Tag Archives: kommunikation

Kallprata på du, Elisabet!

Å ena sidan förstår jag mycket väl vad Elisabet Höglund försöker komma åt när hon säger att twitter, facebook och sociala medier avskärmar oss från varandra i verkligheten snarare än tvärtom. De timmarna man sitter med datorn i knät kanske man inte samtidigt har fjorton, fyra eller ens en människa i sin närhet att prata med. Å andra sidan har jag testat det sista också. Att sitta med en människa i min närhet med dator i knät, dator i mitt och dator i hans och efter många timmar insett att han gått förlorad. Han har menat att vi lärt känna varandra genom att sitta så, jag menade hela tiden att vi kanske haft en möjlighet att göra det om vi pratat med varandra också och inte bara med andra i fysisk närhet av varandra. En tydlig orsak till att han är avvecklad och datorn mest är sällskap när det inte finns någon i närheten i att umgås med.

Å andra sidan tycker jag samtidigt att hon har lika mycket fel i sitt påstående. Utan internet hade jag inte pratat med fler människor i verkligheten, snarare tvärtom. Utan internet och sociala medier hade jag nog varit en enstöring i ett litet samhälle i södra Sverige där jag varit än mer isolerad från min omvärld än jag är idag. Det är å andra sidan mitt ansvar att se till att jag tar del av människorna bakom orden på internet i fler format än just via datorn. Jag är den som måste välja att gå ut och möta dem i resten av verkligheten också, något jag gärna gör under samma förutsättningar som jag möter människor i övrigt.

Att det sedan skulle bli mer kallprat och ytligt pladder med fler vänner och mindre intima samtal är inte heller något jag håller med om. Men det handlar helt enkelt inte om kommuniktionsformen. Det handlar mer om vem jag är och hur jag samtalar med min omgivning, på samma sätt som det antagligen utifrån Elisabets perspektiv handlar om hur hon är och hur hon samtalar med sin omgivning. Jag känner henne inte, vet inte hur hon kommunicerar med människor beroende på hur väl hon känner dem och inte. Däremot vet jag för min egen del att ytligt pladder och kallprat inte är en av mina paradgrenar, vare sig det är i ett rum med fysiskt närvarande människor eller i samtal med andra över internet.

Snarare tycker jag det är hemskt trångsynt att kategorisera sina vänner och de människor man valt att ta in i sitt liv och definiera hur “äkta” de är utifrån var man först mött dem.

1 Comment

Filed under Omvärlden

Tar du någon för givet?

Varje gång jag möts av en väns förtvivlade ansikte och orden “Underbara du, förstår han inte vad det är han har framför sig?” biter jag mig i underläppen och kämpar för att inte gråta, samtidigt som mitt hjärta brister ännu en gång.

Jag har tänkt samma tanke – ofta. Jag har minst lika ofta undrat varför han inte uppskattar, vad det kostar honom att visa att han uppskattar – om han nu gör det. Då priset inte ens är oskäligt högt blir jag bara mer och mer övertygad om att han inte gör det.

Så hur kommer det sig att resten av världen ser?

Hur kommer det sig att Han väljer att blunda?

3 Comments

Filed under Anfäktelser

Jag är tyst…

Jag är inte tyst för att jag är blyg.

Jag är inte tyst för att jag har tråkigt.

Jag är inte tyst för att jag inte har något att säga.

Jag är inte tyst för att jag är ledsen eller på dåligt humör.

Jag är inte tyst för att jag tycker du är omöjlig att prata med.

Jag är inte tyst för att jag tycker dina vänner är svåra och jobbiga att umgås med.

Jag är inte tyst för att det ni pratar om är ointressant och helt bortom mitt kunskapsområde.

…   …   …   …

Jag är tyst för att jag är fullkomligt livrädd för att säga fel saker, till dig och även i sällskap av dina vänner.

7 Comments

Filed under Anfäktelser

när olyckan är framme

– Hej, hjärtat! Jag kommer hem sent. En av killarna har kört omkull.

