Rasa samman nån gång då!

När allt rasar.

När paniken växer.

När tårarna sprutar och man står där någonstans mitt i stan och känner att hela världen håller på att gå under för att det inte alls blev som det var tänkt. För att man inte alls är där man hade för avsikt att vara, eller för att andra inte är där man trodde att de skulle vara just då.

När det känns som allt rämnar och världen rimligtvis borde förinta sig själv –

och den trots allt INTE gör det.

 

Det är nästan så att man blir lite förbannad då.

Inte så mycket på att man har känt allt det där  hemska, utan på att världen jävlas. Bara trotsigt finns kvar och räcker ut tungan åt en. Hånfullt talar om att det inte fanns någon verklig orsak att känna allt det där. Tänk så mycket enklare det hade varit om den bara rättat sig efter känslan, så jag hade sluppit känna fel – igen.

 

En trasig dator gör livet lite tristare.

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Min dator vill inte alls som jag vill, mest troligt är att grafikkortet brunnit upp, vilket sätter käppar i hjulet för alla planer att författa något under tiden jag är här. Kan inte direkt sitta på skolans dator och skriva långa målande inlägg.

Kanske vid något enstaka tillfälle efter skolan när alla andra gått hem, men även det känns tveksamt. Kan hända att det får bli minnesanteckningar och en efterkonstruktion i bloggen när jag återvänt till Sverige. Vi får se helt enkelt.

Att känna fel

Jag behöver känna att allt är bra nu.

Det gör jag inte.

Istället faller jag in i gamla hjulspår, de som jag redan har kört. De som jag vet hur de slutar. De där som inte slutar bra, inte på något vis. Istället för att ta steget fram och be om det jag behöver håller jag mig undan för att inte vara krävande. Jag kapitulerar, ger upp, slåss inte för min sak. Inte för att de andra har rätt. Mer för att jag inte fixar striden mot idiotin ensam, fastän jag slåss mot en stor fet lögn. En påhittad kollektiv sanning som inte har någon plats i den verkligheten jag lever i, men med största säkerhet har plats i andras. Jag orkar inte med den sortens strider. Jag behöver inte ens delta, det ska vara ok ändå.

Det som är viktigt i min tillvaro ska ändå vara OK. Ändå känns det inte.

Jag behöver få känna att det är det. Inte bara få höra att det ska vara det.

Bara lite stress?

Jag har

– ingen inkomst alls om jag inte arbetar (förklaring till CSNs vägran ses nedan).

– två tentor kommande vecka.

– en deadline i veckan som kommer, avslutande moment i den här delkursen.

– tre (eller egentligen fyra) resttentor från tidigare utbildning. De första tre motsvarar 11 hp.

– en hemtenta från tidigare utbildning som ännu inte lämnats in (3000 ord, kvarvarande moment i en delkurs).

– en restuppgift från tidigare utbildning att lämna in (1½ A4-sida, kvarvarande moment i en annan delkurs).

– ytterligare moment från sista delkursen jag överhuvudtaget påbörjade i  föregående men som jag inte har klarhet i vad som måste göras, häribland den fjärde resttentan.

– inga andra aktiviteter vid sidan om som på något vis ger en meningsfull fritid.

– ingen direkt umgängeskrets att dela någon fritid med.

– sömnsvårigheter så till den grad att jag många nätter inte sover mer än 2-3 timmar och ibland ingenting.

– jag har svårt att koncentrera mig.

– lätt att bli irriterad och upprörd över saker som jag egentligen inte tycker är värt att bry sig om.

– en underbar pojkvän som stöttar mig mer än jag vågat drömma om.

Skulle stress kunna vara ett lämpligt ord för att sammanfatta allt det här? Kanske det. Åtminstone var det stress som märktes av igår när jag dundrade in på Studenthälsan för att dra i en nödbroms här INNAN allt rasar över mig igen. Vi börjar med en enkel läxa. 30 minuters rörelse, helst ute i dagsljus, varje dag tills vi ses nästa gång. Inget koffein sent om kvällarna. Inga tupplurer mitt på dagen även om jag (efter nätter av sömnbrist) knappt kan hålla ögonen öppna då. Ett strikt mål att skapa ett sömnmönster med ytterst små avvikelser oavsett om det är helg eller vardag.

