Varför är det inte så enkelt?

Kärlek borde vara så oerhört enkelt.

Att vilja varandra väl.

Att stötta sin älskade och dennes individuella processer, på de sätt man kan. Att glädjas med honom eller henne när mål uppnås och den personliga utvecklingen går framåt.

Att vilja spendera tid tillsammans.

Att vilja skapa ett liv tillsammans. Att vilja uppleva tillsammans. Att dela erfarenheter och bygga gemensamma minnen för framtiden. Minnen som ger den där härliga grunden att luta sig mot senare i livet när förmågan att skapa nya upplevelser så sakteliga begränsas.

Så varför verkar det senare så väldigt svårt? Är det något i det som anses vara annat än kärlek, något som gör att det istället skapar motvilja?

Jag önskar att det vore lika självklart som kärleken borde vara enkel.

Kanske önskar jag fel?

 

den framtvingade hjärtligheten

Ni vet den där känslan man kan ha ibland att man är någon speciell, att man betyder något lite extra (jämfört med resten av världen) för någon en enda människa där ute.  Pirret i själen när man också får veta att det är så. Den är lite av en önskan, samtidigt som den är något man inte kan önska högt då det i sig förstör det hela.

Att själv belysa det innebär att när än den där någon själv uttrycker det kan du inte längre vara säker på att det är äkta. Det kan likväl vara ett försök att göra dig nöjd genom att säga det du helst vill höra, inte nödvändigtvis för att det är sant utan för att du nog blir mindre jobbig att ha med att göra om du är nöjd. Spontaniteten är ihjälslagen och det enda du har kvar är tvivel över hur sant det uttryckta egentligen är. Ingen vidare utgångspunkt alltså. Kanske bättre att inte få höra den alls då.

Du missade väl inte vilken känsla jag pratade om? De flesta brukar kalla den kärlek. Dessutom dagens tema om man ska tro det som står i almanackan.

Dan före dan före vad-det-nu-var-för-dag…

Då Binero låg nere hamnade dagens post om Y-kromosomers varande och icke varande på min andra sida. Vid sidan om det försöker jag finna en yttepytteliten gnutta av julkänsla hos mig själv, vilket går sådär.

Mer bestämt går det inte alls, åtminstone inte ännu. Kanske är det så att jag borde ha ansträngt mig och julpyntat lite mer trots allt. Lustigt nog infinner sig inte känslan alls, inte ens när man ger sig in i den stressiga smeten av hysteriska julklappsjägare som för stunden överbefolkar staden. Det hjälper inte särdeles mycket, snarare framkallar det bara än mer stress och ångest. Jag fick ett julkort hemifrån idag och passade på att skämmas lite över att jag inte skickat ett enda julkort i år.

Kanske är det den sortens agerande som ändå lockar fram lite julkänslor? Julkort till nära och kära. Utöver det kom också ett brev hemifrån, några rader om hur livet är, några små förhoppningar kring mitt liv och några ord om var resurserna för min julklapp fanns att hämta. Det gav ett litet sting i hjärtat, men det var svårt att utröna om det var julkänsla eller dåligt samvete. Jag hoppas givetvis att det inte var någon större dos av det senare.

Övriga reflektioner kring julstress, människors sätt att lindra sitt samvete i jueltid och vad som möjligen skapar julkänsla skrev jag förra året och känner för stunden inget behov av att upprepa. Kanske kan det bli någon annan reflektion framöver. Kanske blir det bara en sammanfattning av året och några tankar om vilka förhoppningar och möjligheter jag ser fram emot nästa år. Just nu är väldigt mycket kanske, men inte så mycket för att jag har för lite att skriva om.

Att jag låter bli, åtminstone för stunden, är snarare av hänsyn till kärleken, kraftkällan och motivationen. Samtidigt finns rädslan att om jag berättar för mycket om allt det som är bra kanske förtrollningen bryts och han försvinner.

Skrockfull? Jag? Pja, kanske det…

att göra sig olycklig, eller kär

Just nu ryms så många tankar som vill ut att det vore vansinne att klämma in dem i en och samma post. I bästa fall blir det rörigt och det går inte att få klarhet i någon tanke.

