Jag förstår mycket väl att jag får frågor som “Men varför är du kvar då?” eller “Varför gör du inget åt det om det är så illa?” utifrån mina små ventilpys på 140 tecken som kommer lite titt som tätt.

Men just därför.

För att de bara är ventilpys.

Inget annat än små fragment av min osäkerhet som letar mark där det inte borde finnas någon. Som letar signaler som man kan tolka till det värsta om man vill eller bara har bestämt sig för att det nog är så illa. Det är just precis vad det handlar om. Osäkerheten tolkar för att den kan, inte för att det nödvändigtvis är genomgående sanningar. Ventilpyset är en vinkel, från en av osäkerheten tolkad (och därmed också extremt subjektiv och vriden) version. Just därför är svaren inte så enkla som man kan tycka när man bara ser frågorna.

Det som inte pyser ut genom ventilen finns fortfarande där, även om det inte är utlagt i solen för allmän beskådan. Som värmande, kärleksfulla svar på frågor (gårdagens diskussion om utökat sex för att bevara världsfreden gav upphov till den sortens svar t.ex.). Ibland i form av pussar, på vägen till/från kylskåpet eller passerandes diskbänken eller var jag nu har gömt mig för stunden. Andra gånger i form av smeknamn, endera riktade direkt till mig eller som beskrivningar av mig under samtal med andra. Jag har en plats bakom honom, nära intill, iklädd alla de skydd som anses lämpliga, på en tvåhjuling som ibland går så snabbt att jag inte ens vågar fråga om hastigheten.

Det finns fler saker att ta upp, men inget av det har något i ventilens filter att göra. Just för att poängen med att ventilera är att få ur sig, lägga ifrån sig, det som stör så att det inte en dag exploderar i ansiktet på en. Rensa undan det som inte hör till för att på ett bättre sätt ta tillvara på och uppskatta det där som är bra, som gör det hela värt någonting.

Verkar det någonstans logiskt för någon mer än mig själv?