Det är den här sortens besked man inte vill få. Samtidigt (även om det låter hemskt) är jag glad att jag får dem. Det innebär nämligen att Han inte har kört omkull. Det innebär att Han fortfarande är oskadd och har möjlighet att komma hem helskinnad. Bara tanken på att det istället skulle varit han som råkat illa ut och hur länge jag skulle lämnas ovetande räcker för att jag ska börja gråta.

Skulle olyckan vara framme måste jag nämligen förlita mig på att hans syster har sinnesnärvaro nog att meddela mig när hon får reda på det. Hon är den enda i familjen som har mitt nummer. Hon är en av de som kontaktas om något händer, inte jag. Efter att ha sett henne i chocktillstånd en gång (och efter att själv ha upplevt ett par chocktillstånd och veta hur man inte alls tänker logiskt och inte alls ringer vare sig dit man har tänkt eller vet att man borde) är jag inte säker på att jag ens skulle komma att bli underrättad.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka ett ytterligare scenario. Om något händer när vi är ute tillsammans, då jag åker med honom, vem underrättas då? När vi är ute är det dessutom allt som oftast så att jag bara har min mobiltelefon med mig, inlåst under sitsen, och vare sig identifikation, nycklar eller något annat. Förvisso underrättas hans syster och föräldrar om det händer honom något.

Men vem underrättar då mina nära och kära? Han har inget nummer till någon av dem, inte heller hans familj (som knappt ens har numret till mig). Om något skulle hända och jag själv inte är i skick att förmedla vem jag är, kan han då göra det åt mig? Vet han ens mitt personnummer? Jag vet åtminstone att om det omvända skulle ske, om jag är vid medvetande och han inte kan förmedla sig så kan jag åtminstone tala om vem han är, under vilket personnummer sjukvårdspersonalen kan finna någon som helst information om honom om det skulle behövas.

Allt det här gör så oerhört ont att tänka på, oavsett om det är fråga om en dag när jag inte får veta att det hänt honom något allvarligt, eller min familj inte får veta att det hänt mig något.

Så även om jag i tysthet är tacksam att det inte var Han som rasade den här gången. Även om jag i tysthet ber att killen som råkade illa ut ska klara sig lindrigt undan. Även om… så ber jag mest för att hans kära (om han har någon, vilket jag i nuläget inte vet) redan har fått veta vad som har hänt och är på väg till sjukhuset – oavsett vilka omvägar informationen har behövt ta.

Leave a Comment

Filed under Familjeliv

Hör upp män! Vi hör det ni INTE säger.

Jag skrev egentligen texten nedan för ett annat forumsformat än just den här bloggen, men det känns ändå som en text som hör hemma här.

Ibland är det bra att faktiskt säga rätt saker. För även om man menar rätt saker så kommer inte budskapet fram om man säger det på fel sätt. I relationer är det något som är oerhört viktigt och kanske ibland t.o.m. avgörande för hur bra/dålig en relation ska komma att vara.

Då kvinnor har en förmåga att inte bara höra det som sägs utan också höra det som inte sägs ord för ord kan detta illustreras med ett exempel där mannen säger betydligt mer än vad orden han använde just sa.

Kvinnan; “Om nu du och YYY har så mycket gemensamt och enormt mycket att prata om är det kanske bättre att ni har en relation?”

Mannen; “Nej, det går inte. Hon är redan upptagen med XXXX.”

Dumt svar! Mycket dumt svar. Det som sägs mer än att YYY redan har en relation med XXXX är också att mannen ifråga hellre hade haft en relation med YYY än kvinnan han just blev konfronterad av (och i situationen också har relationen med). Alltså talar han också om att hans nuvarande kvinna som bäst är ett andrahandsval som han inte hade gjort om YYY varit tillgänglig.

Kanske var det inte så han menade? Kan det vara så att män använder det argumentet och på fullaste allvar tror att deras respektiven tycker det är ett sakligt och bra argument i den givna situationen. Kan det vara så att det är dags för dessa män att tänka om och möjligen tänka ett steg längre.