Många av tankarna föds ur små diskussioner på twitter, yvigt uppblandade av tidigare minnen och erfarenheter i det lilla liv jag levt fram till idag. Något som återkommer lite då och då på twitter är yttranden om olycklig kärlek. Ett begrepp jag funderar en del ibland.

När är kärlek olycklig?

Vad gör kärleken som sådan till något olyckligt? För att ens kunna göra den definitionen måste man någonstans bestämma sig för vad kärlek är. Något människor försökt sig på i alla tider och med mer eller mindre lyckade resultat. För mig är kärleken som sådan något osjälviskt, något ömsint och i väldigt många avseenden att vilja en annan människa väl. Då har jag samtidigt skalat ner begreppet väldigt hårt, mycket av det där kan man säkert klara av utan att definiera det som kärlek. Oavsett det har nog de flesta en idé om att kärlek är allt det där på ett djupare plan, att älska någon är att vilja allt det där för den andre på alla sätt det är möjligt.

Samtidigt verkar kärlek ha en besynnerlig och egoistisk baksida. Skulle jag ställa frågan om vad människor anser är olycklig kärlek skulle nog de flesta snabbt svara att den är obesvarad. Alltså min kärlek till någon skulle göra mig olycklig för att den inte bemöts av en liknande nivå av känslor, omtanke och välvilja? Tja, kanske kan man se det så. Inte så att det på något vis behöver vara fel sätt att se på saken, men det behöver inte heller alltid vara rätt. Jag ser det inte så.

Min kärlek till någon är inte beroende av ett gensvar, den finns och lever ändå. Den dör inte enkom av att inte besvaras. Den ges förvisso inte möjlighet till alla de uttryck som kan ta plats när jag får möjlighet att ha den jag älskar nära, men den dör inte av det. Försöker jag då säga att det inte existerar olycklig kärlek? Verkligen inte!

Det skulle jag aldrig få för mig att hävda eller ens tänka, då den uppenbarligen finns och är påtaglig på alldeles för många håll. Däremot ser jag inte den obesvarade kärleken som automatiskt olycklig. Det finns något som känns betydligt värre än så. Något jag skulle definiera som den missbrukade, utnyttjade kärleken. Framför allt för den som inhyser den och får ta smällarna från den som drar fördel av och utnyttjar sin ställning i det här.

För visst är det så, om min kärlek till någon bygger på välvilja och omtanke om den personens välbefinnande är jag inte rätt person att ifrågasätta vad som får den människan att må bra. Det i sin tur leder till en utsatthet, där han/hon som har tillgång till kärleken och själv vet vad som skapar hans/hennes välbefinnande också har makten att kräva, be om, begära allt möjligt och ibland omöjligt för att uppnå sitt välbefinnande. Något som i det läget oftast innebär att kärleken som sådan inte är besvarad med samma villkorslösa handling utan snarare är villkorsbaserad.

I den situationen blir kärleken som sådan på något plan osund och riskerar att bli olycklig, just för att den gör en människas behov av behaga till något som samtidigt gör honom eller henne olycklig. Samtidigt försöker jag någonstans säga att en obesvarad kärlek (om det nu är där man landar) inte behöver vara självutplånande. Vilket inte heller en besvarad kärlek borde vara. Å andra sidan skulle man i det läget också kunna påstå att all besvarad kärlek (som inte är millimeterjämn i hela tiden) är ohälsosam och gör en olycklig, vilket också är konstaterat att så inte alltid är fallet.

Jag känner istället att jag nått en punkt där jag i resonemanget slagit knut på mig själv. Så var hittar jag svaret? Kanske är det så enkelt att jag inte borde grubbla så hårt och bara finna mig i det som får mig att må bra. Att göra sig själv olycklig med hjälp av kärlek är inget jag tänkte anstränga mig för att uppnå i dagsläget ändå.

jag vet när jag gjort fel

Det finns en blomma jag älskar över allt annat. En stark, envis och vild varelse som jag i tysthet svor att skydda redan innan hon föddes. Kanske är det därför jag skäms så oerhört över att inte ha funnits där, inte haft möjlighet att skydda henne så som jag velat eftersom jag ständigt slagits och kämpat för min egen överlevnad. Någonstans har jag ändå alltid vetat att jag inte kan skydda någon annan om jag inte överlever själv.

