inget säljande koncept

Även om jag blir lite rörd över människor som försöker matcha mig med någon, så att jag slipper vara ensam och kanske snart få leva livet så som jag önskar.. Även om det är behjärtansvärt så är jag samtidigt säker på att det inte kommer fungera särdeles bra.

Det handlar helt enkelt om att varför. Orsaker, motiv, viljor, grundläggande inställning och vad mer jag nu kan tänkas kalla det. Det som är viktigt för mig är det där som är grunden i allt. Så Han, mannen i mitt liv, kommer inte att vilja finnas hos mig för att jag passar in i mallen för det han söker hos en respektive (i och med mallen i praktiken skulle kunna vara plats för vem som helst).

Om han intresserar sig för mig för att jag är en lämplig kandidat som råkar ha liknande önskningar om framtiden, så säger det redan där att han inte är intresserad av mig i första hand. Och så länge det är så, så länge det är den nyfikenheten jag bemöts med (om jag är tillräckligt rätt i förhållande till framtidsvisionen) vet jag redan att han inte kommer kunna gilla läget, utan bara hoppas att jag någon gång ändrar mig så att jag duger.

Kanske förklarar det varför jag inte dejtar. För den som är genuint intresserad av människan jag ändå är kommer jag inte behöva sälja in något koncept, utan snarare låta personen få utforska och lära känna mig.

rent hus utan såpa

Såpor var länge något som bidrog till mitt utanförskap. Alltså den där sorten där en massa kändiskåta medelsvenssons figurerade i bild och försökte vara än mer banbrytande än tidigare deltagare för att på något vis fånga sig ett kändisskap baserat på.. Tja, inte var det på några vettiga förmågor i alla fall.

Det spelade inte så stor roll om det hette Robinson, Baren, Fame Factory, Big Brother, Idol, Villa Meduza, Paradise Hotel eller vad än för fyndigt namn förnedrings-TVn behagat vaska fram. Tydligen var det något man skulle följa slaviskt – åtminstone om man skulle tro mina arbetskamrater.

Jag jobbade under flera år med tjejer som spelade in det ena under tiden de tittade på det andra för att inte missa något och då de till tjejernas stora förtret hade samma sändningstid i olika kanaler. Fanns inte en lunch, frukost eller övrig fikarast där samtalsämnet någonsin föll på ett ämne utöver dessa hjärntvättsprogram. Tack och lov fanns det alltid lite tidningar att bläddra i.

Så hur blev det här ett utanförskap? Enkelt. Jag tittade inte på något av allt det där. Jag var inte tillräckligt intresserad av att följa det ens för att få vara med och prata om det på rasterna. Jag hade ingen lust att ha åsikter om onödiga intriger och småsinthet som ingen hade brytt sig om annars heller om det inte vore för att det exploaterades i TV. Att nu äntligen få läsa att tittarna sviker, intresset för skräpet börjar avta, är en så oerhörd lättnad att jag inte kan annat än le. Människor börjar till sist greppa, även om det har gått långsamt. Eller så har de inte fattat ett dugg men tack och lov åtminstone tröttna. Det ger ändå lite hopp.

Det blir spännande att se vad som kommer ta över. För jag tvivlar inte för ett ögonblick på att vi snart kommer tröttna på Let’s Dance, Dansbandskamper och Körslag som helgunderhållning också.

en del dagar vägrar jag vara “singel”

De är här nu. Årets första skörd av kurskataloger från Kulturama, ABF och Medborgarskolan ramlade in genom brevinkastet idag. Jag gillar sånt där. Tanken på att kunna gå kurser i stort sett när som helst och få lära sig lite mer om stort och smått och något som intresserar en tilltalar mig.

I vanlig ordning tog jag en stund i soffan och bläddrade igenom den här vårens utbud av kortare och längre kurser. Konstaterade att Medborgarskolan har en hel kategori med Singelkurser. Sisådär 25 stycken varav majoriteten riktar sig till 40+ och 35+ och lägsta åldersangivelse på någon var 25+ men där det också smugit in sig en relationskurs (för singlar som inte har koll gissar jag då givetvis) och en kurs i hur man dejtar på nätet. Jag kan å ena sidan förstå poängen med alla dessa kurser, och samtidigt ger de mig obehagsrysningar.

Jag blir nu också minst sagt kluven. Mest om huruvida jag ska skriva det här om alienationen i konceptet “dejta på nätet” eller hänga kvar vid mina första tankar kring problematiken jag ser kan komma att uppstå just i situationen singelkurser. Ska nog hålla mig till den första tanken ändå.

