Det brukar heta att vägen till en mans hjärta går via magen. Med åren har jag konstaterat att det för det mesta räcker med spagetti och köttfärssås så är han snarare svår att bli av med än det motsatta. Bortser vi från det så är jag nog inte olik män när det gäller det där med mat, även om det för min del ligger på en lite annan nivå.
Mat för mig är alltid på något plan ett uttryck för kärlek. Rent allmän kärlek, omtanke och ett tillstånd av välbefinnande i situationen som är. Alltså inte nödvändigtvis den där förälskelsen mellan två som de flesta springer runt och trånar efter, skryter om när de har och anpassar sig så till den grad att de ofta tappar bort sig själva för att inte mista. Men oavsett form, format, hur man än vill definiera det så för mig något mått av kärlek.
Det behöver inte ens vara så att det är ett visst kök som är extra lockande, eller att det alltid måste vara ett omsorgsfullt pysslande i köket minst en timme i förväg innan maten serveras, utan det handlar snarare om företeelsen gemenskap. Det där att dela måltider, njuta av mat i sällskap av andra.
Det borde räcka att låta maten symbolisera själva kärleken för att förstå vad jag menar. På bordet framför dig står en stor skål med kärlek (eller möjligen en mustig paella) och endera tar du allt själv eller delar du med dig av det till människor du tycker om, bryr dig om eller möjligen människor du bjudit till ditt bord för att du vill lära känna dem bättre, ge dem möjlighet att bli omtyckta och upptagna i gemenskapen.
Jag inser så klart attt det är snudd på livsfarligt att skriva en sån här post. För någonstans innebär den en möjlighet till feltolkningar så till den grad att de som läser tror att varenda gång jag äter lunch, middag, mat överhuvudtaget, med någon så flörtar jag för att hitta en livspartner eller intalar mig att övriga matgäster skulle ha något ytterligare incitament för att äta med mig. Den som drar ner det till den nivån har överhuvudtaget inte förstått mina ord.
Egentligen skulle jag skrivit den här med större fokus på Nigella Lawson. Den kurviga, mörkhåriga matgudinnan som försöker antyda att hon är på väg mot en orgasm varenda gång hon lagar mat. Jag kan erkänna att jag inspireras av henne. Inte för hennes förföriska sätt att prata om mat. Inte för hennes matlagningskonster, en del av dem skulle jag aldrig ens försöka mig på om jag ska vara ärlig. Inte heller är det för hennes husliga tips om vad som alltid bör finnas i frysen, skafferiet och kylen för brådskande middagar.
Snarare är det för att så gott som varje program hon är med i så tydligt antyder att det finns människor att dela maten med. Vilket samtidigt och underligt nog ändå leder mig tillbaka till början.
Vägen till Newyns hjärta går via magen, genom måltiderna du väljer att dela med mig.
Det brukar heta att vägen till en mans hjärta går via magen. Med åren har jag konstaterat att det för det mesta räcker med spagetti och köttfärssås så är han snarare svår att bli av med än det motsatta. Bortser vi från det så är jag nog inte olik män när det gäller det där med mat, även om det för min del ligger på en lite annan nivå.
Mat för mig är alltid på något plan ett uttryck för kärlek. Rent allmän kärlek, omtanke och ett tillstånd av välbefinnande i situationen som är. Alltså inte nödvändigtvis den där förälskelsen mellan två som de flesta springer runt och trånar efter, skryter om när de har och anpassar sig så till den grad att de ofta tappar bort sig själva för att inte mista. Men oavsett form, format, hur man än vill definiera det så för mig något mått av kärlek.
Det behöver inte ens vara så att det är ett visst kök som är extra lockande, eller att det alltid måste vara ett omsorgsfullt pysslande i köket minst en timme i förväg innan maten serveras, utan det handlar snarare om företeelsen gemenskap. Det där att dela måltider, njuta av mat i sällskap av andra.
Det borde räcka att låta maten symbolisera själva kärleken för att förstå vad jag menar. På bordet framför dig står en stor skål med kärlek (eller möjligen en mustig paella) och endera tar du allt själv eller delar du med dig av det till människor du tycker om, bryr dig om eller möjligen människor du bjudit till ditt bord för att du vill lära känna dem bättre, ge dem möjlighet att bli omtyckta och upptagna i gemenskapen.
Jag inser så klart attt det är snudd på livsfarligt att skriva en sån här post. För någonstans innebär den en möjlighet till feltolkningar så till den grad att de som läser tror att varenda gång jag äter lunch, middag, mat överhuvudtaget, med någon så flörtar jag för att hitta en livspartner eller intalar mig att övriga matgäster skulle ha något ytterligare incitament för att äta med mig. Den som drar ner det till den nivån har överhuvudtaget inte förstått mina ord.
Egentligen skulle jag skrivit det här med större fokus på Nigella Lawson. Den kurviga, mörkhåriga matgudinnan som försöker antyda att hon är på väg mot en orgasm varenda gång hon lagar mat. Jag kan erkänna att jag inspireras av henne. Inte för hennes förföriska sätt att prata om mat. Inte för hennes matlagningskonster, en del av dem skulle jag aldrig ens försöka mig på om jag ska vara ärlig. Inte heller är det för hennes husliga tips om vad som alltid bör finnas i frysen, skafferiet och kylen för brådskande middagar.
Snarare är det för att så gott som varje program hon är med i så tydligt antyder att det finns människor att dela maten med. Vilket samtidigt och underligt nog ändå leder mig tillbaka till början.
Vägen till Newyns hjärta går via magen, genom måltiderna du väljer att dela med mig.
Känns det som om jag går i cirklar nu igen? Kanske är det jag gör. Vet inte riktigt VAD jag försöker komma fram till. Vet inte ens om jag vill se det svar jag söker. Men visst undrar man ibland. Vad betydde min kärlek för dig? Var den verkligen genuin i dina ögon, eller såg du det bara som något jag sa för att det lät bra? Visste du att inte ens ett X2000 kunde ha fått mig att lämna dig? Inte ens de gånger då du var arg som ett bi och slog sönder vad än stod närmast. Det enda som fick mig att gå var du, din ovilja att ha mig nära. Kanske var det lika bra.