Efter det kommer vi ta oss an fokusträning. Jag måste komma på rätt sida av stressen och lära mig att fokusera på en sak i taget oavsett hur många fler saker som “måste göras”. Det känns som en bra början.

Samtidigt vet jag att det här bara löser en del. Det löser inte att umgängeskretsen verkar ha varit på en ständig och synligen lyckad diet, ett misslyckande i sig. Det löser inte den generöst utbredda ensamheten. Jag vet redan att jag mår bra av att umgås med flera människor, mest för att jag trivs bättre med mig själv i det. Den sociala samvaron är plåster för själen. Men också för att det skapar mer trygghet i relationen jag har. Tryggheten som behövs för att inte kväva den.

Men jag ser redan nu svårigheten i det. Att människor inte vill umgås med en när man är nere, deppig och allt annat än rolig att vara nära är för mig fullt begripligt. Men det är svårt att komma ifrån det sen när man inser att även om det mesta i ens tillvaro är på uppgång, även om man vaknar med ett leende varje morgon och somnar likadant, trivs med livet och dagarna så gör det ingen skillnad. När man upptäcker att människor inte är särdeles intresserade av att umgås med en ens då.. Då är det inte lika lätt att hålla sig ifrån avgrunden.

Jag kanske bara måste leta mer efter saker jag kan göra på egen hand. Något som fyller min tid så att jag inte hinner tänka på hur mycket jag saknar social tillvaro med andra.

varför tar det aldrig slut

Jag ser mönstret. Jag känner av reaktionerna  i varenda liten cell. Jag har varit i den här karusellen tidigare. Det är snarare så att jag fortfarande är i den. Jag begärde att få kliva av den för flera månader sedan då jag höll på att bli rejält åksjuk. Gillar inte åksjuka. Gillar inte känslan av total obalans. Gillar inte att vara oförmögen att påverka det som kommer att hända. Gillar inte att kräkas. Så jag begärde att få kliva av. Tog ett rejält steg åt sidan och visade att det var den andra åkattraktionen jag ville ta en tur med. En som inte går i ständiga, förödande cirklar.

Jag fick visst inte kliva av karusellen. Även om jag kliver av, kliver av och kliver av igen är det som om en osynlig hand tvingar upp mig igen, varenda gång. Karusellen spinner vidare. Jag mår illa. Jag mår riktigt, riktigt illa. Samtidigt har jag fått åkband och tillgång till den nya turen. Allt det här snurrar på samtidigt som jag klivit ombord på det nya skeppet och gillar den resan. Nu gäller det bara att stålsätta sig. Ta över rodret, slåss för allt vad tyget håller och göra allt som går för att inte den där eländiga karusellen ska dra med sig det här underbara skeppet ner i fördärvet.

Samtidigt ser jag att jag inte kan ta den här striden själv. Jag försökte det tidigare, med karusellskrället. Symptomen kommer krypande redan nu. Stressen och oron rinner över mig och katastroflarm utlöses i varenda liten cell, en efter en. Det får inte bli så här.

Jag vägrar! Jag har inte tid med de här dumheterna! Jag har ett liv som är på väg att bli riktigt jävla bra och trivsamt att leva och det ska det få bli också!

Den stora frågan är; Orkar jag?

Va! Snöar det i FEBRUARI? Du skojar med mig!

Jag kan förstå att vädret ställer till det för oss ibland. Jag kan mycket väl förstå att plötsliga mängder snö kan överraska vem som helst och ställa till det för flyg, bussar, tåg och bilar. Jag kan i allra högsta grad förstå att man kan bli chockad över att vädret plötsligt slår om. Det är fullt begripligt att man upplever snö som kaotisktOM DET HÄNDER I JUNI! (Eller någon annan månad i närheten av sommaren.)

Men det är faktiskt inte det som händer! Istället är det inget mer överraskande än att det snöar under en vintermånad. Det snöar i ett land vars huvudstad ligger hyfsat nära norra polcirkeln. Alltså inte vid medelhavet eller ens i södra Frankrike, även om de som har hand om vår infrastruktur verkar ha inbillat sig det. Jag kan t.o.m. lova att vi inte kommer hamna där, i södra Europa, heller oavsett hur mycket idioterna envisas med att inbilla sig det. Att det snöar om vintrarna här är mer regel än undantag och att det sen överhuvudtaget överraskar någon är inget annat än pinsamt.