Skummade igenom listan över singelkursutbudet och tycker nog att en del där handlar mer om organiserat gruppdejtande än någon form av utbildande kursaktivitet. Vad sägs om Chokladfrossa, Ost och vinprovning eller Bowling? Måleri, keramik, språk, fotografering, musikaliska inslag (hittepådansen iXumba skulle jag nog snarare förvänta mig att hitta på ett gym) och i viss mån matlagning kan jag förstå att man bygger på kursbas men bowling? Jag kan inte låta bli att undra hur de tänkte. Eller snarare så undrar jag inte. Det var förmodligen dejtingservicen som tänkte.

Att skolan i stor utsträckning och mycket nära samarbetar med en dejtingservice framgår, om inte tydligt nog i de här kursalternativen så ser “Dejta på nätet!” och “Relationskurs” till att tydligt visa vad det handlar om då sajten verkar tillgodose kursledare för dessa tillfällen.

Jag funderade ett tag på singelkurser och konstaterade ganska snabbt att det inte var min tekopp, ens om jag väldigt gärna ville träffa någon och helst på stört. Bara att outa sig själv som singel känns för mig som fel ände att börja i. Det lämnar en absolut möjlighet att någon intresserar sig för mig för att jag är singel och “nästan passar in i vad den människan drömt om” snarare än att någon intresserar sig för mig för att jag är jag. Utifrån det våga jag sätta min hörntänder på att Han inte heller går någon singelkurs vare sig nu eller senare.

Men onekligen är kurserna populära och det som är fel för mig är säkert rätt för någon annan. Ur det perspektivet finns det då en del frågor som poppar upp.

Först och främst kan jag inte låta bli vad man har för förväntningar när man anmäler sig. Gör man det i första hand för att kursen innehåller något man vill lära sig, eller gör man det främst med förhoppning om att springa på någon annan lämplig singel att matcha sig själv till och bli osingel med för resten av livet?

Andra frågor är mer administrativa. Om någon anmält sig till en singelkurs och sedan råkar träffa någon, säg veckan innan kursen börjar, är personen då diskvalificerad från att få delta. Får vederbörande tillbaka sin inbetalade kursavgift eller vad gäller i det läget?

Om två deltagare på en singelkurs blir ett par innan kursen är slut, borde inte det rimligtvis betyde att de inte får gå klart kursen. Det är ju trots allt en singelkurs, alltså något för SINGLAR. Vad händer i det läget med den inbetalade kursavgiften. Finns det möjlighet att få tillbaka belopp för de kurstillfällen då man inte längre har rätt/möjlighet att delta?

Det kanske är sånt där man vill fundera en extra gång på innan man slänger ut 1900 spänn på en termins iXumba, eller 1340 spänn på att suga på sitt munspel, tillsammans med andra singlar.

feltolkat?

Att ha flaggat om sitt intresse av en redan i september, och några gånger efter det, men trots det fortfarande inte gjort en ansats att vare sig träffas, eller vara det minsta drivande i att försöka skapa en vettig kontakt med en sedan dess kan bara tolkas som att det egentligen inte fanns något intresse. Eller hur?

För mig ser det i dagsläget ut som en direkt kopiering av beteendet jag redan sett från psykopaten jag frigjorde mig ifrån under våren. Jag orkar inte med fler.

vore det inte för twitter

Att jag ens skriver om det här känns för mig lite ovant, på gränsen till konstigt. Som att dra på sig den där surströmmingsdränka ylletröjan som inte riktigt är jag, men vänder och vrider jag tillräckligt på vad jag vill ha sagt så kanske det ändå går att vinkla till något jag är bekväm med.

Det jag främst ville lägga fram med det här är att om det inte vore för sociala media, om det inte vore för twitter, hade jag inte haft en aning om att Piff och Puff.. förlåt, jag menar Filip och Fredrik tokvägrar facebook och är nedlåtande mot den delen av svenska folket som finns där. Kanske är de inte nedlåtande, kanske läste jag fel, men jag uppfattade det så. Men om det inte vore för sociala media, och i det här fallet twitter, hade jag sluppit se och hade därmed inte heller ägnat en tanke åt dem överhuvudtaget.

Att det helt och hållet handlar om att kändisarna är rädda att tappa lite stjärnstatus är alldeles för uppenbart, vilket får mig att skratta ändå. Än mer uppenbart att det är just det allt handlar om blir det när Malou tar sig ton, jag är inte ens förvånad över att hon beter sig som hon gör. Den sortens människor finns överallt och är inte ens värda att ge någon uppmärksamhet. Att hon ändå fick lite nu handlade mest om att jag tycker Alex har en poäng i det han skriver.

Men det jag hakar upp mig på ändå är att deras försök att hävda sin egen viktighet får substans när det spiller över här. Kan vi inte bara strunta i dem (sådär som jag annars skulle ha gjort) och så kan de sitta där i sin lilla bassäng och plaska medan vi andra umgås, socialiserar och utbyter erfarenheter om livet sådär som vanligt folk gör?

För inte ska vi väl tvinga på dessa människor vår uppmärksamhet när de så tydligt talat om att de inte vill ha den.