Om kvinnan i en relation uttrycker något så plumpt som det ovan är det antagligen för att hon inte är säker på att hennes man ser henne som den enda/underbaraste kvinnan i hans liv. Mest troligt är att det är just det hon vill höra honom säga (utan att behöva förnedra sig med att tala om det för honom). Att i det läget då få höra att hon som bäst möjligen var ett godtyckligt andrahandsval… Tja, vad kan man jämföra det med?

Jag kommer inte på något lämpligt just nu. Kanske gör du det. Kom gärna med förslag i så fall. Men om du som man efter att ha läst det här inte kopplar vad som är FEL i ordvalet “Nej det går inte, hon är redan upptagen med XXXX.” bör du kanske oroa dig en hel del mer för din relation än du tidigare gjort nästa gång du väljer att uttrycka dig så.

5 Comments

Filed under Allmänt

monologen växer snart ur min kostym

Varje gång jag stannar upp och ser mig om ter det sig än tydligare. När jag tystnar och lyssnar efter ett svar hör jag.. intet. Skulle jag mot all förmodan höra något är det oftare ekot av min egen tanke än ett svar från någon annan. Ett tomt eko istället för en bekräftelse på att någon alls hört vad jag sagt. Jag känner mig mer och mer som en monolog.

Oavsett arena, oavsett forum, oavsett format är upplevelsen densamma. Oftare än sällan är det bara eko som återvände, om ens det. Samtidigt hinner jag i min egen tystnad se att det inte är så generellt. Möjligen får jag respons om jag skränar tillräckligt, stör tillräckligt och nyckelretningen når signalen att det enda som får mig att tystna är ett svar. Det kanske räcker för en del. Mig säger det bara att jag gör bäst i att hålla tyst och försvinna. Jag hinner även med att notera att den jag trodde skulle finnas där, skulle lyssna, ge feedback faktiskt lever, svarar och ger feedback – till resten av världen. Så det är nog så här det är, och sådan jag är – precis som jag känner mig;

Som en grå, tråkig, tomt ekande gammal monolog.

Leave a Comment

Filed under Anfäktelser

“Jag är ingen maskin.”

Jag får höra det ibland. Med det menas om jag förstått det hela rätt att; “Jag orkar inte hur mycket som helst. Jag är ganska nöjd med det lilla, kan inte du också vara det?” Jag tror det är det beskedet avsändaren vill få fram med just orden “jag är ingen maskin”.

På väg till skolan idag insåg jag hur sant det är. Hur det faktiskt ligger till. Jag är ingen maskin. Det är inte den fysiska prestationen som möjligen kan jämföras med en maskins outtröttlighet som är det livsavgörande i det här, inte för mig. Det är begäret, intimiteten och kärleken som gömmer sig i det fysiska utifrån de förutsättningarna som finns jag trånar efter. Jag är inte ute efter ett visst agerande utifrån en förpogrammerad kod oavsett omständigheterna.

Jag är i allra högsta grad levande, med allt vad känslor, begär, impulser och agerande det innebär. Jag är en människa med förmågan att tänka och agera rationellt såväl som irrationellt! Jag går inte att programmera med några vackra ord som gäller fram till en ny fras läses in. Det går inte att tro att jag kommer ta de där vackra orden som sades förrförra veckan för en obeveklig sanning tills vidare. Inte så länge det enbart grundas i att inget annat har sagts sen dess. Inte så länge det som händer inte är en påminnelse om innebörden av de där orden. När jag blir upprörd och går sönder inombords är det inte en skruvmejsel, eller en rulle silvertejp som behövs för att laga mig. Snarare är det ett öppet sinne, öron som orkar lyssna, en famn som orkar krama och en förståelse för det som gör så oerhört ont i mig.