Så egentligen förstår jag nog ingenting, men å andra sidan är jag inte direkt överraskad av snön heller.

Jag får ingen ordning på mitt liv

Det är så enkelt. Jag fungerar inte. Det var länge sedan jag fungerade något sånär. Det var länge sedan jag hade det medmänskliga stödet människor rent generellt tar för givet att de har från sin familj och sina vänner. Jag minns inte när jag senast så där riktigt starkt kände att jag vågar tro på att jag klarar av det här, för att det också reflekteras i att jag känner att andra tror på att jag klarar det här.

Jag är fullt medveten om att någon här kommer säga att det inte är viktigt att andra tror och om det är viktigt så är det fel från början. På ett sätt är det helt rätt och riktigt att döma så. På ett annat är det precis den sortens dom som överhuvudtaget inte hjälper en söndertrasad själ att läka, det river bara sönder ännu mer. Efter att ha sett vårdvetenskapens definitioner av just människa är jag högst medveten om att det inte är jag, inte min bild av mig som isolerad enhet som frambringar välbefinnande och en upplevd hälsa hos mig som människa. Snarare är det så att det är just det, den isolerade varelsen som inte når fram och får stöd av sin omgivning (ens i små doser som de flesta får, tar och ger utan att ens reflektera över det) är det som skapar ohälsa. Så när någon blir snudd på euforisk över något vänligt om än väldigt litet och vardagligt, sådär så att du själv inte ens tänkte så mycket på det som en vänlig gest, är det med ganska stor säkerhet så att det är en människa som vistas större delen av sitt liv i ensamhet.

Så hur påverkar det? Hur påverkas jag? Ensamheten gör mig omotiverad, orkeslös, nedstämd, sömnlös och stressad. Mest stressad över att jag försökt sätta upp mål för mig själv, som i ensamheten trots allt till slut ändå känns totalt meningslösa, som sedan växer sig för stora och istället för att beta av dem ett i taget blir jag stressad över det jag inte kommer hinna med, det jag inte kommer att lyckas med och därmed också låst från att lösa det som är möjligt. Jag lyckas inte fokusera på den uppgiften jag borde göra just nu, lyckas inte skärma av de uppgifter som måste få vänta till sen. Det funkar inte, jag fungerar inte.

Det enda som händer är att tidigare mönster av sömnproblem återuppstår. Kurserna som inte fungerat för mig fortsätter att inte fungera för mig. Vägen ifrån dem verkar försvinna framför mina fötter. Vågar jag ens byta riktning när jag redan vet att jag inte kommer komma upp i tid om morgnarna? Vägen igenom de befintliga kursproblemen är en oändligt tjock betongvägg som jag vare sig kan gå runt eller klättra över, bara stånga mig igenom. Som om jag skulle vara hårdare än betong?

Å andra sidan har jag inte så mycket att välja på. Det här är min röra. Något som resten av världen kan välja bort och inte ens behöva titta på, än mindre stötta. Det är såna här stunder jag mycket väl förstår att människor slutar kämpa, slutar försöka hålla näsan över vattenytan och bara släpper taget – om ALLT.

som en liten fenix

Det känns konstigt att säga men jag är äntligen på väg åt rätt håll. Min nuvarande situation är rent ut sagt för jävlig, jag har ingen ekonomisk trygghet, allt håller på att haverera och det finns inget som ens motiverar mig att fortsätta studierna eftersom jag helt behöver fokusera på att generera inkomster. CSN har bestämt sig för att inte vara det minsta hjälpsamma och inte ens ge utrymme att överklaga beslutet, helt enkelt för att högskolan jag går på inte rapporterat in det som borde ha rapporterats in för länge sen baserat på en miljard dåliga ursäkter och strukturer som de aldrig ens meddelat att de grundar sina beslut på. Alltså borde jag fokusera på att generera inkomster och inget annat. Inte lätt just nu.

Men det var inte dit jag skulle komma. Istället var jag på väg att konstatera att trots det, trots den ekonomiska rävsaxen och trots att min framtidsplan strimlades och slängdes i Mälaren eftersom jag inte var värd att älska (eller nått åt det hållet) så är livet inte så hemskt ändå.

