låter någon upptäcka att jag är tråkig.
En vacker dag, den kommer nog snart, så kommer jag inse att jag duger precis som jag är. Bara allt det där jag just nämnde är fixat.
Höns! Det var det jag tilldelades. Tack för den kära twittrare, nästa gång ska jag fråga en lite mer begränsad skara!
Det var väl tänkt att jag skulle finna en spännande, eller åtminstone intressant, vinkel angående höns i närområdet vid högbergsgatan, höganäs, högalidsgatan vad nu gateländet här på söder hette! Men då det verkade lite oklart vilken gata och var det rörde sig om googlade jag lite på de tre i samråd med höns för att se vart jag hamnade.
I Höganäs Kommun anses höns vara sällskapdjur och är därmed tillåtna i tätområde, åtminstone så länge de saknar tupp och inte överstiger fyra i antal.
I HSB BRF Bränneriets Förvaltningsberättelse från 2006 kan man läsa att ytterligare fem höns har flyttat in och trivs bra med de övriga. Föreningen har sin belägenhet i Högalids församling, Södermalm, Stockholm. Så på söder är det onekligen ett jädrans kackel dagarna i ända. Som om det vore någon nyhet.
Husman Hagberg lockade lite med höns i en annons för en lägenhet på Reimersholme.
”Ett par hundra meter från huset pickar frigående höns, precis som på landet.”
För visst är det väl känslan av att bo på landet man söker när man köper lägenhet i Stockholm.
Sjumilakliv låter meddela att hennes höns är glada, springer fritt och mår bra hemma i hönshuset, dock vet jag inte hur tätbebyggt det är där hon bor.
Surfar man runt lite till verkar det uppenbart att lite fjäderfän oavsett ort i landet skapar ett jävla kackel. Inte så mycket på fåglarna men desto mer kackel från grannar och folk runt omkring.
I huset där jag bor finns inte en enda sällskapsfågel så vitt jag vet och har sett, det kan dock vara så att jag pratar goja. Däremot är det övervägande kvinnor som bor här, åtminstone utifrån vad jag minns av kontraktslistan vi utgick ifrån i ombildningsprocessen, och däribland tveklöst en och annan gammal skata. Så nog är här tillräckligt med kackel ändå.
Jag kanske borde skaffa mig än sällskapsanka.
Nyduschad och någorlunda torr tar jag fram och drar på mig klänningen som är finare än jag. Den påminner mig om hur mycket jag saknar att umgås med människor. Helst vill jag bara gå ut någonstans och möta upp alla och envar, sitta ner och prata bort en stund, lyssna på vad de har att säga.
För några veckor sedan tog jag en del av min sparsmakade budget och inhandlade en kostym. Jag hittade först en blus jag hade kunnat känna mig kvinnlig i men tyvärr fanns den inte i rätt storlek, så det fick bli en ‘nästan lika rätt’ variant som ändå passade kostymen.
Sent en eftermiddag klädde jag ut mig till vuxen och gick på det då viktigaste mötet jag kunde tänka mig ha haft i mitt liv. På ytan såg jag först ut att kunna ha passat in i sällskapet, men efter en stund märkte jag hur kostymen bara blev större och större omkring mig. Det kändes som något jag sett i en film. Lite grann som en pojke i 7-årsåldern i en vuxen mans kostym. Enda skillnad må hända var att det nu istället var en blyg liten flicka med en önskan om flätor och knästrumpor (som hon i verkliga livet aldrig fått ha när hon var liten) som satt där.
Det var bara att inse att jag behöver träna på att vara vuxen i mindre sammanhang innan jag kliver in och fungerar ibland jättarna. Det är trots allt ett ganska stort steg från flätor och flanellpyjamas med Nalle Puh-motiv till affärskvinna med stram frisyr och en hållning som indikerar ett visst ägande av auktoritet.
Kostymen är vacker och finns kvar. Det är den absolut första jag någonsin ägt. Tänk hur länge man faktiskt kan klara sig utan en kavaj. Jag kommer att växa i den här, förr eller senare. Jag kommer att vara precis den jag är och vill vara i den. Bara inte just nu.
Kanske en annan gång..