Jag är ingen maskin. Som jag sa, jag är en tänkande, kännande människa med behov, begär, brister, fel och en och annan god egenskap. Det är så enkelt. Jag behöver få höra saker ibland, alltså ställer jag frågor. Jag behöver få känna närheten något oftare än ibland, därför rör jag vid andra så mycket jag vågar. Speciellt någon, den någon jag vill ska förstå mig utan och innan. Den någon jag vill våga dela precis allt med. Minst lika ofta vågar jag inte, rädslan för att det tolkas fel eller inte uppskattas är för stor. När något resonemang inte fungerar i logiken jag fått lära mig ifrågasätter jag det, när det dessutom rör livsprioriteringar förbehåller jag mig rätten att bli upprörd, ledsen och besviken. Speciellt när det slår emot prioriteringar jag varit med och skapat och delar. När jag söker svar är det för att jag behöver just svaret jag söker, inte ett “Det vet du redan“. Man kan inte säga en sak en gång och förvänta sig att jag ska ta den som en sanning i tio år framöver när handlingar, humör, tonfall och annat ändras och rör till det hundratusen gånger om innan dess.

Jag har dessutom starka drag av guldfisk. Fick jag en kram igår, betyder inte det att jag inte behöver en kram idag. Berättade du att du tyckte jag var underbar förra veckan, betyder inte det att du inte kan komma att behöva berätta det igen idag. Behöver jag få ta del av triviala beslut i din vardag och låta dig ta del av mindre triviala beslut i min vardag för att känna att vi är ett starkt medel och att vi är på väg åt samma håll så är det så. Jag har behov av närhet, både fysisk och mental närhet. Jag har ett begär efter delaktighet, gemenskap och känslan av samhörighet. Maskiner har inte det så vitt jag vet, åtminstone inte än? Det vore kanske enklare om jag inte vore människa. Men nu är det som det är.

Jag är ingen maskin.

1 Comment

Filed under Anfäktelser

‘allå ‘allå! Någon där?

När det redan är svårt att kommunicera, att nå fram och känslan ändå säger att det vore lättare att få något att sjunka in och tas emot av ett vaxat papper.

Är det dags att ge upp då?

Leave a Comment

Filed under Anfäktelser

i brist på bollplank

Jag har stängt ner.

Jag har slutat kommunicera.

Någonting matar en rädsla hos mig som jag ännu inte riktigt identifierat, inte kunnat sätta ord på. Jag behöver bolla tankar, prata sönder den, lyfta fram den i ljuset så att den spricker. Men det går inte.

När jag trevande försöker kasta tankebollen och försöker få en studs tillbaka för att se det andra perspektivet, de ytterligare dimensionerna, som är så oerhört viktiga för att sätta ord på, förklara och nysta ut.. Då faller den platt. Bollen kommer inte tillbaka. Han klev åt sidan med orden “det där kan inte JAG göra något åt” och fångade inte ens upp. Istället rasar bollen i marken och bara ligger där.

Ligger där och ser så oerhört dum ut. Det är min boll. Den får mig att känna mig så oerhört dum. Samtidigt blir det inte bättre av att jag plockar upp den. Det vet jag redan. Det löser ingenting, inte ens känslan av att vara så oerhört dum. Samma perspektiv igen. Jag kommer ingenstans. Men än värre, jag slutar kommunicera.

3 Comments

Filed under Sinnelag

varför fortsätta?

För varje dag jag ifrågasätts, kritiseras och minimeras av lärare, handledare och framför allt kursansvariga dör en liten liten del motivation att fortsätta. De retoriska omskrivningarna som används för att tala om att min närvaro inte är önskvärd är inte riktigt så väl genomtänkta som de verkar tro. Det lyser igenom. Jag ser vad de egentligen säger. Just nu väger det jämt. Motivationen att fortsätta är jämt balanserad med önskan att strunta i alltihop. Det krävs  bara en enda liten knuff i någon riktning för att det ska gå åt ena eller andra hållet.

Vad håller jag egentligen på med?

4 Comments

Filed under Utbildningen