Den röda stadsbussen rullade förbi och visade stolt upp sin senaste annons. Det var julbord.nu som ville uppmana stadens medborgare om att det snart är dags. En påminnelse om att det är dags för traditionen kring den stundande årstiden. Det finns säkert många som suckar, stönar och ojar sig över att de ska behöva ägna tid åt ett julbord i år också när det redan är så mycket stress med allt annat. Det finns säkert de som tycker allt sånt är en plåga, som är så inne i karusellen att de inte har en tanke på att den inte är ämnad åt alla. Själv dog jag en smula. För mig är den där annonsen något helt annat.

Det är en påminnelse om vad jag inte är, vilka traditioner jag inte får ta del av och hur jag inte alls hör hemma i den världen. Så känns det nämligen. Det talas ofta om utanförskap hit och utanförskap dit och för det mesta avses minoritetsgrupper, räknade människor på arbetsförmedlingen och andra statistiska grupper som inte riktigt passar in i samhällets vardagsmall. Jag finns inte ens med i den statistiken, vilket känns sådär. Jag tror å andra sidan inte det hade känts påtagligt bättre att finnas med där. Det är trots allt inte i utanförskap jag vill finnas, oavsett om det är fråga om ett statistiskt registrerat utanförskap eller inte.

Det kanske låter tråkigt, oattraktivt och på alla sätt grått, men jag drömmer om vuxenvärldens grå vardag de flesta av mina vakna dagar. Delaktigheten som jag inbillar mig finns i julbord, påskfirande, nyårsfester, kräftskivor och alla de högtider och små traditioner som ger människor ett litet avbrott i den annars grå, monotona vardagen. I dagsläget märker jag inte av de där högtiderna längre.

Jag minns inte när jag senast julpyntade. Jag minns inte när jag senast tog mig an något traditionsbundet kring påsk som ens börjar likna det som fanns när jag var barn. Jag minns inte när jag senast jag firade nyår i något annat än mysbyxor eller annan ouppklädd vardagsdräkt, som om det vore vilken dag som helst. Åren verkar gå ändå men inget av det där som normalt sett gör små avtryck i minnet finns där, vilket gör att jag t.o.m. blandar ihop händelser och årtal.

I övrigt längtar jag efter vuxenvärlden, hur konstigt det än låter och kan tyckas. Ungdomshysterin och vägran att bli vuxen står mig upp i halsen och är varken attraktiv eller lockande, snarare omöjlig att ta sig ur. Själv bor jag i en etta, vilket i sig inte känns som ett fullvärdigt hem utan snarare en ungdomsbostad i väntan på något värdigt, något vuxet, något som bättre lämpar sig för en 30-åring. Jag håller på att ledsna på det här livet, på att ha fastnat i ett ungdomsstadie jag sedan länge borde ha passerat.

Det är t.o.m. så att jag önskar jag hade grått hår och fler rynkor så att jag slipper att eventuella arbetsgivare ifrågasätter min kunskap, mina erfarenheter och min kompetens enkom för att jag “ser ung och oerfaren ut”. Det är tydligen bara jag som under mitt liv haft en negativ erfarenhets- och löneutveckling, vilket var huvudorsaken till att jag gav upp och började läsa in mitt oavslutade gymnasiebetyg. För er där ute som inte har förstått det redan; Det är sånt här som dödar livsgnistan. Det är ledsamt att alltid bli ifrågasatt, att ständigt vara i strid med sin omvärld, eller som det så många gånger känns – motvärld. Så ja, det händer att jag går sönder en smula när jag i undantagsfall träffar er där ute och får höra om era stressiga liv, den jobbiga vardagen och allt ni önskar er en paus ifrån. Det händer, samtidigt som jag gläds över att ni har allt det där och stundom förhoppningsvis kommer ihåg att stanna upp och uppskatta det, att jag blir avundsjuk.