Hon börjar närma sig vuxen nu, min älskade blomma, och är mer självständig än någonsin, mer besviken än tidigare. Det gör så ont i mig – att jag bara lyckats göra henne besviken. Att jag totalt misslyckats med att vara den förebild hon sökte under åren som gått. Det var aldrig min avsikt, men det är ändå en sanning. Jag fanns inte där när jag hade behövt finnas där, och det är knappt så att jag finns där nu. Det finns bara ett sätt att hantera det, att känna inför situationen som den nu är.

Jag skäms, och det ska jag banne mig göra också!

Förlåt.

jag har inte räknat minuterna

Idag är det ett halvår sedan mitt liv gjorde en kullerbytta till något jag knappt vågade drömma om.

Idag är det sex månader sedan vi möttes utanför tunnelbanan vid medborgarplatsen. Den gången jag bestämde mig för att våga istället för att fly undan mitt trasiga självförtroende med dåliga ursäkter.

Idag är det tjugosex veckor sedan vi först satt på Underbara Bar (eller heter den kanske Bara Bistro Bar?) tog en öl innan middagen och han gav mig åter ett minne som var nästan två år gammalt; Detaljer kring tillfället då vi träffades första gången.

Idag är det etthundraåttioen dagar sedan han berättade att han ångrat att han inte fångat upp min subtila invit den där gången för två år sedan.

Idag är det (i skrivandets stund ungefär) fyratusentrehundrafyrtiosex timmar sedan jag började smälta inombords, började hoppas att jag någon gång igen skulle våga älska sådär gränslöst och öppet som jag alltid.

Det är lite färre timmar än så sedan förälskelsen tog över, kärleken började gro och bara tanken på ett liv utan honom gör att jag känner mig vilse. Det har varit många intensiva, nära och gemensamma timmar sedan dess. Kanske lite för många för snabbt. Så många att vägen kanske leder oss vilse. Kanske därför milstolpen (som en del har) vid de första sex månaderna inte vare sig firas eller noteras.

Det är nog därför jag ikväll sitter ensam i en fåtölj hemma hos honom och känner mig vilse. Inte helt säker på vad jag ska göra av kvällen. Inte helt säker på vad jag ska äta, men har ingen direkt aptit så det stör mig inte så mycket. Men det är ändå inte en kväll jag hade suttit ensam om jag hade fått välja. Han är ute och åker motorcykel ikväll. Ute och trängs bland både bilar och motorcyklar och jag är livrädd. Livrädd för att han inte ska komma hem hel, men minst lika livrädd för att jag kommer ha förlorat honom på andra sätt.

Istället för att vara livrädd i min ensamhet hade jag velat säga;

“Grattis älskling! Grattis till det första halvåret av vårt liv tillsammans. Vet att du möts varje morgon av gränslös kärlek, nu och lång tid framöver.”

en liten tanke om kärlek

Det kanske är en utopi. Det kanske är en vaneföreställning, något jag inbillat mig. Tanken på att så här borde det nog ändå vara, detta vore mest logiskt. Åtminstone förefaller sig ett kapitel under uttryckandet av kärleken och hur det tar form något som förefaller sig enkelt, självklart och logiskt för mig.

Jag tänker främst på små saker, som för vem och hur ofta man uttrycker kärleken när den finns. För mig är det givna svaret, för den jag älskar i första hand och inte bara en gång. När det kommer till det allra käraste i livet kan man inte benhårt hålla sig till principen att det som sagts en gång borde uppfattas och vara klart och tydligt för den som fått kärleksförklaringen.