Jag lever. Jag känner mig mer vaken och sann mot mig själv än jag gjort på väldigt länge. Distansen till relationen som jag slogs så hårt och offrade så oerhört mycket av mig själv för att få att fungera har gjort nytta. Jag kan se hur mycket av mitt sanna jag som strimlades sönder. Hur mycket jag gav upp och anpassade mig för att mötas halvvägs. Jag kan t.o.m. se hur långt ifrån halvvägs det var fråga om, vi möttes alltid på hans villkor – det var alltid jag som offrade något.

För varje dag som går efter det så läker såren lite till. För varje dag som går fogas strimlorna samman igen och jag börjar mer och mer känna igen det som är jag. Inte alls det som någon annan bestämde att jag var utan det som faktiskt ÄR jag, precis som jag vill vara. Känslan är skön. Även med feber, ont i halsen och retsamt jobbig hosta är känslan av att vara sann mot sig själv ändå skön.

När jag är sann mot mig själv är det inte jag som måste offra allt och anpassa mig för att blidka någon annan. När jag är sann mot mig själv är det inte svårt att älska mig som jag är, inte ens för mig.

Jaha, det gick ju fort att komma över honom, kan tyckas. Kanske det, kanske inte. Kanske handlade det här om något annat. Sveket har jag fortfarande inte kommit över, är inte säker på om jag kan heller. Däremot finns det ingen anledning att straffa mig själv över det mer än nödvändigt. Det var inte jag som svek mig genom att inte kommunicera. Det finns givetvis saker jag ångrar, men inget som går att ändra på nu och inget jag tänker fortsätta plåga mig med resten av livet. Det är det inte värt. Än mer är jag värd att slippa det.

Så trots att inget är som det borde vara, känner jag mig mer vaken och i fas med mig själv nu än jag gjort på länge. För varje dag som går nu kommer jag komma närmare mitt sanna jag och ingen har rätt att ta det ifrån mig.

tillökning

Så har jag blivit med någon form av Android till slut. Inte alls den jag hade i åtanke och inte riktigt på det sätt jag hade föreställt mig heller. Kanske hade varit bättre med en iPhone som gått ur tiden ändå, inte helt säker ännu. Oavsett vilket så är det ett steg närmare att bli av med Tele2 som för övrigt fortfarande beter sig som arslen och vägrar portera mitt nummer även om det bara är 3 dagar till det har gått ett år sedan jag tecknade upp mig på 12 månaders abonnemang hos de idioterna. Så fram till dess blir det alltså dubbla telefoner eller ett nummer som varken jag eller omvärlden kommer minnas ens om det skriver ner det.

Är efter tidigare kontakt med Telenor idag ytterst tveksam, även om deras markpersonal (i butik) visar sig något mer kompetent. Dock har jag inte vågat andas ut än, helt enkelt för att porteringen inte är klar. Vem vet vad den slutnotan landar på innan Tele2 krånglat färdigt.

Sedan är jag inte heller helt övertygad om HTC Desire, även om andra tyckte jag såg lyrisk ut eller om det var så att någon annan i samråd med hörsägen var mer lyrisk än jag till att börja med. Har svårt att komma rätt, får inte riktigt kläm på hur man tar sig runt i den och är än så länge inte helt såld.

Det enda som varit upplyftande än så länge är att äntligen kunna checka in på platser i Gowallaträsket där andra huserat runt länge, medan jag själv enbart haft ett konto för att låsa upp mitt nick så att ingen snor det.

Min första incheckning blev på en plats nära intill som åtminstone kändes lite uppseendeväckande.. hos polisen i Solna.

mer fel

Nog är det lite underligt hur man väljer att göra fel saker ibland. I synnerhet när man är som mest rädd för att inte få resultatet man önskar uppnå med de rätta sakerna man egentligen vill ha gjort.

Jag är fenomenal på just det här. Fullkomligt skräckslagen över att önskan om nästa steg, som egentligen vore det mest naturliga och enkla, inte ska vara delad och därmed inte ens våga ta upp det. Så istället för att finna modet att ta upp det som skulle kännas bra, tar någon annan kontroll över hjärnan och det som istället görs är så irrationellt att det inte ens går att försvara.

Jag är så innerligt trött på mig när jag är så här. Älskar inte alls, och har full förståelse för att ingen annan gör det heller – även om det gör ont att bara tänka på.