Det är förvisso sött och till viss del smickrande att få höra av andra vad ens älskade tycker och tänker om en, men bara till en viss gräns. Funderar man lite närmare på det är det osäkert om den sortens andrahandsinformation verkligen bekräftar den kärlek man hoppas finns där, eller om den egentligen bara smickrar ens partner samtidigt som den talar om andra intentioner. Så när de vackra orden kommer oftare från omgivningen än direkt från sin kärastes läppar är gränsen sedan länge passerad och obalansen ett faktum.

För mig är det därför självklart att den jag älskar främst och framför allt är den som jag visar och delger det för. Att informera omgivningen är förvisso inget jag helt utesluter, men det är å andra sidan inte heller där jag vill ödsla det mesta av mitt krut när det gäller just den här. Kärleken är inget konstant man har i en liten låda, i tryggt förvar hemma, och sedan går runt och skryter om för sin omgivning.

Kärleken är något dynamiskt, rörligt och abstrakt som man måste vårda, vattna och ansa om man vill att den ska överleva. Varje dag – så länge den finns. Det viktigaste för mig är därför inte att omgivningen vet vem kärleken i mitt liv är. Det viktigaste för mig är att nå fram till kärleken – direkt.

Men det kanske är få som fungerar så?

det kallas tvivel

“Jag vet inte ens om jag vill bli förälder.”

“Jag tror nog inte jag vill gifta mig alls.”

Från klara framtidsvisioner till den vändningen på mindre än fyra månader. Det är inget som ger någon som helst känsla av kärlek och samhörighet. Inte ens lite grann. Ovanpå det tar det hårt på självkänslan, åtminstone på min. Kanske lika bra jag slutar ringa också.

det som inte bygger upp bryter ner

Jag har slutat berätta saker. Tar inte längre upp det jag tänker på, funderar kring eller drömmer om. Berättar inte längre om det jag vill göra framöver, om ett år, om en månad eller ens senare idag. Ger ingen som helst återblick av det som hänt mig under dagen, senaste dagarna, senaste veckorna, ingenting. Det finns nämligen inget märkbart intresse av att få ta del av det.

Jag håller dessutom på att lära mig att sluta fråga. Inte visa något intresse för hans liv, vad som hänt honom, hur han tänker, resonerar och drömmer om framtiden. Ber inte om någon som helst återblick ur hans vardag eller ens frågar vem som förgyller den (det är uppenbart att det inte är jag, men frågar jag något alls är jag svartsjuk – orkar inte) eller vad som kommer framöver. Visst händer det att jag glömmer mig ibland, frågar ändå (för jag ÄR faktiskt intresserad av hur människan jag älskar har det i sitt liv) men jag blir bättre och bättre på att låta bli.

Blir jag dessutom riktigt bra på det, att inte fråga alltså, närmar jag mig så sakteliga stadiet då jag inte längre bryr mig utan istället kramar likgiltigheten som om den vore min snuttefilt, min egen Teddybjörnen Fredriksson och den enda i världen som vill ha mig. Inte för att jag vill nå dit, men det är ändå det som är resultatet – mitt sista försvar för att inte gå under.

Och när om jag väl hamnat där – finns då någon kärlek kvar att tala om?

pärlor och svin

En tindrande diamant. En glödande rubin. En skimrande smaragd. En gnistrande safir. En glittrande juvel helt enkelt. Det är ungefär vad var och en som är del i en relation borde få känna sig som, så gott som alltid. Åtminstone inför sin partner om så inte för resten av världen. Ni vet sådär så att man ser glansen reflekteras i sin kärestas ögon och man därigenom förstår hur det är, hur underbar man anses vara. Så borde det vara för alla.

Själv hittar jag sällan den känslan. Desto oftare känner mig mest av allt som en betonggris. Grå, tjock, ful, tråkig och otymplig. Inget man tittar på en extra gång, inget man direkt ler åt eller önskar stifta närmare bekantskap med. Helt enkelt bara en stor betongklump, formad till vad som helst, en gris, en bock ett lejon eller vad än det fanns gjutform till. Trost det en betonggris.

En som i allra bästa fall står tillräckligt mycket i vägen för att skymma andra juveler.